Triumfkrucifix av Kräcklingemästaren

KRUCIFIX

Triumfkrucifix, OLM-14300

1919 gjordes en inventering av Kräcklinge kyrka. Den unge konstnären Stellan Mörner (1896-1979) hittade då på kyrkvinden en stor Kristusskulptur i trä.

Fyndet var ett triumfkrucifix, det vill säga en skulptur som hänger fritt från taket i kyrkan just där långskeppet möter koret. Dess motiv är, även om han fortfarande är fastnaglad på korset, Kristus triumf över döden. Först hittades endast kroppen. Senare fann man även armarna och själva korset. Detta var av typen arbor vitae – livets träd.

Ett arbor vitae-kors är skulpterat som obearbetade trädstammar. Det syftar på en eller flera myter om det kors som Jesus avrättades på. Några av dessa myter finns återberättade i Legenda Aurea (Gyllene legender) som gavs ut cirka 1260 av ärkebiskopen i Genua, Jacobus de Voragine (1230-1298). Legenda Aurea var en spridd och känd bok, en av de första som trycktes när boktryckarkonsten introducerades i Europa. En variant av berättelsen om korset är att det tillverkades av virke från Barmhärtighetens träd – ett av de tre träd som kom från frön från det träd som Seth (Adam och Evas tredje son) planterade i munnen på Adams döda kropp. En annan variant är att virket kom från ett skott från Kunskapens träd i Edens lustgård. Det planterades på Adams grav och växte där ända till Salomos tid. Då höggs det ner och man byggde en bro av virket. När bron revs bevarades virket och fjorton generationer senare användes det till korset.

Dessa och andra myter skildras ofta i den medeltida konsten. Bland annat är det vanligt att se ett kranium vid foten av Jesus kors. Det är alltså Adams skalle.

Fyndet från Kräcklinge är ovanligt på ett flertal sätt. Det är stort, korset är 242 cm och kroppen 180 cm. De flesta liknande skulpturer från samma tid – de första 25 åren av 1400-talet – är betydligt mindre. Det är utfört av ett slätt, nästan strukturfritt, träslag, kanske asp. De vanliga materialen för träskulptur vid denna tid var lind och ek. Att armarna är gjorda för sig är vanligt men att själva kroppen är gjord i två delar är ovanligt. Men det mest ovanliga är det konstnärliga uttrycket hos skulpturen. Detta omvittnas av många. Så här skriver konsthistorikern Rune Norberg (1906-1977) som 1954 publicerade den första ordentliga studien av krucifixet från Kräcklinge:

”Var och en som ställts inför det forna triumfkrucifixet i Kräcklinge måste känna åtminstone något av den konstnärliga kraft och egenart det utstrålar.”

Rune Norberg hade redan 1948 dragit slutsatsen att det finns fler skulpturer än Kräcklinges triumfkrucifix som var gjorda av samma konstnär. Dennes namn var okänt och Norberg etablerade därför benämningen Kräcklingemästaren. Han skriver:

”Denne till namnet okände man är utan tvekan en av våra märkligare konstnärer under senmedeltiden, han har med största sannolikhet verkat i Närke, dvs Örebro, men varit så uppskattad att hans arbeten funnit avsättning eller kopierats även utanför landskapets gränser.”

Även om det finns slutsatser och formuleringar som är tveksamma hos Rune Norberg kunde Maria Sundström (f. 1966) bekräfta hans viktigaste teser i en uppsats från 2006. Hon skriver:

”Det finns en grupp skulpturer som troligen har ett gemensamt verkstadsursprung. Dit hör samtliga fyra skulpturer från Kräcklinge och triumfkrucifixet från Vintrosa. Det som skiljer dem från de andra är det tekniska utförandet som är ger mycket välarbetade ytor. Jag väljer att fortsätta att kalla denna verkstad för ’Kräcklingemästaren’. Det är ju i högsta grad relevant eftersom så många skulpturer hör till just den kyrkan.”
Det annorlunda hos triumfkrucifixet från Kräcklinge har gett upphov till spekulationer. Rune Norberg påpekar, mycket riktigt, att ”medeltidens konst var internationell i en utsträckning som vi nu har svårt att göra oss en föreställning om.” Mycket kyrkokonst i Sverige under det tidiga 1400-talet var import från Nordtyskland eller stod under inflytande av den konst som producerades där. Eftersom Kräcklingemästaren skiljer ut sig lanserar Norberg tanken att han var utbildad i Sydtyskland. Näst intill all konst som producerades av professionella konstnärer var under denna tid kyrklig. Någon sekulär konst fanns nästan inte alls. Undantaget den så kallade folkkonsten. Under den tidiga medeltiden var också många konstnärer munkar, nunnor eller till och med präster. Konst var något som till mycket hög grad producerades inom kyrkan, framför allt i klostren. Men just under det tidiga 1400-talet började konstnärer och verkstäder etablera sig utanför kyrkan. Kanske var Kräcklingemästaren en sådan konstnär. Kanske hade han verkstad och medarbetare i Örebro. Triumfkrucifixet från Kräcklinge är fortfarande ett mycket anslående konstverk. Tidens tand har gnagt på det, det är maskätet, sprucket och delar saknas. När det var nytt var det, som alla träskulpturer vid den tiden, bemålat. Nu är all färg borta. Den har antagligen flagnat av sig själv men under reformationen och även senare kunde det hända att äldre träskulpturer ”tvättades” från färg av samma skäl som man kalkade över väggmålningarna i många kyrkor – de bestämmande tyckte att den äldre konsten var osofistikerad och grov, både i utförandet och till innehållet. I samtidens ögon kan det rena träet vara vackert. Likaså kan fogar och skarvar, som tidigare var dolda under tjocka lager av färg, nu bidra till det konstnärliga uttrycket. Sådana är konstens villkor – den består men förändras och vår syn på den förändras också. Vi kan inte låtsas att vi är medeltidsmänniskor. Vi kan inte låna ett par ögon från 1400-talet. Vid sidan av den historiska aspekten finns den konstnärliga. Den är alltid samtida.

Add a comment or suggest edits

For å publisere en offentlig kommentar på objektet velger du «Skriv en kommentar». For å sende en henvendelse direkte til museet velger du «Send en henvendelse».

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

Share to