Stridsvagn Centurion i Sverige

Att vara förare på en Centurion var ingen större skillnad oavsett om det var en Strv 101, 102 eller en Bärgningsbandvagn (Bgbv) 81, lite olika instrument och lite olika mängd bränsle i tankarna, men i övrigt i princip samma sak.

Föraren kunde köra med öppen eller stängd förarlucka. Öppen förarlucka användes på garageplan eller vid körning ute på allmän väg eftersom sikten då blir bättre, men med öppen förarlucka fick man inte ha tornet igång med stabiliserad pjäs.

Körning med stängda luckor var normalläget ute i terrängen och det krävde en hel del träning att lära sig hur man skulle titta ut genom de små periskopen, ett riktat framåt och ett som man oftast riktade åt höger så att man såg höger dike, detta för att lättare kunna hålla sig på rätt ställe på vägen. Regnade det fylldes de tvådelade periskopen med vatten och gjorde det nästan omöjligt att se ut. Man var tvungen att med jämna mellanrum öppna periskopet och tömma vattnet ner i knät under tiden man körde.

Den lilla värmen som man fick av att elverksmotorn blåste in varmluft från motorrummet nådde inte ner till föraren, så var det kallt på vintern var det frost och is på insidan nere vid förarens fötter. Kopplingspedalen var tung att trampa ner så man fick stadiga muskler i vänsterbenet.

Växelspaken sitter i mitten och växellägena är som man ser på bilden bakvända jämfört med en normal bil. För att styra vagnen använder föraren två styrspakar som påverkar styrbromsarna som sitter monterade på växellådan och eftersom styrbromsarna är integrerade med växellådan får man olika skarp sväng beroende på vilken växel man har. Ju skarpare man vill svänga desto lägre växel måste man lägga i och eftersom växellådan är osynkad krävde det en hel del träning för att bli en bra förare som behärskade dubbeltramp och att inte övervarva motorn som hade en varvtalsbegränsning vid 2550 rpm.

Kör man framåt styr man med spakarna och drar man i höger spak styr vagnen åt höger genom att höger sidas band växlas ner och går långsammare medan vänster växlas upp och går snabbare. Det kallas överlagrad styrning. Backar man måste man dock tänka om eftersom vagnen styr åt vänster när man drar i höger spak och det är en funktion som man får av den typen av överlagrad styrning som finns i växellådan. Fördelen är att när vagnchefen tittar ut och vänder sig bakåt så behöver han bara säga åt vilket håll vagnen skall svänga utifrån vad han ser. Säger han höger så drar föraren i sin högra styrspak och vagnen svänger så som vagnchefen ser, men bakvänt för föraren. Rörigt?

De flesta förare fick även lära sig att styrspaksväxla, detta för att när det gick tungt i leran snabbare få i nästa växel innan vagnen hade tappat för mycket fart. När man dubbeltrampar och växlar tar det lite tid att få dreven i växellådan att hamna i rätt läge för att greppa i varandra när växling sker men genom att man snabbt gör ett litet ryck i vänster styrspak under tiden som växelspaken är i neutralläge så bromsar man upp delar av växellådan och det gör att man lättare får i nästa växel.

Styrspaksväxling användes bara när man växlade upp.

Still in the Centurion tank. The engine was a Rolls Royce Meteor Mk 4 B, but made by Rover, a 27 litre V 12 petrol engine producing 650 hp.

The manual 5 speed gearbox Merritt Brown, took some time to get used to if you did not have the skill to drive double clutch driving.

For steering the driver used the two tillers and when reversing he had to pull the "wrong" tiller due to how the gearbox was designed.