Rester av flyktbåt på Ormö.
Rester av flyktbåt på Ormö. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)

Spår av flykten från Baltikum

En estnisk flagga i miniatyrstorlek, ett diplom utfärdat av Sovjetunionen och ett födelsedagskort med ett nazityskt frimärke – vad har de gemensamt? Och på vilket sätt utgör de en del av svensk sjöfartshistoria?

Utspridda längs den svenska ostkusten ligger de, ibland närmast bortglömda, ibland ömt omhändertagna; kvarlevorna av små rodd- och fiskebåtar. Ett tränat öga kan kanske se att flera av dem inte är byggda i svensk båtbyggartradition. Ibland bär de spår av beskjutning.

Det här är några av de farkoster som för över sjuttiofem år sedan bar tusentals flyktingar – och deras ägodelar – över det Östersjön som åren 1943–1944 skilde det neutrala Sverige från ett det krigshärjade och ockuperade Baltikum.

Baltikum 1918–1939: krig, revolution och självständighet

Fickur som togs med på flykt från Lettland till Sverige år 1944. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)

Båtarna byggdes i baltiska länder med långa historier av ockupation och skiftande politisk styrning från länder som Sverige, Ryssland och Tyskland. Under tiden för det första världskriget och den ryska revolutionen ingick Estland, Lettland och Litauen i det ryska kejsardömet.

Fickuret är över hundra år gammalt, saknar visare och har ett buckligt hölje. Det har tillhört en lettisk snickare som före den ryska revolutionen arbetade som byggmästare på ett gods i det då ryska kejsardömet, och som under revolutionen dödades av bolsjeviker. Uret tillföll byggmästarens son Robert Legzdins, som mer än tjugo år senare tog det med sig när han flydde med sin familj till Sverige.

Efter den ryska revolutionen förklarade sig både Estland, Lettland och Litauen självständiga år 1918. Under drygt tjugo år var de baltiska staterna självständiga republiker.

År 1939 hade Estland varit en självständig stat i 20 år. Boken ”Estland – 20 år av självständighet” som syns nedan utgavs år samma år för att fira jubileet.

Ett år senare ockuperades landet av Sovjetunionen.

En av många böcker som familjen Tamme packade med sig när de flydde från Tallinn i september 1944. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)

Sovjetisk ockupation 1939–1940

Bleknad estnisk flagga i miniatyr. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)

År 1939 skrev Tyskland och Ryssland under det avtal som senare kommit att kallas Molotov-Ribbentrop-pakten. Denna lade Baltikum i Sovjetunionens "intressesfär", och 1940 annekterade Sovjetunionen successivt de baltiska länderna.

Under det sovjetiska styret kunde det vara farligt att öppet framhäva eller ens äga nationella symboler och annat som anspelade på de baltiska staternas självständighet. Men det betyder inte att dessa saker inte fanns kvar i hemmen. Till exempel denna estniska bordsflagga, som köptes år 1940 och sedan togs med på flykten till Sverige.

Idag är den blå färgen i den estniska fanan bleknad och endast vitt och svart finns kvar. Till flaggan hör en senare skriven liten papperslapp, där ägaren upprört beskriver att han köpt denna flagga 1940 när ryska styrkor redan var på plats i Estland.

Snart var de baltiska nationernas regeringar utbytta och tidigare politiker och etablissemang deporterade eller fängslade. Sovjetunionen inkorporerade under Stalins styre de baltiska staterna som Sovjetrepubliker. Efter dryga tjugo år hade Estland, Lettland och Litauen åter förlorat sin självständighet.

Diplom för väl utfört skolarbete, utfärdat i Estland under sovjetisk ockupation år 1941. På diplomet syns porträtt av Lenin och Stalin samt den kommunistiska hammaren och skäran. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)

Tystnad och försvinnanden

Maria Gilbert växte upp på Ormsö i Estlands skärgård, en av flera öar där befolkningen till stor del bestod av estlandssvenskar. Hon var tio år när Sovjet i och med Molotov-Ribbentroppakten fick fria händer i Baltikum år 1939. Hon minns ockupationen från 1940 som en tystnad:

Folk förändrades helt. Det blev en tystnadskultur. Folk vågade inte prata öppet, de var rädda att tala inför sina barn, det märkte man, för att de skulle säga fel saker. (…) man hyssjade och var tyst och vågade inte prata högt om nånting. (…) Man var hela tiden rädd för att antingen bli arkebuserad eller skickad till Sibirien. (Maria Gilbert, 2020)

Från 1940 kunde människor försvinna från ön liksom från resten av Estland; Marias fars kusiner var några av dem som deporterades av sovjetmakten och aldrig kom tillbaka.

Deportationernas efterverkningar märktes ännu när människor längs de baltiska kusterna några år senare skulle fatta beslut om att fly till Sverige eller inte. Minnet av deportationerna kan för många antas vara en av de faktorer som drev flykten, men för andra var försvunna familjemedlemmar – och hoppet om att de skulle komma tillbaka – något som höll dem kvar. Vissa som deporterats kom också, efter något år eller efter decennier, tillbaka för att förenas med sina familjer.

Andra försvann in i gapet på ett malande krigsmaskineri. Andra världskriget pågick och Sovjetunionen behövde rekryter till fronten. En del män gömde sig från inkallelsen. Tiiu Valmets far lyckades undkomma den ryska tvångsrekryteringen när han redan var på väg. Senare beskrev han detta för sina döttrar som den enda gången i sitt liv som han lugnat sig med cigaretter.

Pappa rökte under en natt, när han satt på den där segelbåten för att fraktas till fronten i Ryssland, mot Leningrad. Men det var segelfartyg, och det var ingen vind, så de släpptes i land. Den natten lär han ha rökt. Men det är enda gången. (Tiiu Valmet, 2020)

Kriget inpå knuten

Båten på bilden i början av denna artikel bär märken och lagningar av vad som verkar vara skotthål. Varifrån kommer de?

Öarna i den estniska skärgården hade en position som i flera fall till skådeplatser för strid. Maria Gilbert på Ormsö var hösten 1941 tolv år. Hon minns hur hennes hembygd Hosby nära öns västra kust blev en krigszon när tyska styrkor besköt området från fastlandet.

…det hördes ett vinande ljud. Och sen en krevad, en explosion. Husväggarna fylldes av splitter. Vår grannes ladugård fattade eld, djur brann inne under en fasansfull natt. Vi flydde med häst och vagn till släktingar på mitten av ön. Maria Gilbert, 2020

Under hösten 1941 blev de sovjetiska trupperna till slut tvungna att lämna de baltiska länderna. På vägen ut ur landet förstörde ryssarna de resurser som fanns på öarna. Maria Gilbert minns att hon och resten av öborna sov utomhus en natt eftersom de hört att de sovjetiska styrkorna hotat att bränna ner öns alla hus – ett hot som turligt nog för Ormsöborna aldrig infriades.

En del öbor förflyttades från sina hem för att lämna plats åt sovjetiska trupper. Båten som senare förfallit på svenska Ormön kommer ifrån den estniska ön Odensholm. Befolkningen, inklusive båtens estlandssvenska ägare, förflyttades från ön. Båten fick de lämna kvar.

När de retirerande sovjetiska trupperna lämnade ön besköts kvarlämnade båtar för att göra dem obrukbara. Troligtvis är det så skadorna på båtvraket från Odensholm uppkommit. När båtens ägare återvände till Odensholm efter det tyska maktövertagandet reparerades båten så gott det gick. Så kom det sig att en släkt på 13 personer 1944 tog risken att i en lappad båt ta sig över Östersjön till Hangö, Finland. Därifrån transporterades både människor och båt vidare till Sverige.

Rester av baltisk flyktbåt på Ormö. Båten användes under andra världskriget av en familj som flydde med den till Hangö och sedan vidare till Sverige. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)
Rester av baltisk flyktbåt på Ormö. Båten användes under andra världskriget av en familj som flydde med den till Hangö och sedan vidare till Sverige. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)
Rester av baltisk flyktbåt på Ormö. Båten användes under andra världskriget av en familj som flydde med den till Hangö och sedan vidare till Sverige. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)
Rester av baltisk flyktbåt på Ormö. Båten användes under andra världskriget av en familj som flydde med den till Hangö och sedan vidare till Sverige. Karlsson, Anneli / Sjöhistoriska museet Attribution (CC BY)

Tysk ockupation 1941–1944

När tolvåriga Maria Gilbert och hennes familj efter de tysk-ryska striderna kom tillbaka till sitt hem på Ormsö stod det främlingar i deras kök. Det var tyska soldater som stekte fläsk. Den sovjetiska ockupationsmakten var borta, en tysk hade tagit vid.

Liksom Sovjetunionen före dem, satte den tyska ockupationsmakten igång med omfattande tvångsrekrytering till sin armé. En del män gömde sig och flydde undan rekryteringarna. Maria Gilbert från Ormsö minns hur alla lärare i hennes skola flydde en efter en, tills inga lärare fanns kvar på ön och skolan fick stänga hösten 1943. För befolkningen längs den estniska skärgården fanns nämligen – ibland – en möjlig utväg: Östersjön.

Flera av samhällena i den estniska skärgården bestod till stor del av estlandssvenskar, med svenska som modersmål och historiska kopplingar till Sverige. Många av familjerna i skärgårdsbyarna hade tillgång till fiskebåtar. Den tyska ockupationsmakten reglerade mängden bensin som fiskarna hade tillgång till; soldater kunde till och med kratta stränderna på öarna för att enkelt kunna upptäcka och hindra flyktförsök.

Ändå lyckades många kustnära balter, varav många var estlandssvenskar, under 1942 och 1943 smyga sig över Östersjön mot Finland och Sverige. Tillgången till båtar och närheten till havet blev resurser som möjliggjorde denna, ofta farliga, resa. Med sig kunde de ha fiskedon och nät för att snabbt kunna återuppta sin försörjning i Sverige.

Båten på Odensholm, som gjorts oanvändbar av sovjetiska kulor, lappades och lagades under denna tid. Tidigt året 1944 satte sig tretton Odensholmsbor i den lappade båten och gav sig ut på Östersjön med sikte på Sverige.

De föremål och båtar som idag finns i Sverige och minner om denna period i Baltikum kan alltså säga något, inte bara om hur människor flydde, utan om vem som under en viss period på något sätt hade möjlighet att fly . Den nazityska ockupationstiden blev blodig . Egendom som förstatligats under det sovjetiska styret förblev statliga, fast nu inom Tysklands ”Ostland”; oliktänkande förföljdes och den judiska befolkningen och andra av nazisterna nedvärderade minoriteter förföljdes, fängslades och mördades.

De föremål och båtar som idag finns i Sverige och minner om denna period i Baltikum kan alltså säga något, inte bara om hur människor flydde, utan om vem som under en viss period på något sätt hade möjlighet att fly . Den nazityska ockupationstiden blev blodig . Egendom som förstatligats under det sovjetiska styret förblev statliga, fast nu inom Tysklands ”Ostland”; oliktänkande förföljdes och den judiska befolkningen och andra av nazisterna nedvärderade minoriteter förföljdes,

Spår av ockupation

Vykort från Estland, 1944. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)

De föremål som senare följde med på flykt, och som idag finns i Sverige, bär spår av tysk närvaro i vardagen. När Tiiu Valmet i september 1944 firade sin sexårsdag i Tallinn var det Adolf Hitlers porträtt som täckte frimärket på hennes gratulationskort.

När de några veckor senare flydde landet hade hennes far med sig sitt arbetstillstånd för energiverket i Tallinn, som varje månad skulle förnyas med en stämpel. Ostland i stämpeln är tyskarnas namn för Estland. Den sista stämpeln som gjorts på pappret var giltig till den 30 september 1944. Dagen innan detta utgångsdatum hade familjen påbörjat sin flykt till Sverige.

Arbetstillstånd från Estland utfärdat under tysk ockupation 1944. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)

Samtidigt som invånarna i de baltiska staterna både levde under och flydde från den tyska ockupationen pågick andra världskrigets strider både nära och ovanför. Städer som Tallinn riskerade återkommande bombräder då familjer fick springa och huka sig i källare och skyddsrum. För att komma bort från faran kunde barn skickas ut till släkt på landet. Även där pågick kriget runt hörnet.

När sexåriga Tiit Tamme sommaren 1944 bodde hos sin farmor i Kose några mil utanför Tallinn kunde han betrakta tyska trupper öva och marschera över närliggande ängar. Efter sig lämnade trupperna patronhylsor och tändhattar. Dessa blev i sexåringens ögon spännande blanka leksaker och hattar till små figurer som han byggt av kottar. Rester av en sådan patron hade sexåriga Tiit med sig när han tillsammans med sina föräldrar flydde till Sverige från Tallinn i september 1944.

Krigsslutet: flykten eskalerar

Från och med hösten 1942 blev det allt mer tydligt att Tyskland och axelmakterna var på väg att förlora kriget. Insikten hos den baltiska befolkningen om att den sovjetiska armén åter närmade sig gjorde att antalet flyktförsök ökade kraftigt. Många estlandssvenskar tog också chansen att komma till Sverige med evakueringsresor som arrangerades i samordning mellan svenska organisationer och den tyska ockupationsmakten. Sommaren och hösten 1944 tog sig tusentals balter till Sverige, vissa via Finland, både i egna båtar, hämtningsresor från Sverige och i de mer ”officiella” evakueringsresorna. Kulmen var i september och oktober 1944, när Sovjetunionen återerövrade stora delar av de baltiska länderna. Som drivmedel använde flyktingarna åror, segel, och motorer – ibland plockade ur bilar.

Flykten i Sjöhistoriska museets arkiv

Resan över Östersjön kunde göras på många olika sätt och av skilda anledningar. Fickuret, diplomet och födelsedagskortet kommer från olika bakgrunder och familjer men har färden över havet gemensam. Inom projektet Flyktens materialitet vid Sjöhistoriska museet har åren 2019–2021 över tvåhundra föremål som togs med på flykten fotograferats. Bilderna sparas i Sjöhistoriska museets digitala arkiv, där de kan hjälpa till att berätta något om situationen i Baltikum och Östersjön under åren 1939–1945.

Text: Elin Heppling

Föremålen i denna artikel är fotograferade inom forskningsprojektet Flyktens materialitet, som pågick under 2019–2021 vid Sjöhistoriska museet. Läs mer om projektet här.

Fler bilder från projektet Flyktens materialitet

Fler artiklar på DigitaltMuseum

Share to