Sällstorp i fokus - folkskollärare Gunnar Engströms fotografier

Carl Emil Engström

Gunnars morfar Carl Engström föddes den 17 februari 1816 i Långaryd i dåvarande Jönköpings län (numera Hallands län). Äldst var han av fem syskon till föräldrarna Sven Engström och Maja Lisa Johansdotter i Bästås. Carl flyttade hemifrån 1834 till Vinberga medan resten av familjen ett par år senare flyttade till Horn socken norr om Skövde. År 1841 flyttade Carl ogift från halländska Getinge till Ås socken och blev under titeln organist inneboende på Bossgård 2 (stavas även Bosgård). En av döttrarna på gården hette Anna Britta och hon skulle komma att spela en stor roll i Carls liv, men först flyttade han till Nils Larsgården Bjurum 5 i samma socken och gifte sig med fröken Fredrika Margaretha Blackstadius från Skövde, född 1821. Carl titulerades då både som organist och klockare. Deras förste son Sven Adolf Eugén föddes 1843 men dog redan året därpå. Nästa son kom den 18 april 1845 och fick också heta Adolf Eugéne men han föddes i Skövde. Kanske behövde de tryggheten från familjen efter tragedin med den förste sonens bortgång.

I Kummiltorp, Ryds socken (införlivad med Skövde stad på 1700-talet) låg Gustafs pappersbruk (även kallat Gustavs bruk). Vid tiden för Adolf Eugéns födelse ägdes bruket av fabrikör Petter Örnell och han var gift med Carl Engströms lillasyster Johanna, som var jämnårig med hans fru Fredrika. De, såväl som Carls änkemor Maja Lisa och bror Magnus, var faddrar vid dopet, liksom patron Palmqvist vid Gustavs bruk med flera. Eftersom Carls far varit pappersmakargesäll ligger det nära till hands att anta han hade haft någon anknytning till bruket. Horn ligger bara någon mil norrut från Ryd.

Klicka här om du vill veta mer om Gustavs bruk

Carl Engströms lilla familj stannade kvar på Gustavs bruk en tid. Prästen hemma i Ås gjorde en anteckning om att de var skattskrivna i Skövde 1847. Men när dottern Anna Maria Elisabeth kom till världen i maj det året så föddes hon i Ås Bjurum. Då hade Carl, enligt hennes födelseattest, även blivit skollärare så senast 1847 började han undervisa i Ås. Sonen Carl Daniel föddes 28 april 1850, men så inträffade det förfärliga att Fredrika avled en knapp månad senare den 18 maj, endast 28 år gammal, och den lille levde bara till sin tremånadersdag. Vid 34 års ålder hade Carl alltså förlorat sin fru och två barn och stod ensam kvar med en treårig dotter och femårig son.

Bertha Engström undervisades på Småskoleseminariet i Varberg 1884 och tog sin examen i augusti 1885 (Halland 1885-08-20). Ett år senare flyttade hon i oktober 1886 till skolhuset i Karl Gustav. Av 37 sökande fick Bertha sedan jobbet som småskollärarinna i Skogby, Kvibille socken (Halland 1889-08-24), men av någon anledning dröjde det ända till januari 1891 innan hon lämnade Karl Gustav för sin nya bostad i Biskopstorps skolhus i Kvibille. Det blev ingen lång sejour där - redan i november flyttade hon hem till familjen i Sällstorps folkskolehus igen. 1893 begav hon sig till Veddige och skolhuset i Sandhem vid Kullagårds bro. Där undervisade hon småskolebarnen till 1899 och vid det laget hade hon också fött sitt enda barn.

Från 1891 tog Constance över pappa Carls folkskollärartjänst och därmed kunde familjen bo kvar i skolhuset. Där dog Carl den 22 april 1895 "stilla och fridfullt" 79 år gammal (NHTV 1895-04-24). Trots 30 års boende i Sällstorp blev han begravd i en familjegrav i Ås. Tydligen hade Carl en del skulder eftersom borgernärerna i urarvakonkursen efter organist C Engström kallades till sammanträde på Varbergs hotell den 14 december, för att bestämma underhåll till gäldenärens änka och arvode till förvaltningen m m (NHTV 1895-12-11). Det betydde att arvingarna hade avsagt sig arvsrätten för att därmed gå fria från hans skulder.

Nedan ser vi några bilder av Bertha i hemmets finrum i Sällstorps småskola.

Män och konfirmerade pojkars finklädsel under 1900-talets första decennier var tredelad kostym med fluga, slips eller kravatt. Hattar bars men kubb och cylinderhatt blev allt ovanligare medan skärmmössa - så kallad vegamössa - blev modernt då. Några av de äldsta männen på Gunnars foton hade kvar 1800-talslooken med längre hår med bena och skepparkrans, men övriga har anammat modet med kortare frisyrer och slätrakat eller mustasch. Småpojkar kläddes i koltar eller sjömansskjortor och strumpor eller kortbyxor. Sjömanskragen var populär även på klänningar och rosetter var unisexdekor. Pojkarna bar kortbyxor tills de konfirmerats. Flickklänningarna hade ofta löst hängande, knäkorta klänningar med volanger över axlarna och spetskragar och/eller -detaljer. Allt stämmer gott överens med människorna på Gunnars foton.

Utifrån denna samling av Gunnars bilder framstår han som en saklig fotograf. Han avbildar sina motiv som de är, han syns inte vilja påstå något med sina bilder eller arrangera några upptåg för sakens skull. Det finns inte heller några tydliga bygderomantiska inslag utan snarare framåtskridande, såsom nybyggen och cyklar. Han tycks helt enkelt vilja dokumentera det han finner intressant; bebyggelse, cyklister, hundar, barn, personer han stöter på och enkla sammankomster med dem som står honom nära. I några fall fotograferar han folk i arbete men inte i någon större utsträckning. Nedan ges några exempel på ovanstående.

Gunnar verkar ha blivit flitigt ombedd av traktens folk att ta porträtt av hela deras familj eller delar av den. För att få bästa möjliga ljusförhållanden, och därmed kunna korta ner slutartiden, placerar han dem ofta utomhus i trädgården och mot en mörkare bakgrund såsom ett buskage, så att ansiktena framträder väl. Finns det inga trädgårdsmöbler till hands bärs helt sonika lämpliga stolar och bord ut. Äldre får vanligtvis sitta och övriga stå runtom, såvida det inte är en syskonskara då det omvända gäller; yngst sitter på en stol eller kanske i knät på en förälder. Om det bara är en person sätter han gärna en bok i händerna på dem, eller lägger boken på bordet för ena handen att vila på. Personen ger då ett mer avslappnat intryck och det förefaller som om personen bara tittat upp från sin läsning när Gunnar kom förbi. På borden ligger alltid en duk och där står dessutom alltid en vas med blomster. Att avporträtteringen i många fall var avtalad pekar det faktum på att både vuxna och barn i de flesta fall är klädda i sina finaste kläder, frisyrerna oklanderliga, broscher och andra smycken påtagna. Han tog även många skolfotografier. Det kan gott tänkas att dessa uppdrag var ett sätt för honom att få in pengar till hushållet innan han var färdig lärare och 1921 fick sin anställning.

När Gunnar fotograferar inomhus ser han till att inget står ivägen för någon. Han försöker reglera ljusförhållandena så gott det går. I vissa hem är det lågt till tak och mörkt med små fönster, i andra är fönstren så stora att motljuset istället blir ett problem. Om möjligt dras då rullgardiner ner och personerna placeras så att de träffas av ljus från ett annat fönster. I mörka hem placeras de ofta med sidoljus så nära ett fönster det går. Bokrekvisita förekommer även på inomhusbilderna. Om det är så att han alltid bjuds på kaffe när han kommer, eller om brickan med kaffeservisen mer används som dekor, är svårt att avgöra. Det verkar viktigt att alla fotografier som ofta står på borden är ordentligt vända åt kameran.

I interiörerna har ett par detaljer framstått som ovanliga: dels rullgardiner dekorerade med landskap, dels fotogenlamporna insvepta i tylliknande tyger. Kan det senare ha berott på att flugor och andra insekter drogs till ljuset och man inte ville att de smutsade lampan? Ett par andra intressanta ting att notera som Gunnar fångat på bild är seden med pärlkransar som då användes till begravningsdekor, men som upphörde vid andra världskriget ungefär, och på ett fotografi bär nästan alla personerna en Förstamajblomma. Den traditionen gläds vi ännu åt, särskilt som "uppfinnaren" Beda Hallberg var hallänning, bördig från Onsala.

Eftersom slutartiden var tämligen lång vid denna tid krävdes att man höll sig stilla ganska länge vid en fotografering (därav ser folk allvarliga ut för att förmå behålla samma min), så det är imponerande hur väl han lyckats fotografera både barn och djur. Det verkar som han hade god hand med de små, även om vissa barn ser lite ängsliga och skeptiska ut inför kameran som riktas mot dem. Rimligtvis var det första gången de blev fotograferade. Ateljéporträtt var fortfarande kostbara och få hade råd att skaffa sig en egen kamera. Många bilder är tagna enbart på små barn, utan tryggheten hos föräldern. Ibland har de fått en blomma eller liten kvist att hålla i, vilket ger liv åt bilden och barnet något att fokusera på.

Gunnar själv verkar inte ha varit lika road av vara med framför kameran som sin fotobroder Erik "Kloar-Erik" Andersson från Veddige. Erik började dokumentera sin omvärld på 1930-talet och sällade sig gärna till sällskapet i bild. Om det var ett uttryck för att Erik var mer en av dem han fotograferade medan Gunnar, med sin ställning som lärare och klockare i tredje generationen, inte var det låter vi vara osagt, men endast på ett fåtal bilder går det med säkerhet att säga att Gunnar finns med. På den ena bilden är han dessutom dold bakom en blombukett, så kanske var han helt enkelt obekväm med avbildandet.

Gunnar var oftast noga med att inte lämna för mycket luft runt sitt huvudsakliga motiv, vilket annars är vanligt för amatörer. Det gör att man kan urskilja många detaljer i hans fotografier såsom mönster på textilier, detaljer i inredning, kläder och utformningen av snickerier. I de miljöer han avbildar är de kringbyggda gårdarnas långsträckta bostadshus anslående med sinnrika figursågade dekorationer och gårdsplaner helt täckta av stora stenhallar. Strukturen påminner om kaptensgårdarna i Onsala (halvön i nordligaste Halland), men där fylldes gårdsytan med kullersten och takfoten höjdes vanligtvis till frontespiser med fönster i fullhöjd för ståtliga salar.

Driv och engagemang

Den vi här inte får veta så mycket om är Fredrika, eller Fredrique som hennes namn stavats på gravstenen sedan hon dött år 1937. Som äldsta barn till Carl och Anna fick hon uppleva alla moderns graviditeter och att ständigt få nya småsyskon som ibland endast levde några dagar, ibland fanns kvar hos dem i något eller några år. Carls första fru hade dessutom bara varit död i ett par år när Fredrika föddes och hon hade två äldre styvsyskon. Fjorton barn fick Carl Engström - sex dog som små och två i förtid, om än som vuxna. Fredrika fick se sina betydligt yngre systrar utbilda sig, tjäna pengar och ha en viss position i sockenlivet. Övriga syskon flyttade från trakten och inga syskonbarn fanns i hennes närhet förrän Gunnars hemkomst, då hon var i 50-årsåldern. (Vi vet dock inte hur kontakten var med Anna Maria Elisabeth och Oskar Daniel eller om de fick några barn. Carl Emil fick inga.) Vid den tiden var det visserligen inte ovanligt att äldsta systern blev en "hemmadotter" som tog hand om föräldrarna och här kan man även förmoda att de yrkesarbetande systrarna behövde hushållshjälp. Fredrika blev äldst i sin familj. Hon dog den 11 maj, precis en månad före sin 85 årsdag.

Gunnar fick som barnhemsbarn en flackande, otrygg start på sina första fyra år. När han förenades med Bertha år 1900 hade morbror Carl Emil nyss förolyckats. Morfar Carl hade varit död i fem år, men mormor Anna skulle leva i två år till. När Gunnar var omkring 10 år tillstötte Constance problem med den psykiska hälsan. Men Engströmarna tycks ha haft kraft, engagemang och driv framåt oavsett vad de gått igenom.

Som lärare, klockare och organist hade Carl säkert fullt upp. Det var sedan hundratals år vanligt att dessa uppdrag var anförtrodda till en och samma person. Förutom att ansvara för nyckeln till kyrkan, sköta klockringningen, kyrkans handlingar och inventarier, ta upp kollekten, ibland utföra vaccinering och åderlåtning med mera skulle klockaren även leda kyrkosången och spela på orgeln, om sådan fanns. Han skulle vara läs- och skrivkunnig för att förmå undervisa socknens barn. I och med folkskolereformen 1842 lättade det senare kravet från klockaren, men för Carl och många andra likar fortsatte sysslorna att hänga samman långt fram i tiden. Eftersom klockarna fram till 1883 inte fick någon fast årslön, utan betalt per förrättning, hade de istället olika naturaförmåner såsom boställe och jordegendomar. Att det gällde även Carl framgår vid laga skiftet i Sällstorps kyrkby mellan 1856-1861, vari Carl blev tvungen att engagera sig; alltså under samma period som hans hustru födde fem barn upptill de tre äldre.

Engström yrkade exempelvis som representant från Åhsby rätning av rågången mellan Ås och Sällstorp, vilket bifölls i förhandlingarna i juli år 1856. Som delägare till Sällstorp 3 (Klingeberg) fick han utflyttningsskyldighet på två skiften. Den andre delägaren, Johannes Månsson, ansåg inte att skiftesläget för "organistbostället" var bra, att det borde ligga kvar i sitt gamla läge. 1857 kom Engström överens med Månsson om att Engström tog västra skifteslaget till berörda hemman och Månsson det östra. Engström fick också ansvar tillsammans med Kråketorp 1 och 2 för väg "från Häradsvägen genom Grimmedalen och Hansa lycka samt Backalyckorna och Gamla fägatan söderut emellan Organistbostället och Båtsmanstorpen, till avrösning vid lertäkten."

Vidden av det engagemang som Gunnar Engström uppvisade på många plan under sin livstid var något utöver det vanliga. I lokalsamhället hade han mängder av förtroendeuppdrag och intresset för barnens skolning, väl och ve gick utanför arbetet för honom. I många år var Gunnar ordförande i direktionen för Himle-Viske kommunala skoltandvårdsförbund. Han höll med entusiasm otaliga föredrag och föreläsningar vid olika arrangemang av ungdomsorganisationer.

Redan 1923 var han högst engagerad i Varbergskretsen av Sverges Allm. Folkskollärareförening (Hallandsposten 1923-10-24). På höstmötet anförde han då ett ärende gällande spörsmålet församlingsstyrelse eller ej för folkskolan, vilket sänts ut från centralstyrelsen till kretsarna att diskutera. Folkskolans ärenden låg då under kyrkostämman men sakkunniga föreslog att de skulle flyttas till kommunalstämma, kommunalfullmäktige och drätselkammare. Engströms mening var att skolärendena skulle fortsätta höra till kyrkostämman, men att "pastors självskrivenhet som skolrådsordförande borde upphöra." Han påpekade vidare att tillsättningen av folkskollärarna borde vara kyrkostämmans sak eftersom det annars skulle bli svårt med det brukliga förenandet av lärare- och organisttjänster. Om det ändrades skulle det kunna tänkas bli svårt för skolmyndighet och kyrkostämma/kyrkofullmäktige att enas om samma sökande till tjänsten. I följande "livliga" diskussioner framkom också farhågor för att skolan med den nya föreslagna ordningen skulle komma i beroende av partipolitiken, så kretsens uttalande till centralstyrelsen skulle gå i riktning med Engströms önskemål om att behålla gällande bestämmelser.

Någon gång mellan 1926-1945 var han en av föredragshållarna i sändningarna som Varbergs Rundradio hade i Sveriges Radios riksprogram. Engström var i gott sällskap - Albert Sandklef på Varbergs museum, redaktör J A Henriksson och riksdagsman Sven Larsson var andra från Varberg som svenska folket kunde lyssna till vid sina radioapparater. Länk till artikel om Varbergs Radioklubb

Länk till Gunnar Engströms fotosamling på DigitaltMuseum

Klicka på bilden nedan så kommer du till över 200 fotografier i samlingen!