Med skärande egg – en utställning om kniven

I norra Sverige utvecklades det som arkeologer kallar den norrländska skifferkulturen. Spåren efter den är tydligast i mellersta Norrland och härstammar från tiden ca 4200-2000 f.Kr. Då började man byta ut den gamla, slagna kvartsen mot slipad skiffer i redskapen. Skiffern blev material till spetsar, knivar och dolkar, ofta med skulpterade älghuvuden på skaften, liknande de bilder som finns på hällristningar. Älgsymboliken var viktig. Både grå och röd skiffer har använts, och i Hälsingland har man gjort åtskilliga fynd av just skiffer. Liknande fynd har gjorts i mellersta Norge och i norra Finland, utbredningen tyder på ett utbyte mellan olika områden eftersom skifferförekomsten inte är allmän.

Skiffern har en mjuk och lättarbetad struktur som tillåter större individuell utformning av föremålen, därav de skulpturala detaljerna på skifferknivarna. Materialvalet, med röd och grå skiffer i dekorativa band över knivarna, gör dem ofta mycket vackra. Skifferknivarna är praktiskt taget aldrig identiska.

En del arkeologer anser att de har starkare koppling till maritima ekonomiska miljöer, det fanns i dessa ett större behov av skärande verktyg än i inlandsmiljöer. De är också lätta att slipa när de blivit oskarpa, samtidigt föds ju frågan utifrån deras relativa ”mjukhet” - var de framtagna för arbete eller för ceremoni?

Knivens materialutveckling går från sten och ben till koppar, brons och järn. I både mans- och kvinnogravar i Birka har man funnit korta knivar, kanske avsedda att bäras från bältet i en kedja, men också två kvinnliga krigargravar har haft huggknivar, s.k. saxar. Vid en arkeologisk utgrävning i Nyköping 1965 fann man en kniv med en runristad rad på skaftet av furu: ”margareta a mik” vilket i nusvenska betyder ”Margareta äger mig”. Det är inte ovanligt att medeltida föremål har en sådan ägarformel med runskrift. Margareta-namnet är under medeltiden nästan uteslutande utbrett i högreståndsmiljö och kniven tros vara från 1300-talet.

Den nordiska kulturen är framvuxen ur barrskogsbältet, självklart blev då täljkniven den mest användbara i alla tänkbara sammanhang. En snickarlåda från vikingatiden hade både tälj- och bandknivar som liknar våra nutida. Den malm som användes i smidet hämtades ur sjöar och myrmarker, de äldsta spåren av svensk järnframställning går tillbaka till ca 500 f. Kr. Ugnen var enkel, några resta stenar runt en grop i marken, en bläster som tillförde syret och en järnklump som kunde smidas om till relativt rent järn över en annan härd. Under vikingatiden blir järnhanteringen i Hälsingland mycket omfattande. Kolet var en skogsprodukt och framställningen av träkol fick långt senare 1700-talets resenärer i Sverige att beskriva ödelandskapen i närheten av järnbruken, kalhuggna av det ständiga och ökande behovet av träkol.

Bysmeden kunde tillverka kniven, en gång av den sörjiga myrmalmen, manufakturernas statsstödda förindustrier kunde hamra fram knivar i sina smedjor, industrin kunde massproducera dem. Knivsmidet var en process i bestämda steg, för att kniven skulle få sin skärpa måste en kärna av stål smidas samman med järnet. Det sista arbetsmomentet var härdningen, det var där kniven fick sitt bett.

Bondesmedjan var en liten kurande byggnad på rejält avstånd från andra byggnader i byn, för brandfaran förstås. Försedd med jordgolv, mörk, inpyrd med lukten av kol och järn, allting svärtat. Ett rejält städ fanns där, en härd och ässja, en pust, tänger och hamrar. Varje by hade sådana, ibland flera, någon hade namn om sig att vara skickligare än andra gårdssmeder, ibland fanns en särskild byasmed. För reparationer, enklare tillverkning, beslag till hjul och medar, knivar säkert, skäror. Ett vardagsinslag i byn, inte mycket finns skrivet om dem, ingen statistik, inga större berättelser, men ett vanligt inslag på landets friluftsmuseer.

Knivskaftet ges stor uppmärksamhet i nutidens estetiskt präglade knivmakeri. Historiskt hade den äldre slidkniven vanligtvis björk- eller masurbjörkskaft. Skaft av ben, läder och näver förekom också. Näverskaftet bestod av många lager näver som pressades samman över tången (knivjärnets icke-skärande del) och därefter formades. Skaft med metallinläggningar av olika slag var vanligt, men allra vanligast är fortfarande diverse träslag av vardagligt eller exklusivt slag.

I Hälsingland har järnsmidet en lång historia, ofta omnämnd i högtidliga ordalag av den mer nationella historieskrivningen. Vapensmederna i inlandet kallades till kronans tjänst, hillebarder och andra vapen skulle tjäna riket i de otaliga krigen. Söderhamn blir platsen för storskalig vapentillverkning. Söderhamns gevärsfaktori tillverkade vapen för rikets behov mellan 1620 och 1813, då tillverkningen flyttades till Eskilstuna.

Hälsinglands vapensmeder hade ett tidigt och grundmurat gott rykte, och blev därför ett riksintresse. Gustav Vasa förstod vapentillverkningens betydelse för en stark centralmakt och såg till att rörsmederna kom under kronans kontroll. Mot 1500-talets slut beordrades smederna att bosätta sig i den nygrundande staden Hudiksvall. Vilket de vägrade. 1590 fanns det 28 rörsmeder och 13 hillebardsmeder i Hälsingland, de senare tillverkade 400 hillebarder, ett kombinerat stick- och huggvapen vars blotta utseende är skräckinjagande (Söderhamns historia I:12). Under stormaktstiden och Gustav II Adolf tvingades smederna att antingen upphöra med sitt yrke eller flytta till en större ort. Det blev staden Söderhamn, och därmed dess födelse, över 40 rörsmeder flyttade in i staden som fick reglerad stadsplan och allt. Rörsmeden tillverkade handeldvapen.

Vid faktoriet tillverkades alltså främst gevär, men även tänger, hammare och knivar framställdes av smederna (Norberg, 1956: 94). Statistik för knivproduktionen finns inte, inte heller vilka knivtyper som tillverkades. Hälsinglands järnbruk framställde stångjärn och tackjärn. Det finns uppgifter om att vissa bruk hade spikhamrar men inget preciserat om knivsmide. Produktionsuppgifterna redovisas i vikt, huvudsakligen i skeppund. Från 1781 finns uppgiften att det vid faktoriet fanns en bajonettsmedja och 1795 ska 5 bajonettsmeder ha arbetat där (Söderhamns historia: I:100-101). Det högst troliga är att bajonettsmeden också kunde förfärdiga knivar, bajonetten är ju ett slags dolk med säregen placering.

De skärande och stickande eggverktygen har sedan lång tid en stor och ibland förvillande terminologi. Kniv, dolk, kortsvärd är varianter av samma verktyg/vapen. Våldsanvändningen gav upphov till en hel uppsättning vapen och de medeltida knivnamnen är lika varierade som fantasieggande: saxar, vedemets, ryting, stekemets och baslare. Samtliga vapen av olika storlek och enligt bl.a. Magnus Erikssons landslag förbjudna att bära för obesuttet folk.

Dolken kunde, med sin symmetriska klinga, tränga genom bepansring och i äldre litteratur finner man uppgiften att en kraftig, senmedeltida dolk har sin proveniens i Hälsingland. Den förvaras i Statens historiska museum och har ett mycket kraftigt handtag (Hildebrand, 1983: 360). Dolkar har som regel dubbel egg, den hälsingska på bilden är bara vass på ena sidan av klingan och liknar nog mest ett rakt kortsvärd. Det hälsingska kortsvärdet-dolken kunde också kallas ryting, stekemetz (av tyskans Messer=kniv), saxkniv, stickkniv.

Vad som skiljer en lång kniv från ett kort svärd förmår inte den mest lärda text reda ut. De romerska legionärerna bar en järndolk som kallades pugio, saxar var en tidigmedeltida huggkniv, miseracordian (lång och smal) utdelade nådastöten, och långt senare utvecklade de två världskrigen dolkar för skyttegravsstrid och kommandoräder. Knivens historia är en dröm eller mardröm för den taxonomiskt hängivne.

Ordet leder tankarna till ett knivnamn men var det medeltida namnet för barberare, de hanterade följaktligen rakkniven. De hade ett eget skrå i Stockholm och var dessutom fältskärer, alltså enkla fältkirurger i krig. Arkeologiska fynd visar att de troligen använde en slags fällkniv, liknande den klassiska rakkniven. 1500-talets vardagsvåld var utbrett och proportionellt enormt mycket större än i 2000-talets Sverige. Mordredskapet var kniv, därefter värja. Fylleri var nästan obligatoriskt, ofta var kränkt heder orsaken och förövarna nästan uteslutande män. Bardskärarna saknade inte arbetsuppgifter ens i fredstid.

Den vanliga skäran är strängt taget en svängd kniv, ett äldre skörderedskap än lien, finns i både flint- och bronsutförande. Den är praktisk, men arbetskrävande, ena handen sveper samman sädesstråna, skäran i den andra handen skär av dem. Inget spill, full kontroll över varje strå av den dyrbara säden även om marken är ojämn och stenig. Först sent på 1800-talet blir lien dominerande redskap för att bärga skörden. Både skäran och lien är strängt taget böjda knivar, lien är fäst i det som kallas orv, eller lieskaft. Bondeupprorens beväpning tog till de vapen som fanns, inte sällan lien fick användas i de europeiska böndernas strider mot den feodala övermakten.

Hantverkens långa period innan industrialiseringen födde en mängd specialknivar, för skomakaren, tunnbindaren, bokbindaren, barberaren, sadelmakaren och snickaren förstås. Knivsmeder i Sverige omnämns redan i medeltida källor. Enligt Smedämbetets första skråordning från 1479 hörde följande yrkeskategorier till smederna: grovsmeder, klensmeder, knivsmeder och svärdberedare.

Hälsinglands museums utställning visar ett urval av dessa specialknivar, varav några helt unika:

Skomakarkniven har olika form och funktion, en del har tvärställd egg som tunnar ut eller spaltar upp skinnet, andra är krokformade och har en inre egg som skär rent, exempelvis sullädret.

Barkkniven är en specialkniv som vittnar om nödårens vanliga barkbröd. Barkkniven bände bort trädets bark och skalade av den vita innerbarken. Vilken blötlades, torkades och maldes, blandades med vanligt mjöl och blev till bröd eller gröt. Mest användes tallbark till det bittra nödårsbrödet.

Lövkniv skar löv från olika träd och buskar och gav alltså mer kreatursföda. Lövkniven är ett föremål ur det gamla jordbrukssamhället där höskörden ofta slog fel. Lövknivarna har olika utseende, men alltid med en skarp krok längst fram. Skånes pilalléer är resultatet av lövtäkt, eller hamling som det kallades. I södra Sverige skördades ask, lönn, sälg och rönn medan man norröver tog björk, rönn, asp och sälg i lövtäkten.

Hjortfångaren finns i ett antal exemplar i Hälsinglands museums samlingar. Under namnet hirschfängare. Det handlar om ett kortsvärd, som från tyskans Hirschfänger – hjortfångare, fått sitt namn. Egentligen ett jaktvapen för att ge nådastöten åt ett villebråd, senare blev den under 1600-talet ett militärt vapen hos artilleriet. Det liknar mest en lång och kraftig kniv, halvmeterstor och ofta med böjd klinga. Det fanns kvar till 1700-talets slut, då reducerat till musikpersonalens försvar.

Hattkniven har sitt namn efter en ”hatt”, en övre huva som säkrade kniven i slidan. Kallas också fäbodkniv och bars ofta av kvinnor. Vanlig i Hälsingland och Dalarna.

Skålvallskniven användes av Johanna Pettersson, Tevansjö när hon tillverkade sin berömda salva. Av lika delar ister och hemliga formler. En gång gick knivens udd av och den förlorade stålets magiska kraft. Skålvalls-Johannas far smidde då en ny kniv och salvproduktionen kunde återupptas. Salvan sägs ha varit effektiv mot alla möjliga åkommor. Johanna gick bort 1930.

Regementskniven är ett ovanligt föremål, med vackra mässingsdetaljer och märkt Hälsinge regemente. Troligen från tidigt 1800-tal, ett stämplat blad vilket tyder på att den framställts av någon lokal mästersmed. Först på 1910-talet blir de militära knivarna reglementerade och enhetliga.

Bordskniven utvecklas i Italiens 1500-tal och som köksredskap vittnar namnfloran om många användningsområden: tranchérkniv, förskärarkniv, fruktkniv. Förskärarna var dyrbart utföra och konsten att hantera dem vid bordet var en inlärd del av aristokratins manskultur. Kniven utvecklar alltså bordsskicket, det finns en berättelse om att den vanliga bordskniven blev avrundad istället för spetsig eftersom de förnäma gästerna satt och petade tänderna med bordskniven. Vilket kardinal Richeleu sägs ha ogillat. Om det nu inte var kung Ludvig XIV som lät runda av spetsen eftersom hans gäster ofta började slåss med de vassa bordsknivarna.

Gästabudskniven är så intressant att den får en egen beskrivning:

Gästabudskniven är ett bestick från tiden när gaffeln fortfarande var ett underligt och omstritt föremål utanför överklassens kretsar. Länge var kniven det bestick som man klarade av ett rejält kalas med, ja en vanlig träsked också. Kniven var en vanlig slidkniv som skar upp köttet och spetsade köttbitarna. Så småningom utvecklade italienarna den avrundade bordskniven, men gaffeln hade svårare att slå igenom. Alltsammans var dessutom en kostnadsfråga, kalasen var stora tillställningar och först långt fram i tiden fick vanliga hushåll råd att hålla sig med dussintal av varje bestick. Alltså fick gästerna själva ta med sig sina ätverktyg.

Gästabudskniven var en vacker och sinnrik uppfinning, troligen unikt svensk. Den var ofta försedd med en liten gaffel och med ett knivblad så brett att det kunde fånga upp ostkakan eller breda smörgåsen. Det sabelformade knivbladet var moderiktigt på 1700-talet. Stjärnsunds bruk i Dalarna pekas ut som ursprunget, där fanns även ett gelbgjuteri för skaften. Många byasmeder tillverkade också knivarna. De äldsta exemplaren är från 1700-talets mitt och knivarna brukades långt in på 1800-talet. Vanligast tycks den ha varit i Mellansverige, främst Dalarna och Hälsingland. Ibland karaktäriseras de som knivar av ”Alftatyp” och många knivar i Hälsingland har ett R stämplat på knivbladet.

Praktisk att stoppa i fickan eller låta hänga från bältet, men vid kalasets finaste bord låg särskilda knivar: ”Ännu 1841 vid Jon Jonssons bröllop i Knåda i Ofvanåker brukades gästabudsknivar, hvilka hvarje gäst skulle medföra, utom prästen och brudfolket….”.

Bordskniven utvecklas i Italiens 1500-tal och som köksredskap vittnar namnfloran om många användningsområden: tranchérkniv, förskärarkniv, fruktkniv. Förskärarna var dyrbart utföra och konsten att hantera dem vid bordet var en inlärd del av aristokratins manskultur. Kniven utvecklar alltså bordsskicket, det finns en berättelse om att den vanliga bordskniven blev avrundad istället för spetsig eftersom de förnäma gästerna satt och petade tänderna med bordskniven. Vilket kardinal Richeleu sägs ha ogillat. Om det nu inte var kung Ludvig XIV som lät runda av spetsen eftersom hans gäster ofta började slåss med de vassa bordsknivarna.

När knivsmidet industrialiserades vid 1800-talets mitt samlades knivtillverkningen i två olika områden, eller rent av orter, nämligen Eskilstuna och Mora. Med sinsemellan olikartad produktion, i Mora en småskalig tillverkning som dock stod för en omfattande produktion.

Eskilstunas knivsmide går flera hundra år tillbaka i tiden och var under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal mycket omfattande. Redan mot slutet av 1500-talet anlades ett bruk vid Tunafors och järnmanufakturerna på 1600-talet, med Rademachersmedjorna blev betydelsefulla. Knivsmedjorna hade en omfattande produktion, en förteckning från jernkontoret visar på produktionens bredd från en Johan Clemens Krebs smedja: runda och kantiga bordsknivar, tvåklo- och treklogafflar, köksknivar, tälgknivar, fällknivar, korkstruvar, pennknivar och förskärarknivar. Ungefär två hundra kända knivtillverkarna har verkat i Eskilstuna. En skrivelse från Kommerskollegium 1662 räknar upp vad en knivsmed och hans lärodräng ska producera per vecka, siffrorna är svårbegripligt höga, bl.a. ska de framställa 200 medelstora båtsmansknivar och lika många stora.

Själva begreppet – Eskilstunakniv – bildas mot 1800-talets slut och gäller då för många olika slags knivar. Så småningom blir fällknivar synonymt med Eskilstunakniv, även om de tillverkats någon annan stans. Det var bryggerinäringens uppfinning vid 1800-talets mitt av den s.k. knoppflaskan (med kork) som gjorde att fällkniven kunde utvecklas och spridas ytterligare, nu försedd med en händig korkskruv. Utan fällkniv – ingen pilsner.

Moraknivens historia är en annan. Morakniven är ofta synonymt med en enkel slidkniv. Tillverkningen utvecklades ur de många hantverk som existerade i Dalarna. 1800-talets växande marknader efterfrågade olika produkter och fanns hantverkskunskapen kunde den anpassas därefter. Det hantverksmässiga urmakeriet hade konkurrerats ut av billig import och då kunde verksamhetslusten styras över till bl.a. knivtillverkning.

Den förste tillverkaren fanns i byn Kråkberg, knivarna var försedda med breda och raka blad skaften i masurbjörk och så en obligatorisk läderslida. En annan by, Östnor, blev ett slags centrum för den hantverksmässiga tillverkningen, men 1898 blev tillverkningen fabriksmässig. De ikoniska moraknivarna med rött träskaft tillverkades av flera olika fabrikanter, Frost-Erik Erssons tillverkning nådde år 104 upp till 19 000 tillverkade knivar. Tillverkning sker fortfarande i Östnor, Mora.

Samekniven är hantverk som utvecklats från oumbärligt vardagsbruk till en nästan osannolik estetisk och aristokratisk förfining. En lång tradition som vuxit fram under kärva villkor och ett precist materialurval. Det handlade om knivslöjd, men inte smide, en oerhört långt driven utveckling inom fasta ramar, arv och traditioner. Idag ett konstföremål med högsta status och liknande pris.

Dagens samekniv löser inte vardagsproblem, den svarar mot en marknad som efterfrågar det exklusiva och unika. Ornamentiken delar sig i nord- och sydsamiskt. Det första mer organiskt, mjukare, det senare mer geometriskt, strängt. Namn som Esse Poggats och flera generationer Fanki är redan historiska i ett hantverk där det egentligen inte spelar någon roll att det fortfarande handlar om knivar, det är ett budskap som sjunger i bakgrunden. Kanske en obarmhärtig utveckling hos hantverk som sliter sig loss från den vardagliga användningen. Och en evig upprepning av den tudelning mellan konst och hantverk som med renässansen blev europeisk regel.

Utställningen visar inga samiska knivar, men väl ett samiskt ”gehäng”. Samiska kvinnor hade i allmänhet gehäng, en liten verktygsuppsättning, hängande från bältet med kniv, nålhus, sax m.m.

Knivmakeri var ett av resandefolkets traditionella hantverk och i Norge finns en stark tradition att tillverka s.k. ”taterknivar” och ett flertal släkter är kända för sitt framstående knivhantverk. Resande sysslade inte med smide utan främst med skaft- och slidtillverkning, ofta med graverade metallbeslag. Flera namn står ut som utomordentlig skickliga, men Sveriges kanske mest kände knivmakare av resandesläkt var Knivkungen, ett universalsnille som tycks ha behärskat allehanda mekaniska konster, Johan Fredrik Hedenberg (1869-1950). Hans knivar kan driva upp auktionspriserna i höjden och han ska ha framställt en ”tjuring” till kung Gustav V och erhållit en belöning på 60 kronor för detta. De mer vardagliga kastrerknivar som finns bevarade pekar på ytterligare en sysselsättning hos resande, en syssla som majoritetsbefolkningen inte ville befatta sig med.

Romantiseringen av kniven har följt dess historia. Populärkulturens knivmyter sträcker sig från australiensiska filmhjältar till skillingtryckens eländiga knivmördare i Hälsingland eller sjörövarstereotypen med sin grova kniv mellan tänderna. Mac the Knife blev världskultur i Tolvskillingsoperan av Brecht-Weil, kniven som manlig våldskultur är ett starkt tema och en stark identifikation.

Kniven har dugt till allt. Den har fungerat som en liten initiationsrit för pojken som blir man och mogen med orden; här får du din första slidkniv! Den representerar det högsta av hantverkskunnande i sin samiska form, det kursas och tävlas i knivslöjd, det exponeras. Kniven av idag är lika estetiserad som den är förbjuden men den har inte förlorat sin magiska dragningskraft.

Att hälsingarna ständigt bar kniv (som alla andra arbetande på landet) blev på 1800-talet utbroderat till våldsam folkkaraktär och vidarefört i sentimentala och bloddrypande myter. Bror Hillgren skriver originellt och roligt om Dellbon, att denne räknade in kniven bland alla andra klädesplagg, men det verkligt intressanta i citatet är kanske uppgiften om knivens placering, högt upp på bröstet:

Då dellbon var riktigt helgdagsklädd, och utan barmskinn, bar han knivslidan vid byxlinningen, men i vardagslag var den fäst högt uppe på bröstet i närheten av vänstra ärmhålan, alldeles som vi se att gubbarna på Vendehjälmen bära sina korta svärd eller knivar. ”Kniven och de andra kläjan, sa dellboan”, är ett ordstäv i socknen.

(Hillgren, 1925:129)

Attityden gentemot kniven speglar samhällets färg och tillstånd, idag är det lagbrott att bära kniv i offentligheten, precis som det var i en del medeltida städer. Kniven har associerats till fattiga, supiga, våldsamma, till politiska våldsverkare, den kan demoniseras som det rena onda, men också hänga fridfullt från bältet för att användas till gud-vet-allt av både kvinnor och män. Knivslagsmål har använts som bevis för att markera ut resande och fattiga, för att visa deras ”degeneration” och utanförskap.

Namnet låter ståtligt men så kallades de gäng som terroriserade sin omgivning i Södra Österbotten mot slutet av 1700- och stora delar av 1800-talet. Slagsmål med kniv, stölder, överfall och hasardspel utgjorde deras verksamhet. De bestod mest av fattiga drängar, torpare och andra egendomslösa, men flera bönder var ledare för gängen. Finsk gängkriminalitet i 1800-talet, värst verksam i Lappo ådals nedre del. Var det knivjunkarnas härjande som gav puukkon sitt rykte? Den legendariska, finska slidkniven som utgör en högt aktat hantverksprodukt idag, försedd med vackra skaft och fortfarande en viktig artikel av det samtida knivsmidet.

Här hamnar kniven påfallande ofta i hjärtat, allt som oftast metaforiskt, den brustna kärleken kräver våldsamma liknelser. Lucretia riktar våldet mot sig själv istället för mot sin våldstäktsman, Caesar hinner ställa sin fråga till Brutus: varför är du också med i sammansvärjningen? Selma Lagerlöf firar skräcktriumfer i ”Herr Arnes Penningar” när herr Arnes gamla hustru hör hur man slipar de långa knivarna på Branehög, ett varsel om att hela prästfamiljen snrt ska mördas och deras blod flyta över tröskeln.

Som kontrast finns en vacker liten novell av Elmer Diktonius; när den fattige knivmannen hejdar sig utanför en stuga där han planerar både rån och mord. Genom fönstret kan han se hur torparhustrun just föder fram ett barn, hur fadern skyndar sig med trasor och varmt vatten medan de större barnen tittar förskräckt på. Den tilltänkte mördaren kommer av sig inför utsikten att ta ett liv just när ett liv kommer till.

Bäst har kanske Strindberg diktat om kniven, i samlingen ”Sömngångarnätter på vakna dagar”, om nödvändigheten av att lägga bort knivens våld:

Men bort med kniven du så länge slipat, ty sen man rätten också har skipat, för dig, du arme, så behövs ej mord; vi slåss ej med knivar, men med blanka ord.

Kniven får ofta placering som våldsam och blodig bildförstärkning. Holofernos avskurna huvud och Sankt Bartolomeus flådda skinn reproduceras flitigt genom konsthistorien. Men kniven finns också bland överdådet i barockmålningarnas middagsbord eller stilleben. Den svenska nationalkniven får sägas vara den slidkniv som sitter i bältet till Anders Zorns Gustav Vasa-staty i Mora, men även statyn av upprorhjälten Engelbrekt i Örebro har en rejäl kniv i bältet.

Zorn formgav också en egen knivmodell och lät tillverka nio exemplar, stilen är en slags nationalromantisk jugend. Med silverbeslag och slida i hel masur, ytterst exklusiva och idag hett eftertraktade av samlare. Kniven – mannen – geniet är en svårslagen nationell symbol och självhävdelse. Kniven är status på den nivån att både Gustav V och Gustav VI fått knivar som gåvor, den senare en nytillverkad Zornkniv.

”Innan du lär dig dikta måste du ha lärt dig att bryna en lie. Det är allt jag har att säga om konsten.” Det säger den kloke norske poeten och äppelodlaren Olav H. Hauge i en dikt. I byn Ryggskog i Los har man alltid förstått detta. Där började man bryta lerskiffer vid 1800-talets mitt. Den är finkornig och tät, alltså lämplig för sin uppgift att hålla eggverktyg vassa. Man bröt i dagbrott och sågade för hand. På 1880-talet uppfördes dock den första vattendrivna brynsågen vid Österhocklan, ett biflöde till Voxnan.

Mjölnaren Karl Gjers byggde 1922 en vattendriven såg vid Kvarnån i Los, sonen Enar moderniserade anläggningen med turbiner och egen elkraft och tillverkade sina brynen fram till 1961 när han avled. Bilden visar Edvin Gers när han klyver fram brynen för hand ur stenämnet, mgiven av kasserade stenskärvor. Losbrynet är föremålet som inga eggverktyg klarar sig utan och följaktligen tillverkas det än idag.

Så heter en ideell förening som samlar alla med ett intresse för knivar och knivmakeri i Sverige, men även i andra länder. Föreningen startades 1988 och har ungefär 1500 medlemmar. Den ger ut tidningen Knivmakaren. Det finns också en norsk motsvarighet till denna.

Föreningen anordnar Kniv-Sm i olika klasser. Knivmässor och -utställningar anordnas i alla nordiska länder. I Ludvika hålls en årlig knivmässa eller knivvecka som lockar stor publik. Den räknas som Nordens största.

Knivhantverket blev något av en folkrörelse under 1970-talet. Intresset för den hantverksmässigt framställda kniven sköt i höjden med kurser och utställningar. Det största intresset har de konstfärdigt utformade skaften och slidorna rönt, men även konstsmidet av klingorna har ökat.

Hälsinge knivförening bildades 1995 och har till syfte att bygga upp och bevara knivtraditionen i Hälsingland. Man anordnar kurser, mässor, utställningar. Det finns ca 25 liknande lokala knivföreningar över landet med egen verksamhet. Tävlingsknivarna är fantastiska och vackra, skaften är konstverk och klingan mästerlig. De mest exklusiva ska aldrig användas. Det mångsidiga bruksvärde som kniven en gång ägde har ersatts av ett ensidigt bytesvärde, en unicitet som enbart ska tjusa ögat och statusen. Bland de samtida knivmakarna i Hälsingland finner vi namn som Fredrik Thelin, Högen, Bergsjö, Sven Erik Loodh, Hassela, Ove Wallin, Hudiksvall, Olle Persson, Delsbo och den kanske mest kände av dem alla Kay Embretsen, Edsbyn.

• Casinge, Sebastian, 2021: De resandes kulturarv. Bidrag till dokumentationen av en minoritets historia.
• Colling, Teje, 1998: Gästabudsknivar. Ingår i: Fataburen 1998, sid 220-232.
• Eliasson – Joelsson, 1989: Knivar och spetsar. En jämförande studie av skifferföremål från Väserbottens kust- och inland (C-1 uppsats, Umeå universitet).
• Halldén, Anders, 2014: Anders Zorns knivar.
• Halldén, Anders, 2010: Gästabudskniven. Ingår i: Knivmakaren 2/2010.
• Halldén, Anders, uå: ”Tattarkniven” eller tjuringen på romsk slang. www. cultur.nu/knivar/
• Hellberg, Knut, 1919-1920: Eskilstuna, En svensk märkesstad I - II.
• Hellberg, Knut, 1937-1938: Järnets och smedernas Eskilstuna I - II.
• Hildebrand, Hans, 1983, (1903) Sveriges medeltid, III.
• Hillgren, Bror, 1925: En bok om Delsbo.
• Häggström, Leif, 2003: Den vardagliga kniven - om knivars terminologi och tolkning med småländska exempel, Göteborgs universitet - Jönköpings läns museum.
• Jensen, Alfred, 1919: Söderhamns historia, del I.
• Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, band VIII, 1965, uppslagsord ’kniv’, sid.586ff
• Lundqvist, Gösta, 1940: Svenska slidknivar. Ingår i: Fataburen, Nordiska museets och Skansens årsbok, sid. 41 – 58.
• Norberg, P, 1956: Hälsinglands järnbruk i gången tid.
• Ohlsson, Bror-Erik, 1971, Eskilstuna fristad, fristadsinrättningen i Eskilstuna före sammanslagningen med gamla staden 1771-1833.
• Sénby Posse, Lovisa 2017: Det andra könet. En intersektionell tolkning av kvinnliga gravar i Birka från vikingatiden, kandidatuppsats, UU.
• Svärdström, Elisabeth, 1965: Två runristade knivar från Nyköping. Ingår i: - Fornvännen h. 4-6 sid. 133-140.
• Underdal Björn, 2018: Skifferkulturens uppkomst, Kandidatuppsats i arkeologi, Stockholms universitet.