Fattigfrågan i Glanshammar, Viby och Ljusnarsberg sockenstämmor.

Gustav Vasas förbud mot tiggeri blev en bestämmelse som mer visat statsmaktens önskningar än förmåga att påverka verkligheten. I kyrkoordningen av 1571, reglerades skötseln av hospital i varje län och kyrkoherdarna uppmanades att försöka få en sjukstuga i var socken.

År 1642 utfärdades en ny statlig förordning om tiggare och fattiga. När de var sjuka eller ålderdomssvaga utan släktingar kunde ett hospital ta in mot arvsrätt efter dem. Fattiga skulle kunna erhålla allmosor i stugor vid sin hemförsamlings kyrka och fattiga barn vårdas i barnhus tills de vid åtta års ålder kunde sättas i lära. Restriktivt utfärdade tiggarpass var ett villkor för tiggeri, som annars bestraffades med fästningsarbete. Tiggeriförbudet krävde ideligen påminnelser och det upprepades också i kyrkolagen 1686. Denna lag slog även fast att varje socken hade skyldighet att föda sina fattiga, en grundsats som stod kvar ännu in på 1900-talet.

Mot 1600-talets slut preciserades hur man skulle samla medel till de fattiga. Kollekter i kyrkan tilläts och 1/8 % av tillgångarna i alla dödsbon skulle överlämnas till socknens fattigkassa. Bestämmelsen har varit till stor glädje för alla släktforskare eftersom det stärkte behovet att upprätta detaljerade bouppteckningar. Vid fester efter kyrkliga förrättningar som lysning, dop eller begravning skulle en så kallad fattigtallrik gå runt och medlen redovisas i en bok, som klockaren förde. Fattigkassans kontanter förvarades i socknens kassakista, som förvarades i kyrkan.

På många håll infördes en rotegång, som innebar att de fattiga fick ambulera mellan gårdarna och där tillbringa bestämda tider i olika hushåll efter en fastställd ordning. Underhåll till de fattiga genom sammanskott i livsmedel och kontanter kunde beslutas på sockenstämman. Grundprincipen var frivillighet. Gåvan till den fattige visade att givaren följde Bibelns påbud. Viktigt var också att nöden inte var självförvållad, genom dryckenskap eller annat lättsinnigt leverne.

När Tabellverket inrättades år 1749 fick man en samlad befolkningsstatistik för hela landet. Sverige hade dess första år totalt 1,76 miljoner invånare och ökningen var länge blygsam. Trots att födelsetalen var betydligt högre än i modern tid medförde en hög dödlighet att överskotten sällan blev stora och vissa år med svåra epidemier eller dåliga skördar kunde bytas i underskott. Efter 1820 steg befolkningstillväxten och år 1855 hade Sverige 3.46 miljoner invånare. De stora orsakerna var att födelsetalen låg kvar på en hög nivå medan dödstalen gick kraftigt tillbaka med hjälp av ”freden, vaccinet och potatisen” för att fritt citera Tegnér. Speciellt minskade barnadödligheten väsentligt.

Glanshammar

Glanshammar var en gammal jordbrukssocken, belägen österut på slättlandet norr om Hjälmaren, och befolkningen uppgick till nära 1 900 personer i 420 hushåll, 4,5 medlemmar i varje. De goda kommunikationerna med vattenväg via Hjälmaren och en stor landsväg mellan Örebro och Stockholm gjorde tidigt att högadeln sökte sig till området och några av landets främsta släkter bosatte sig där. Glanshammar, som tillsammans med Rinkaby bildade ett välmående pastorat, ägde en stor stenkyrka från tidig medeltid.

I Glanshammars socken fanns enligt en beskrivning av Joel Wikberg redan i mitten på 1700-talet tre fattigstugor. Den största, som renoverades 1747 låg vid kyrkan, den andra norr om Skäcklinge och den tredje på Löre ägor. Alla var envåningshus täckta av näver och grästorv. Ingen av dem är redovisad i de äldsta husförhörslängderna, men i de följande finns en del uppgifter. I Löre by finns en familj från Rinkaby samt ett par tillfälliga pigor som möjligen kan ha fått understöd och bott i en liten fattigstuga. Men i byn Skäcklinge finns inga spår av fattighjon. Däremot är de som bodde i fattighuset vid kyrkan väl redovisade. Redan i det äldsta sockenstämmoprotokollet meddelas 1719 att 7–8 personer var intagna i fattigstugan och att de utom husrum fick sammanskott av matvaror så att de ”ej skola behöva gå utom socknen för föda”.

I husförhörslängden 1767–1780 redovisas de intagna i allmosestugan med namn och ålder. Fortfarande rörde det sig om 7–8 personer, som var intagna samtidigt. I den första kända omgången var alla kvinnor, mest änkor och gamla pigor. Många levde bara några år sedan de fått plats i allmosestugan.

Sockenstämmoprotokoll från denna tid ger ett intryck av man sökte effektiva lösningar och att en del inflytelserika personer försökte se till de hjälpsökandes bästa. Bergmästaren - det fanns en liten silvergruva i Glanshammar vid denna tid - yrkade på valborgsmässosammanträdet 1770 att Per Jonssons gumma vid Sundet såsom ”gammal, svag och torftig” skulle få samma underhåll av fattigmedlen som de i allmosestugan intagna fastän hon bor kvar på sitt ställe. Undantag om principen om vård i fattigstugan var alltså möjliga. Stämman bestämde, och socknens sexmän som hade i uppdrag att hålla ordning, ombads att med godo eller utmätning se till att beviljade årliga sammanskottet erlades av alla.

År 1831 behövde fattighuset vid kyrkan repareras. Året därpå beslöt man att en entreprenadauktion på tillbyggnad med en våning, bostad för socknens barnmorska, skulle utlysas och att byggmaterial anskaffas, av varje helt hemman en grov 14 alnar lång timmerstock, en halvplank 9½ alnar, två lika långa bräder och en ställningsspira. Till taktäckning krävdes torv och 20 stycken skulle levereras per hemman. Återigen hotades med indrivning av försummade leveranser. Wikberg citerar: Med innerlig ledsnad och stor förtrytelse över en sådan vårdslöshet beslöt stämman sig själv till blygsel och andra till varning från predikstolen uppräkna deras namn och om detta ej hjälpte lagsöka de felande.

Byggnaderna för fattigvård gav socknen fler bekymmer och kostnader. Även fattigboden vid det gamla fattighuset var bristfällig och krävde reparationer, vilka utfördes 1838. Stugan i Löre var också uppe till diskussion på sockenstämman 1845, då det beslöts att den inte skulle försäljas utan upplåtas till före detta husaren Hassels hustru och barn.

1800-talets ombyggda fattighus hade två våningar och uthyrda bostäder i den övre. I den stora salen på bottenvåningen stod våningssängar i där de sjuka och orkeslösa fick ligga i den undre. Rummet hade tre fönster och det fanns ett bord framför varje, några stolar och förvaringskistor fick också plats liksom några spinnrockar. Arbete för alla som kunde uträtta något var en viktig princip. Uppvärmningen skedde genom en öppen spis och i ett mindre rum fanns en spis, där de hjon som kunde lagade sin mat och hjälpte de svagaste mot en mindre ersättning. Fattigboden hade två rum. Ett lagerrum för de matvaror som församlingens skattskyldiga skulle leverera varannan månad enligt sockenstämmans beslut, som mjöl, sill, fläsk, ärter och bönor. Det andra rummet var expedition för mottagning, kontroll och registrering av de levererade produkterna.

I Glanshammar kunde bidrag från förmögna personer, genom donationer eller vars bouppteckningar uppgick till betydande belopp, tidvis ge stora tillskott till fattigkassan. Överstelöjtnant Reuter på Skävisund gav i tacksamhet för sin befrielse ur rysk fångenskap på 1720-talet del av en gårdsränta. År 1751 donerade kyrkoherde Gustav Herdman 600 rd varav räntan skulle gå till de fattiga. I familjerna Kalling och Mörner uppgick bouppteckningarnas 1/8 % flera gånger till ca 20 rd vardera. Andra inkomster visade mycket lägre summor. Fattigbössan samlade 1822 två rd och 25 sk 7 runstycken och kollekten i kyrkan gav ofta bara några skilling.

Viby

Viby socken ligger i länets västra del. Folkmängden var på 1850-talet drygt 3 000 fördelad på 600 hushåll, som hade i genomsnitt 5 personer var. Åkerbruk var även här huvudnäring och räckte i de bästa trakterna även för avsalu. Också i Viby var kommunikationerna goda med en landsväg från Örebro, som i Viby delade sig i två delar, en söderut till Östergötland och i västlig riktning genom Tiveden till Västergötland. Viby var ett pastorat med rötter i 1100-talet.

Om antalet fattiga och fattigvården i Viby finns inte mycket uppgifter före 1700-talets mitt. Enstaka belägg som ett vintertingsprotokoll 1654 visar att det fanns svår nöd. Länsmannen redovisar ett antal eländiga, som inte kan betala skatt. Ett mycket litet fattighus tycks ha uppförts, ovisst när, söder om kyrkan. Enstaka notiser återkommer som 1729 då gumman Kirsten Olofsdotter, 84 år, antecknas ha avlidit i fattigstugan sedan hon vistats där i 25 år. År 1736 beskrivs ibland mycket kortfattat hela levnadsöden som hustru Birgitta Ragvaldsdotter. Hon dog vid 50 år, kom då ifrån Näggetorpstuga, tidigare var hon så rik att hon vägde silver med besman, men sedan så fattig att hon ägde intet.

Från 1700-talets mitt är källorna om fattigvården och befolkningen i Viby rikligare. Fortfarande är det svårt att få någon samlad bild av fattigvården, men i husförhörslängderna kan man med början 1749 följa vilka som var omhändertagna.

Ännu 1826 hade inga större förändringar skett. Platserna tycks då ha varit fem och upptogs av gamla änkor och pigor. Anders Ersson var ett manligt undantag och bara 25 år när han togs emot. Förhållandena i fattigstugan var enligt ett samtida vittne, som Börje Viberud citerar i Vibyboken 1961, bedrövliga. ”Det var sorgligt att se de gamla orkeslösa hjonen, där de efter väggarna hade sina sängar och de saker de hade användning för. Det var osunt i huset. Det fanns en stor öppen spis där de själva fick laga sin mat av det socknen bestod dem.” Matvarorna delades ut en gång i kvartalet och förvarades i en bod bredvid fattighuset. Varje fattighjon fick enligt en förteckning 1849 omräknat till moderna mått: 32 kg mjöl, 8 kg ärtor, 2kg torkat kött och drygt 1,5 liter havregryn. Dessutom fick de intagna varje kvartal 32 skilling i kontanter, knappt en dagslön för en arbetare.

Men 1849 skedde en betydande förbättring då kapten Staaf på Körtingsberg och hans hustru Henrika Zidén, donerade den betydande summan av 2000 rd bco till byggande av ett nytt fattighus eftersom de enligt donationsbrevet funnit det gamla ”för trångt, förfallet och till sitt ändamål mindre tjänligt”. Det nya huset uppfördes på komministerbostället Stommens ägor och var avsett för sexton fattighjon. Där fanns också liksom i Glanshammar bostad för socknens barnmorska, nattlogirum för skolbarn med lång skolväg samt läsrum för nattvardsungdomen. En föreståndarinna tillsattes som kunde ansvara för ordning och reda bland de intagna och som också kunde bistå de mest hjälplösa. Detta fattighus användes till 1920-talet då det revs och en ny större byggnad, Vibystrand, uppfördes i närheten, nu kallad ålderdomshem.

Under 1800-talets senare hälft tycks antalet nödlidande i behov av hjälp ha ökat. Det nya större fattighuset räckte inte utan kompletterades med små stugor i socknens ägo spridda över socknen. Fler barn behövde också hjälp och fick det genom att utackorderas i fosterhem i till lägsta möjliga kostnad för fattigkassan. De kallades rotebarn och hade blivit föräldralösa eller vanvårdades av föräldrarna. En torpare som blev änkling måste få hjälp med sitt yngsta barn, som bara var 8 månader gammal, och fick 25 kr för att hyra bort honom.

Sockenstämmoprotokollen, som med vissa luckor finns bevarade från 1768, ger information om övriga former av fattighjälp. Där framgår att fattigkassan hade ett kapital som lånades ut mot 5% ränta. År 1776 erhöll dock komminister Brantenberg överskottet för sitt besvär med en stor ombyggnad av kyrkan. Fattigkassan fick också stå för en gåva till Jöns Erssons änka. Sedan mannen hade omkommit under arbete med kyrkoreparationen ådrog hon sig församlingens ”ömma medlidande” och erhöll 100 dr kmt ur den, en betydande summa. Utbildningens betydelse går att läsa om i protokollen, bland annat vid 1800-talets mitt då den begåvade men enarmade fattige ynglingen Erik Andersson, genom fattigkassan fick lärarutbildning och blev Vibys förste folkskollärare med framgångsrik tjänst i många år.

Även sjukvård kunde bekostas av fattigkassan. Det fanns flera populära hälsobrunnar i närområdet och de tog emot fattiga patienter i särskild enkel inackordering och brunnsdrickning mycket tidigt på morgonen, innan de välbeställda brunnsgästerna hade vaknat. År 1834 fick pigan Maja Lisa i Vallby tillsammans med sina döttrar 2 rd av fattigkassan för att dricka brunn i Porla och sedan förhoppningsvis bli starkare och klar sig själva.

Ljusnarsberg

Längst norrut i länet låg Ljusnarsberg, som Wilhelm Tham kallar Nya Kopparbergs socken. Han beskriver den som länets vidsträcktaste. Befolkningen var nära 5600 personer år 1840, med 897 hushåll av genomsnittlig storlek på 6.2 medlemmar. Där fanns inte mycket odlad jord utan skogs- och bergsbruk var huvudnäringar. Den största vägen gick från Värmland till Dalarna. Socknen bildades på 1600-talet och träkyrkan kom till 1635.

Att socknen länge saknade fattigstuga och i stället använde ett system med rotegång kan ha berott på knappa resurser men också ha samband med de långa avstånden. Att en betydande del av befolkningen sysslade med bergsbruk och att området hade en bergsrätt som medförde att gruvor och bruk bistod sin egen arbetskraft i nödsituationer ha också ha avlastat socknens fattigvårdsbörda. Det svaga jordbruket medförde att framför allt brödsäd alltid måste anskaffas från annat håll, vilket kan ha gjort att missväxtår drabbade Ljusnarsbergs befolkning särskilt hårt.

Det fanns en fattigkassa som fick sina inkomster enligt lag, bouppteckningsprocent, gåvor till klockarens bok vid firande av speciella tilldragelser och fattigbössa i kyrkan. I Ljusnarsberg fanns dessutom från 1600-talet och framåt en stor armbössestock. Det var en bössa av koppar, fäst vid en kraftig stock med järngördlar som var uppsatt vid mötet mellan vägarna till Ramsberg, Linde och Grufbacken, en central plats nära kyrkan där många passerade.

Enligt Karl Hults Ljusnarsbergs krönika, som bygger på uppgifter i kyrkoarkivet, var fattigvården ännu obetydlig på 1600-talet då befolkningen inte heller hade blivit så stor. Under 1700-talet ökar folkmängden, och även behovet av fattighjälp. Men sockenstämmoprotokollen har få ärenden av detta slag till behandling och de som förekommer visar att kassan kunde bekosta mer tillfälligt stöd till personer som inte kunde räknas som fattighjon. När avlidne Anders Anderssons barn i Stenhagen förlorat sitt hus och lösa egendom i en eldsvåda fick de ”som brukligt är i denna socken” göra en insamling. Fattigkassan skänkte dem 2 rd, kyrkoherden och bergsfogden 16 sk vardera och brukspatron Staf 12 sk.

De sju rotar Ljusnarsberg var indelat i var grunden för dess fattigvårdssystem. Tiggeri utom socknen var förbjudet vid risk att förlora allt understöd. Klagomål mot roteindelningen kom både från enskilda och från rotarna. Då gällde att alla hushåll inte fullgjorde sin plikt så att andra blev mer betungade av svåra fall. Johan Jansson i Forstorp protesterade 1805 emot att han ensam fick underhålla och sköta den gamla och sjukliga rotegumman mor Maja. Den gången bestämdes ett vite av 16 sk av var och en som försummat sin skyldighet.

Trots alla problem vidhöll sockenstämman i Ljusnarsberg att rotesystemet skulle fortsätta. Man förklarade år 1825 att det ansågs lämpligast för socknen, men att försörjningsskyldigheten borde jämkas. Man ansåg skäligt att nybyggare, arbetskarlar, gruvdrängar och sockenhantverkare bidrog till de fattigas försörjning. Vid den tidigare roteindelningen hade endast gårdar tagits med och antalet vistandedygn varierade mellan de olika rotarna efter storlek och bebyggelse.

Efter 1860 ökar fattigvårdens kostnader påfallande i Ljusnarsberg. Befolkningen ökade och järnbruken hade stora problem. Återigen diskuterades metoderna för understöd och nu beslutades till sist att överge rotesystemet och inrätta en fattiggård. Det var en anläggning som byggde på arbetsinsatser från de intagna för att producera en stor del av den föda som fattighjonen behövde. Gården Rällsö med åkerjord, skogsmark, ängsmark och beteshagar inköptes av kommunen som med kommunallagarna 1863 övertagit ansvaret för fattigvården. Byggnader för lantbruket fanns redan men en stor byggnad för de intagna och ett litet sjukhus måste uppföras. Medelantalet fattighjon var fram till år 1900, 187 om året. Av reglementet framgår att den som begärde understöd från fattigvården för sig själv eller någon ur sin familj är pliktig att inträda i fattiggården och där, efter krafter och förmåga, arbeta för sin och de sinas bärgning. Fattiggården var en annorlunda lösning än vad som tillämpades i Viby och Glanshammar men stora fattiggårdar fanns även på andra platser i länet, till exempel i Åsbro, Lerbäcks socken.

Ljusnarsbergs kyrkoarkiv, Sockenstämmans protokoll, SE/ULA/10860/ K I/2 Viby kyrkoarkiv, Sockenstämmans protokoll och handlingar, SE/ULA/11686/ K I/2 Glanshammars kyrkoarkiv, Sockenstämmans protokoll och handlingar SE/ULA/10326/K I/2

Litteratur:

Ljusnarsbergs krönika, (1918) 2:a upplagan. Hult, Karl. Nya Vibyboken (2017) Lenander, Anne-Marie. Östlund, Karl. Glanshammars härad. Del 1-2. (1971) Wikberg, Joel. Beskrifning över Örebro län. Ljusnarsberg och Kopparberg. (1849) Tham, Wilhelm. Fattigvård i Örebro från 1500-talet till 1700-talets slut. I Från Bergslag och bondebygd 1978, sid. 89 ff.. Fällström, Anne-Marie. Skatter och levnadsstandard. I Från Bergslag och bondebygd 1984, sid. 119 ff.. Fällström, Anne-Marie.

Internet:

https://www.scb.se/hitta-statistik/aldre-statistik/innehall/annan-historisk-statistik/sveriges-officiella-statistik-i-sammandrag-18701913/

https://www.scb.se/hitta-statistik/artiklar/2017/Unik-tillvaxt-nar-Sverige-gick-fran-jordbruk-till-tjanster/