Tre fotanglar av järn.
Okänd / Tekniska museet
Fotangeln: en spetsig historia
Fotangeln har sedan antiken använts för att hejda förföljare och är utformad så att den alltid hamnar med en spets riktad uppåt.
Förr användes fotanglar framförallt mot förföljande ryttare. Den flyende kastade ut fotanglar efter sig och när ryttarna kom fram riskerade hästarna att trampa på de vassa spetsarna och jakten var över. I nutid har det blivit allt vanligare att rånare kastar ut fotanglar efter sig med punkterade polisbilsdäck som följd.
Just dessa tre fotanglar som finns i Tekniska museets samling kan också berätta en annan och lika obehaglig historia. De är smidda av straffångar på Carlstens fästning i Marstrand någon gång under 1800-talets första hälft. Från 1680-talet och fram till mitten av 1800-talet kunde män dömas till tvångsarbete på fästning, kvinnor till tukthus. Människor avtjänade fästningsstraff för allt från grova brott som mord och våldtäkt till mindre lagöverträdelser såsom småstölder, uppstudsighet mot husbonden eller lösdriveri.
För att förhindra att fångarna rymde tvingades de bära fotboja. De svåra levnadsförhållandena och det tunga arbetet gjorde att dödligheten bland fångarna var stor. I sin Västgötaresa från 1746 skrev Carl von Linné om fångarna på Marstrand: ”Den som ser desse osälle, undrar ej, att Marstrands namn reser håren på dem, som höra det nämnas.”
Vilka fångarna var som smitt de tre fotanglarna kommer vi aldrig att få veta. Men man kan lätt föreställa sig att de själva gärna hade velat använda dem mot förföljande fångvaktare under sin flykt ut ur fästningen.
(Text: Maria Sjöberg. Ursprungligen publicerat oktober 2008 som "Månadens föremål" på museets webb.)
