Schreiner David / Sundsvalls museum
Nyfiken på. Tingen berättar om Sundsvall under fyra århundraden. 1700-talet
Sundsvalls historia sträcker sig tillbaka till 1621 då staden grundades som handelsplats. Det är en historia präglad av utmaningar och motgångar men också förmågan att återhämta sig.
Idag är Sundsvall en livlig och mångsidig stad med en rik historia samtidigt som den blickar mot framtiden.
I museets samlingar finns föremål och arkivmaterial som bär på berättelser om tiden och människorna. Det är en berättelse om Sundsvalls övergång från liten kustby till modern stad. Föremålen är utvalda med hjälp av flera referensgrupper och museets personal. Introduktionstexterna är ett samarbete med Mittuniversitetet.
Utställningen är en del av Sundsvalls 400-årsjubileum.
Sundsvall, Sverige och Världen under 1700-talet
Början på 1700-talet innebar slutet på svensk stormaktstid. Kung Karl XII var död och oroande nyheter cirkulerade under flera års tid om den framryckande ryska skärgårdsflottan som brände ner städer, byar och bruk längs svenska östkusten. Den 25 juli 1721 kom kriget till Sundsvall. Mot den ryska övermakten stod major Johan Henrik von Fieandt som ledare för en till antalet underlägsen grupp ryttare ur Jämtlands kavallerikår samt bönder och borgare från staden. Efter striden vid västra bron över Selångerån, där ett monument idag markerar händelsen, retirerade de svenska försvararna västerut innan de besegrades av kosacker i närheten av byarna Nävsta och Selånger. Dagarna som följde härjade de ryska soldaterna runt och brände och plundrade. Så gott som hela staden ödelades men kyrkan fick stå kvar.
Det stora nordiska kriget följdes av två decennier av fred. Staden återuppbyggdes och på några områden återgick livet till det vanliga. De privilegier som givits staden under 1600-talet till bete och fiske i omlandet fortsatte vara tvistefrågor, exempelvis med bönderna i Njurunda och Tynderö, likväl som med fiskarna från Gävle. För sin överlevnad brukade hushållen de odlingslotter som fanns på stadens allmänningar medan några förmögna borgare ägde jordbruk i byarna i närheten. En epok av förändring stod dock för dörren och det gäller den globalisering som pågick på industrins och handelns områden. Med framför allt England och Frankrike som pådrivande kolonialmakter ökade antalet handelsfartyg som korsade haven med begärliga varor från jordens alla hörn. En viktig faktor i detta utbyte var den cyniska handeln med slavar från afrikanska kontinenten. Dessa fraktades i miljoner över Atlanten till plantagerna i exempelvis Brasilien och Västindien där bomull, tobak, socker och rom tillverkades för den växande befolkningen i Europa. Via handelshusen i Stockholm kom dessa kolonialvaror också till invånarna i Sundsvall som antingen konsumerade varorna själva eller sålde dem vidare till kunder i regionen.
Sundsvalls kronolotter 1759. Kronolotterna eller vretarna arrenderades av Sundsvalls borgare och användes till bete, odling med mera. Notera väderkvarnen väster om nuvarande Bünsowska tjärn. Minnet av väderkvarnen lever kvar i gatunamnet Väderkvarnsbacken.
Salomon Ahlströms karta, 1759
Sundsvall utvecklades ganska snabbt under århundradet från en fiskeby till en handelsstad. Ett bevis på att många trodde på en framtid här var det växande befolkningsantalet. Antalet invånare i staden 1730 var cirka 600 personer och hade 1770 ökat till över 1000 personer. Sundsvalls hantverkare och köpmän besökte regelbundet flera marknader i regionen, till exempel marknaderna i Borgsjö och på Frösön i Jämtland. 1763 grundades Sundsvalls Hantverkarförening av de ledande hantverkarna för att bland annat bevaka sina skrårättigheter. Att den expansiva staden ändå inte förmådde försörja alla som bodde där antyds av att majoriteten av nybyggarna i den nya staden Östersund, anlagd 1786 av Gustav III, utgjordes av unga hantverkare och handelsmän från Sundsvall. Under flera generationer kom näringslivet och politiken i Sundsvall att präglas av personer ur släkter som Biberg, Bistedt, Forsstedt, Gran, Genberg och Grafström, Modén, Molin, Mützell och Sillerström. Den största stjärnan var nog Jakob Polack som kom till staden från Jämtland redan på 1710-talet. Som flera andra började han som köpman men intresserade sig snart för trävaror, skeppsbygge och all sköns företagande långt utanför Medelpads gränser.
I konkurrens med biskopstaden Härnösand valdes Sundsvall att bli residensstad 1762 i det nybildade Västernorrlands län, där Jämtland också ingick. Debatten om vilken ort som borde vara residensstad fortgick emellertid och 1778 avgjorde Gustav III slutligen ärendet till Härnösands fördel. Tävlingen mellan de två städerna var intensiv på flera områden, från att få bestämma över marknaderna i inlandet till var tullavgifterna för utrikessjöfarten skulle erläggas. Två händelser mot slutet av århundradet som mer än något annat kom att påverka framtiden och göra Sundsvall till en industristad var Magnus ”Vildhussen” Huss dramatiska tilltag att göra Indalsälven flottbar 1788 samt Härnösands borgarnas sluga etablerande av företaget Vifsta Varv i Timrå socken 1796. Den fulla vidden av dessa händelser och vilka konsekvenser de fick hör dock 1800-talet till.
Sven Olofsson, Historiker, Mittuniversitetet
I närheten av Sundsvalls stad är också Jacobsdal, Böle och Vapelskogen utmärkta.
Eric Calwagens Medelpadskarta, 1769
Rysshärjningarna 1721 och Johan Henrik Fieandt
Detalj av värja. Kavalleri, m/1685 med tveeggad klinga. Fäste av mässing med hjärtformig parerplåt och enkel bygel. Slät knopp. Kaveln lindad med mässingstråd. Kavallerofficersvärja av normaltyp. Karolinsk mässingfäste.
Husein, Samir/Västernorrlands museum
Under stormaktstiden gick soldatyrket ofta i arv från far till son, släkten Fieandt från Reval i nuvarande Estland var inget undantag. Kornetten Albrecht Fieandt fick den tredje februari 1683 en son som skulle gå till historien som en sann krigare. Sonen döptes till Johan Henrik Fieandt.
Som sjuttonåring tog han år 1700 en frivillig värvning som ryttare med det framgångsrika slaget vid Narva som sin första träffning. Nästa stora äventyr blev slaget vid Düna 1701 som också blev en stor framgång för den karolinska stridstekniken. Fieandt tjänstgjorde under första delen av 1700-talet framförallt i Finland och det var där generalen Carl Gustaf Armfelt uppmärksammade hans kvalitet som officer i den karolinska armén. 1709 befordrades Fieandt till löjtnant vid Savolaks och Nyslotts regemente.
Många gånger genomförde Fieandt räder mot ryska befästningar och garnisoner. 1712 utnämndes han till kapten vid regementet, general Armfelt kallade in honom till huvudstyrkan i Finland på grund av den starka ryska övermakten. Slaget vid Storkyro 1714 renderade i ett svenskt nederlag och Fieandt togs till fånga. Han blev svårt misshandlad efter ett flyktförsök och fördes till Moskva, där han 1715 lyckades fly och han anslöt under senare delen till Armfelts högkvarter som nu låg i Västerbotten. Han blev samma år kommenderad som kommendant på det ödsligt belägna Kajaneborg som ligger sydost om Uleåborg ungefär mitt i Finland. Vid denna tid så var Finland och Baltikum ytterst bristfälligt försvarat, kungen hade precis kommit hem från Turkiet och rikets finanser låg i aska. Fieandt med endast 50 soldater slogs mot en flerfaldigt större rysk övermakt som bestod av 4 000 soldater. Fieandt lyckades hålla ut under sommaren och hösten, men efter en belägring där fästningen saknade vatten, mat och ammunition så tvingades Fieandt i februari 1716 att gå med på en kapitulation där ryssarna lovade fri lejd. Ryssarna bröt alla sina löften, plundrade och sprängde slottet. Fieandt befann sig återigen i ryssarnas klor. Fieandt hade med sig sin familj in i fångenskapen ett par mil norr om Moskva. 1718 lyckades han återigen fly från sitt fängelse, han vandrade hela vägen hem till Sverige, bland annat med en nyfödd dotter. Han anmälde sig för landshövdingen Hugo Hamilton i Gävle för att omgående sändas ned till Karl XII i Eda skans. Kungen utnämnde på stående fot Fieandt till major vid Savolaks regemente. Han fick dock inte majors lön utan kvarstannade på kaptens sold fram till sin död.
I december 1718 fick han order om att meddela Karl XII:s dödsbud till sin gamle chef, general Armfelt, som ledde det norska fälttåget. Fieandt samlade en styrka om 70 soldater och skidade iväg från Duved mot Trondheim. Norska spanare hade dock upptäckt den svenska styrkan och genomförde ett eldöverfall i Tydalen där Fieandt tvangs att retirera tillbaka till Duved skans efter att ha förlorat sina pulkor med postväskor, underhåll och materiel till Armfelts styrkor runt Trondheim. På vägen hem anföll han den norska skansen i Stene som bekämpades och revs.
Kavalleri, m/1685. Klinga tveeggad, upptill med blodrand som cirka 16 cm från fästet går över i en platt mittås, vilken fortsätter till spetsen. I blodranden stämpeln "O" tre ggr slagen. Fäste av mässing med hjärtformig parerplåt och enkel bygel. Slät knopp. Kaveln lindad med mässingstråd. Kavallerofficersvärja av normaltyp. Karolinsk mässingfäste. Stämplar vanliga dekorationerna på klingan.
Husein, Samir / Västernorrlands museum
På våren 1721 erhöll Fieandt order från den nye landshövdingen Magnus Palmqvist att omedelbart bege sig till Sundsvall eftersom ryssen var i antågande. Fieandt satt omedelbart upp och red från Gävle i riktning mot Sundsvall. I Hudiksvall upptäckte Fieandt att fienden redan var i land, han hamnade i skärmytsling med ryska kosacker men undkom och red vidare i sporrsträck för att undvika vidare katastrofer.
Han hade redan sänt bud via ordonnanser till kronbefallningsmännen i Sundsvall att uppbåda borgare och allmoge för att möta och hejda fienden. När han anlände till Sundsvall så upptäckte han till sin fasa att enbart bönder från Tuna, Selånger och Attmar var uppbådade. I staden fanns även ett halvt båtsmanskompani under kapten Ribbing och ett ryttarkompani från Jämtlandsryttarna med 82 ryttare under befäl av löjtnant Johan Lindstedt. Fieandt organiserade omedelbart stadens försvar med olika stödjepunkter. När ryssarna landsteg 25 maj så brände ryttarkompaniet de svenska galärerna och spannmålsmagasinen i hamnen för att ingenting skulle falla i ryssarnas händer. Allmogen smet till skogs, båtsmännen brände broarna och retirerade därefter till skogs. Kvar blev Fieandt med 82 ryttare mot 6 500 ryska soldater, det kunde bara sluta på ett sätt. De karolinska soldaterna fick fly från torget på grund av beskjutning med kanon från de ryska fartygen. Vid västra stadsbron (Västermalm) höll man ut ytterligare en timme innan reträtt mot Bergsåker. I Bergsåker tog man upp striden på nytt vid bron, man höll ut en timme även här, major Fieandt är särskilt omnämnd som driftig och framåt i striderna, enligt uppgift sårades han ett flertal gånger. Efter att ha hållit ut en timme retirerade svenskarna till Valla by där slutstriden stod. Nästan hela ryttarkompaniet nedkämpades, tolv soldater togs som fångar och åkrarna var fulla av stupade soldater från bägge sidor.
Major Fieandt kom dock undan men förföljdes av tre kosacker. Han red över nuvarande E14 upp i skogen mot Allsta, han lyckades skjuta en av kosackerna, en annan drev han in sin värja i men den tredje slängde sig över honom och drog honom ur sadeln. En nävkamp tog vid i skogen, men efter ett tag när bägge var helt utmattade så skakade de hand och red åt varsitt håll. Fieandt ramlade ur sadeln i Allsta och låg svårt medtagen i en kökssoffa en vecka innan han kunde skriva rapport och påbörja färden mot Gävle. Som tack skänkte han sin värja till familjen som hjälpte honom i Allsta. Värjan finns än idag bevarad på Västernorrlands Museum i Härnösand. Efter freden i Nystad 1721 återvände Fieandt till sin tjänst i Finland vid Savolaks regemente. Mellankrigstiden var för Fieandt som för många andra en ökenvandring. Armén var en skugga av sitt fornstora jag, stormakten Sverige fanns inte längre och många tappade tron både på riket och sitt yrkesval. När hattarna till slut lyckades starta ett illa förberett krig mot Ryssland 1741 så var Fieandts långa krigarbana slut. Han blev skjuten till döds i Villmanstrand, hans sista viloplats är okänd. Hans ansökan om adelskap 1734 beviljades postumt. Idag minner minnesmärket i Åkroken om Fieandts och andras bedrifter i deras strävan att försvara vårt Sundsvall.
Urban Fröberg
Brott och straff
Brottets art har alltid vägts mot straffets hårdhet. Tillämpningen av det gamla testamentet med ”öga för öga” tillämpades mycket länge, modern tillämpning av kristendom med en varm och förlåtande sida tillämpades överhuvudtaget inte. Straffet tjänstgjorde även som ett avskräckande exempel eftersom det skedde inför öppen ridå, det var inte alls ovanligt att man tog med sina barn till en avrättning i syfte att visa vad som kunde hända. 1734 fanns det 68 olika brott som ledde till dödsstraff, samma lagbok gällde i hela riket och den förvarades i rådstugurätten som var lägst instans. Här ingick statliga tjänstemän, borgare och betrodda medborgare. Den sista offentliga avrättningen skedde 1876 då mördarna Tector och Hjert avrättades. Efter Tectors avrättning som var en plågsam och kuslig förrättning så rasade debatten om dödstraffets vara eller inte vara. Staten bestämde att avrättningar hädanefter skulle ske inne på anstalterna.
Avrättningsplatser och galgbackar låg en bit utanför stadsgränsen, oftast invid vägar eller på en höjd för att avskräcka andra från att begå brott. 1734 fanns det 68 olika brott som ledde till dödsstraff. Samma lagbok gällde i hela riket. Den sista offentliga avrättningen skedde 1876. Bödlarna skulle utföra de straff som staten hade bestämt. Straffen kunde innebära prygel, avrättning genom hängning eller halshuggning.Motivet är taget från verket Svecia antiqua et holdierna. Första upplagan utkom på 1700 talet. "I sailmaker Delin P.V 10 Aveden Sc Holmia 1705
Schreiner, David / Sundsvalls museum
Bödel och skarprättare
Som fenomen så uppträder bödeln som figur under 1200-talet i Sverige. Ordet bödel kommer från tyskans ”bodel” som egentligen betyder fogde, från början fanns även benämningen stupagreve. Benämningen skarprättare uppstod först under 1600-talet. Fram till 1500-talet fanns även möjligheten för en dödsdömd att klara livhanken genom att ta tjänst som bödel. Men eftersom det var en dödsdömd så ville man inte att det skulle glömmas bort varpå man antingen skar öronen av den nye bödeln eller brännmärkte honom i ansiktet. Många gånger så bestod inträdesprovet av att halshugga den gamle bödeln.
Bödlarna hade en mycket viktig samhällsfunktion, de skulle utföra de straff som staten och makten hade bestämt, från början skedde det offentligt med många åskådare och mot slutet så flyttade man innanför murarna på de anstalter som fanns till förfogande. Bödlarna betraktades med både avsky och skepsis, de stod mitt emellan de levande och de döda. Det fanns också en viss vidskepelse och rädsla för yrkeskåren. Efterhand tillkom fler uppgifter förutom de ordinarie, man lade alla uppgifter som betraktades som ”smutsiga” hos bödeln. Tillsammans med sin bödelsdräng, rackaren, så tömde de även stadens latrintunnor. Om nätterna ingick även att avliva och begrava döda kadaver som fanns i städer och samhällen, ordet ”nattman” kommer härifrån. Under den här tiden sågs även hästen som helig och att slakta en häst var ärelöst och ingenting som en hederlig karl befattade sig med. Att ”ta sig en rackare” kommer från när bödelsdrängen tog sig en sup innan han slaktade en häst. Uttrycket ”rackarungar” blir ju också lite klarare att förstå när man har kunskapen om rackaren. Eftersom yrket förknippades med skam så blev yrkesvalet livet ut, det gick inte att öppet byta yrke, Ofta gick yrket i arv från far till son och det var inte alls ovanligt att sönerna i tidig ålder hjälpte sina fäder vid förrättningar. Det finns exempel på bödelsdynastier i Sverige, ibland upp till sex generationer bödlar i samma familj, ofta gifte sig bödelsdöttrarna med bödlar eftersom det var svårt att hitta en man som accepterade härkomsten.
Bödlarna hade en statlig lön och fick dessutom betalt när man utförde något utdömt straff, taxorna varierade beroende på svårighetsgrad och på arbetsinsats. Förutom bödelns avgifter så åtgick det även andra saker. Skulle delinkventen brännas så åtgick det mycket ved och tjära, även virke till att bygga schavotten förbrukades i stor mängd. Många räkningar finns fortfarande bevarade runt om i landet.
Bödelsyrket är ett klart stadsfenomen, endast städerna hade råd med en ständig bödel, förutom det årliga arvodet skulle både bödeln och rackaren hållas med en bostad. Denna låg oftast i utkanten av staden och inte sällan i närheten av galgbacken. De som hade begått den stora synden att ta sitt eget liv förvarades hemma hos bödeln innan han begravde dessa långt ifrån vigd jord. Det var bara bödeln som fick vidröra en som begått självmord eftersom man var mycket vidskeplig vid sådana tillfällen.
Eftersom man trodde att bödeln besatt mystiska krafter så var det inte ovanligt att man gjorde sig ärenden till bödelsstugan för att fråga om råd eller för att fråga om vart stulna föremål kunde ha tagit vägen. Till saken hör att eftersom bödlar och rackare stod utanför ordinarie gemenskap så umgicks de ofta med ljusskygga individer och kunde på så vis ta reda på olika saker.
Efterhand så tunnades leden av bödlar ut och de fick tjänstgöra i flera delar av landet. De hade de egentligen ingenting emot eftersom man då fick betalt från flera uppdragsgivare. Historier finns om bödlar som tog in på stadshotell och senare på kvällen övertalades att hämta ned sin specialdesignade väska där yxan förvarades, yxan togs fram till salongens förskräckelse.
Skrock och folklore
Det finns många historier och skrönor som är förknippade med dödsstraff och galgbackar. En historia som dyker upp med jämna mellanrum är när bödeln missar och måste hugga flera hugg. Visst finns det sådana sanna historier, men om förberedelserna var korrekt genomförda så räckte det allt som oftast med ett hugg. Andra historier är hur det växer upp både träd och röda blommor oförklarligt ur jorden på galgbackar. Det finns också berättelser om hur yxan studsat när det var trollpackor som skulle avrättas, då var det viktigt att bödeln visste att han skulle stryka yxan mot sin vänstra fot för att på sätt bryta förtrollningen och lyckas att genomföra uppdraget. Bödelsyxan kunde också börja slamra om den var upphängd på väggen, det var en signal till bödeln att det var en avrättning på gång.
Galgbacken var en guldgruva för kloka gummor och gubbar. Virket och spikar från galgen var åtråvärda föremål som sades bringa tur. För att inte tala om tärningar gjorda av människoben, de var alltid vinnare. Man var också övertygad om att blod från den nyss avrättade kunde bota epilepsi och engelska sjukan. Det var därför en faslig trängsel runt stupstocken med koppar och skedar för att komma åt några blodsdroppar att svälja.
Att passera galgbacken nattetid var ett mycket farligt äventyr eftersom man kunde möta gengångare där. Gengångaren hade inte fått frid och hade fortfarande kvar sina jordiska krafter och jagade envar som kom i närheten. Men det fanns några knep för att tillse att gengångaren inte kom upp på jorden igen. Man kunde lägga väldigt tunga stenar ovanpå kroppen så att gengångaren inte orkade komma upp. Det avhuggna huvudet kunde också slängas nere vid fötterna, en gengångare utan huvud kunde ju inte se något. Man kunde också knyta ihop fötterna så att han snubblade eller helt enkelt slå in nålar i trampdynorna så att det gjorde ont att gå. Vid utgrävningar av galgbackar har man också upptäckt att pålning till mark varit vanligt förekommande.
Urban Fröberg
Tobak
Skärbräde för tobak med inristade årtal och initialer.
Schreiner, David / Sundsvalls museum
Tobaksplantan lär ha kommit till Sverige med hemvändande knektar under 1600-talet. Till en början användes nikotinet som läkemedel och sades bland annat kunna väcka matlust och minska trötthet. I mitten av 1700-talet var mer än hälften av all tobak som användes i tobakstillverkningen svenskodlad och det fanns odlingar i 72 städer.
”Här mognar denna ört intet på många ställen”, så skriver komminister Magnus Nordenström i sin sockenbeskrivning över Stöde. Då Nordenströms text författades omkring 1769 så hade tobaken blivit en allmän vara till vardags och i festligare sammanhang. Tobaken röktes, men var svårodlad i bygden och köptes därför som regel. Försök till substitut gjordes, bland annat med bark från ene och liljekonvaljblad.
I Sundsvall odlades tobak på 1770-talet, ”med framgång”, enligt Hülphers beskrivning över Medelpad. Det finns också en uppgift om att odlingar funnits i Norra stadsbergets sluttningar. Sorten som odlades var troligtvis ”Nicotiana rustica”, vanligen kallad Bondtobak. Den växer snabbt, mognar tidigt och hinner bli färdig under den korta medelpadska odlingssäsongen.
Även industriella anläggningar tillkom för tobakens förädlande. Omkring 1746 anlades en tobaksfabrik i Härnösand. 1817 ansökte Christopher Bredenberg om att få anlägga en tobaksfabrik i Sundsvall. Där tillverkades snus, press- och rulltobak.
Tillverkningen var i liten skala och merparten av tobaken var troligtvis importerad. Fabriken stängde 1823.1874 startade bolaget Sundsvalls Tobaks Fabriks AB, som var en industri i större skala. Fabriken ska ha legat i hörnet Staketgatan (nuvarande Köpmangatan) och Nybrogatan. Bolaget var verksamt till runt 1890.
1899 startades en tredje fabrik, Sundsvalls cigarr- och tobaksfabriks AB, som ska ha legat i några provisoriska trähus efter Trädgårdsgatan.
1914 tillkom Tobaksmonopolet och den lokala tillverkningen var över.
Lock till cigarrlåda. Sundsvalls Tobaksfabriks Aktiebolag
Schreiner, David / Sundsvalls museum
Dyrbara ägodelar
Under 1700-talet gav den öppna härden både värme och lyse. Ljus, av vax eller talg, användes sparsamt. I början av 1800-talet började tillverkningen av stearinljus. Silverföremål gavs ofta som bröllopsgåvor. I bouppteckningar från tiden är silvret ofta noterat bland de dyrbaraste ägodelarna. Tennföremål, billigare än silvret, var också statusföremål.
Ostindiska kompaniet, ett handelskompani med bas i Göteborg hade svenskt monopol med import från Kina. Mellan åren 1768 och 1786 importerades mer än 6000 tekannor och några miljoner tekoppar. Det kom att dröja innan tedrickande blev populärt för alla, till en början var det något som mest dracks i de finare hemmen i Sverige.
Litteraturkällor
-
Nils Ahnlund, Sundsvalls historia del 1, [Sundsvall 1921]
-
Nils Ahnlund, Sundsvalls historia del 2, [Sundsvall 1921]
-
Lars-Göran Tedebrand (redaktör), Sundsvalls historia del 1, [Sundsvall 1996]
-
https://historiskakartor.lantmateriet.se
-
Hembygdstidningen Nordbygden, 1945
-
Magnus Nordenström, Utkast till beskrivning över Stöde socken
-
Sundsvalls Tidning 1963-06-13
Order this image
