
Arbetsvantar
Det dagliga arbetet var förr slitsamt och utfördes ofta utomhus på vintrarna. Då behövdes kläder som skyddade mot kyla och nötning.
Kunskapen om material och tekniker var viktig. Den kunskapen fördes vidare från generation till generation.
Sydda tumvantar av skinn och päls är urtypen av vantar och används än idag eftersom skinn är vindtätt och pälsen stöter ifrån snö och vatten.
Nålbundet
Nålbindning är en av de tidigaste textila tekniker man känner till. Tekniken var vanlig som vantteknik i hela Norden. Med enbart nål och ullgarn kunde man enkelt sy en vante. Efter valkning, det vill säga krympning, blev den tät, varm och slitstark.
Stickat
I Jämtland blev man troligtvis allmänt stickkunnig först under 1800-talet. Vardagsvantar stickades ofta med två garnändar och blev dubbelt så tjocka, varmare och mer slitstarka. Ofta kombinerades en ytterskinnhandske med en nålbunden eller stickad innervante. Skinnhandsken var vindtät och slitstark och innervanten höll värmen.
Sparsamhet och återbruk
Förr var textilier dyrbara ägodelar då de tog lång tid att framställa. Återbruk av textilier var därför vanligt och det mesta togs tillvara tills nästan ingenting återstod. Dessa arbetsvantar förekom allmänt i länet.
Bilden nedan visar en kopia av en vante från Långå i Härjedalen. Originalvanten hade en återbrukad nålbunden mudd. Korta garnändar var instickade i vanten tillsammans med garn av ull och kvinnohår. Följ länken och läs mer om Lushårsvanten från Långå, Hede.