Fyrskeppet Finngrundet
Vid de platser längs kusterna där det förr inte var möjligt att bygga fasta fyrar placerade man istället fyrskepp. Deras uppgift var att fungera som orienteringspunkter för sjöfarten och markera undervattensgrund. Ett av de få fyrskepp som bevarats är nr 25 Finngrundet. I hela 66 år tjänstgjorde hon på samma station – längst ut från land av alla sina syskonfartyg.
De praktiska möjligheterna att bygga fasta fyrar på undervattensgrund var länge begränsade. Ett sätt att komma runt de tekniska problemen var att helt enkelt låta fyrljuset flyta på köl. Det första dokumenterade fyrskeppet ankrades upp vid Nore Sand vid Themsens mynning 1731 och det fick ett antal efterföljare längs Storbritanniens kuster.
Först i början av 1830-talet blev fyrskeppen aktuella för svensk del. Bakgrunden var rädsla för koleran, som hade nått epidemiska proportioner på kontinenten och sakta spred sig norrut. En av de preventiva åtgärder som sattes in var karantänstationer, en annan var förstärkt fyrbelysning av de farligaste farvattnen på sydkusten. Målet var att förhindra skeppsbrott där smittade sjömän skulle kunna komma i kontakt med kustbefolkningen och sprida koleran vidare.
En ökänd skeppskyrkogård på sydkusten var Falsterbo rev, som blev den första platsen i Sverige att få ett fyrskepp sommaren 1831. För ändamålet hade Lotsverket hyrt in jakten Hermina som anpassades med linslanterna och signalkanoner. Hermina visade sig tyvärr mindre lämplig för uppgiften och togs ur tjänst efter bara en säsong. Hon fick ingen ersättare förrän 13 år senare, då det första specialbyggda svenska fyrskeppet, Cyklop, byggdes.
Undan för undan växte fyrskeppen i antal och täckte till slut 24 olika stationer, från Grisbådarna vid territorialvattengränsen till Norge och ända till Norströmsgrund längst upp i Bottenviken.
Fyrskepp nr 25 Finngrundet
Ett av de många fyrskepp som byggdes kring sekelskiftet 1900 fick nummer 25. Hon löpte av stapeln vid Gefle Verkstäder 1903 och hade till uppgift att ligga för ankar vid stationen Finngrundet i södra Bottenhavet under den isfria delen av året. Samma grund gav henne också sitt namn.
Finngrundet var kraftigt konstruerad i stål. Hon fick en lanternin med fotogenlampor och paraboliska speglar som tillsammans gav en lysvidd på 12 distansminuter. På aktermasten hade fartyget en rödmålad toppkula av rotting. Hon hölls på plats av två bastanta ankare som tillsammans vägde drygt tre ton. För att kunna ge ljudsignaler hade hon förutom en stor klocka även en ångsiren. I likhet med andra svenska fyrskepp var Finngrundet redan från början rödmålad med stationens namn i stora vita bokstäver längs sidorna.
Efter att ha gjort tjänst i 24 år byggdes Finngrundet om i hemmahamnen Öregrund 1927. Hon fick ny för- och akterstäv, nytt däckshus och nytt maskineri. Fyrapparaten ändrades till att bli en AGA-fyr. Tekniken i denna byggde på så kallat Dahlénljus med glödnätsbrännare och klippapparater med tryckregulatorer. Samtidigt kompletterades klockan på däck med ny mistsignalutrustning i form av nautofon och undervattenssignaler.
Störst skillnad för de åtta männen i besättningens del gjorde nog den nya radiosändaren. Tidigare hade enda fasta kontakten med land varit en lotsångare som kom varannan vecka med post, bränsle, mat och annat. Finngrundet låg längst ut från fastlandet av alla svenska fyrskepp, uppåt tio timmars riskfylld resa över öppet hav med motorbåt. Nu fanns nya möjligheter till kommunikation som bidrog till att minska den ibland högst påtagliga isoleringen.
Ett exempel är besättningens vedermödor under vintern 1926–27, omedelbart innan ombyggnaden av fartyget. Då hade isen lagt sig oväntat tidigt och Finngrundet blev fastfruset ute till havs. Flera fraktångare rapporterade att fyrskeppet inte låg på sin station och i land började de anhöriga oroa sig för att hon förlist. Veckorna gick och det verkade allt mer troligt att hela besättningen mött sin död i packisen. Inte förrän efter cirka fyra månader hade männen på fyrskeppet möjlighet att skicka en av motorbåtarna till Öregrund för att meddela att man kunnat överleva vintern genom jakt och fiske. Märkligt nog verkar Lotsverket inte ha lagt ned någon större möda på att undersöka vad som hänt med Finngrundet efter att hon anmälts saknad.
Finngrundet kom att moderniseras i två ytterligare omgångar; 1940 då fyrapparaten elektrifierades och 1958 då levnadsstandarden ombord förbättrades med varmvatten, frysbox och hobbyrum. Vissa kojer flyttades eftersom den dåliga isoleringen gjort att sängkläderna ibland kunnat frysa fast i skrovets insida vid minusgrader.
Livet ombord
Besättningsmännen på fyrskeppen var för det mesta fiskare, sjömän eller kustfolk som sökte sig till ett av de få avlönade arbeten som fanns i kust- och skärgårdsmiljöerna. Ordinarie tjänster på fyrskeppen var eftertraktade trots den låga lönen, det enformiga livet ombord och avståndet till hemmet. Tjänster på fyrskepp närmare land stod högre i kurs eftersom det då fanns bättre möjligheter att träffa familjen emellanåt. Lotsverket var inte känt för någon särskilt generös inställning till sina anställda, men ledigheterna var ändå relativt väl tilltagna.
Inga kvinnliga besättningsmedlemmar fanns under den drygt 140 år långa fyrskeppsperioden. Kvinnliga besök ombord inskränkte sig till någon enstaka visit från fyrmästarhustrun – i allt väsentligt var fyrskeppen en renodlat manlig yrkesmiljö.
Rutinerna ombord präglades länge av det faktum att Lotsverket administrativt hörde samman med örlogsflottan. Arbetsdagarna var långa och skulle redovisas minutiöst. Uniformer för personalen var i bruk ända in på 1950-talet, då inflödet av personal med bakgrund i handelsflottan gjorde att det strikta regelverket började luckras upp.
Fritiden fördrevs så gott det gick med till exempel träslöjd, fiske och läsning. Varje besättningsman hade en egen hytt, men denna var vanligen så liten att det mesta av samvaron ägde rum i mässen. Efter en tid till sjöss, när samtalsämnena tagit slut och tystnaden infunnit sig, kunde fyrskeppslivet av många upplevas som psykiskt påfrestande. Författaren Ludvig ”Lubbe” Nordström tillbringade några veckor ombord på fyrskeppet nr 6 Svenska Björn vid Almagrundets station vintern 1921 och skrev en bok om sina upplevelser. En av besättningsmedlemmarna berättade om hur långsamt tiden kunde gå ombord och hur det påverkade humöret:
”Det är inte att undra på då, att folket blir, ja, lite underligt. Det berättas om en fyrmästare och en fyrvaktare, som blivit så utless, att de inte talade till varandra på månader, och när så julen kom, sa fyrvaktarn: Du kan väl säga så mycket som 'kyss mig i ändan', så har du åtminstone talat till mig, då det är jul! Ja, sådant blir människosinnet, då det bara ser vågor och vågor och stormar och oväder och aldrig människor och liv och glädje.”
Liksom på fyrplatserna i land var fyrmästaren högsta chef med långtgående befogenheter. Hans arbete på fyrskeppet var nästan uteslutande administrativt och kretsade kring rapportering och bokföring. Stämningen ombord kunde i hög grad påverkas av fyrmästarens personlighet; vissa markerade sin upphöjda ställning genom att knappt prata med sina underordnade, andra odlade mer kamratliga relationer med besättningen.
I sin bok återger Nordström en dikt författad av en annan av besättningsmedlemmarna, maskinisten Erik Adolf Forsman. Den uttrycker på ett kärnfullt sätt känslor av isolering, tristess och utsatthet för naturkrafterna:
När flingorna dansa i midvinternatten
till nordans basun,
tills trötta de dala i stelnade vatten
som fallande dun,
då höres ett dallrande läte, som tutar
sitt å-o-u-i,
det börjar som björnen, men stiger och slutar
som vildfågelsskri.
På ångarens brygga står vakten och spejar
mot bitande vind,
och mannen vid ratten står tankfullt och drejar
med blekfrusen kind.
De livas av hopp, när de äntligt förnimma
den varnande låt,
som ofta dem väglett i snöstorm och dimma,
och glädjas däråt.
Men bakom det ljudet stå mänskor och vaka
och längta som de,
för dem är den dagliga lösen: försaka,
stå stilla och se,
hur andra med bolmande iver få ila
till hem och till hamn,
till jublande fest eller stärkande vila
i julfridens famn.
Ty fyrskeppet ligger där fjättrat och bundet
i ur och i skur,
det vakar och varnar vid yttersta grundet
med lykta och lur.
Och dagarna kräla som slemmiga sniglar
för vaktarens fot,
och nätterna suga som ändlösa iglar
på hjärtanas rot.
Förgäves i bojan det rycker och knycker
från akter till för,
det måste fördra alla himmelens nycker
och havets humör.
Och vakten, som går där på däcket och vankar
så lugn på sin post,
hans dryck är av vemod, och svårsmälta tankar
hans dagliga kost.
Och mistlurn, som frälsar oss andra från fara
och skänker oss hopp,
för fyrmannen är den en tryckande mara
för själ och för kropp.
Ty han kan ej flytta och fly som vi andra
till vänare trakt,
hans öde och plikt är att stanna och vandra
kring däcket på vakt.
Slutet på en epok
Under 1800-talets slut utvecklades metoder för att bygga bottenfasta fyrar på platser där det tidigare hade varit omöjligt. Dessa så kallade så kallade kassunfyrar började användas i Sverige från 1930-talet och efterhand försvann behovet av fyrskeppen. De sista av dem pensionerades år 1972. Finngrundet, som togs ur bruk 1969, är idag museifartyg på Galärvarvet i Stockholm där hon vårdas och visas av Sjöhistoriska museet. Även nr 2B Almagrundet och nr 29 Ölandsrev har bevarats som museifartyg. Övriga fyrskepp utrangerades av Lotsverket och såldes till privata ägare. Ödet för de flesta blev att huggas upp eller byggas om för andra ändamål, men några har bevarats mer eller mindre intakta. I några fall har också fyrlanterninerna överlevt som utsmyckningar.
I det här filmklippet får vi en inblick i arbetet med att renovera "Finngrundet" 2016:
Mer om fyrskepp och fyrar på DigitaltMuseum
Litteratur och vidare läsning
- Nordström, Ludvig: Fyrskeppet: en dagbok (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1922)
- Werner, Björn: Fyrskepp i Sverige: historien om fyrskeppsepoken 1831–1972 (Falkenberg. Marinlitteratur, 1999)
- Instruktion för tjenstgöring å fyrskepp (Stockholm: Kongl. Lotsverket, 1892)
Text: Jonas Hedberg, intendent