Walkman blev under 1980-talet synonymt med bärbara kassettbandspelare.
Foto: Gerdén, Anna, Tekniska museet
Från speldosa till mp3
Tekniska museet har en stor samling föremål som visar den ljudbevarande teknikens historia. De äldsta är speldosor från mitten av 1800-talet. På 1870-talet kom självspelande pianon och så kallade försättare, som sattes vid tangenterna på ett vanligt piano. Vid denna tid kom också de första fonograferna, följda av grammofonerna på 1880-talets slut. Grammofonskivorna utvecklades och i samlingarna finns även graververk för inspelning. I takt med att inspelnings- och reproduktionsteknikerna utvecklats har samlingen kompletterats. Här finns utvecklingen från självspelande instrument till streamad media.
Självspelande instrument
Mekanisk speldosa med vals för 8 musikstycken, extra klockspel.
Foto: Gerdén, Anna, Tekniska museet
Det har genom åren gjorts en mångfald försök ett bevara ljud eller spela musik utan att själv kunna hantera ett musikinstrument. Ett exempel är de mekaniska klockspelen som tidigt fanns i stadshus och kyrkor. Andra tidiga exempel är speldosor och positiv som spelades av kringvandrande förevisare. De drevs manuellt genom att man vevade en hålförsedd skiva eller ett perforerat band där tonvalet var förprogrammerat.
De äldsta speldosorna kom under 1700-talets slut. De flesta tillverkades i Schweiz av hantverkare som hemarbete. Ett fjäderverk drev runt en cylinder på vilken ett antal metallpiggar var fästade. Dessa knäppte på olika långa metalltungor vilka gav ifrån sig olika toner. Cylindern kunde skjutas i sidled för ett nytt stycke och man kunde välja upp till tolv olika musikstycken på de mer sofistikerade modellerna.
De blev mycket populära på 1810-talet. Fram till 1860-talet monterades de in i enkla trälådor som förstärkte klangen. På 1870-talet började lådorna oftare smyckas med utsirningar och intarsia på locket och dyrare speldosor hade ibland även ett klockspel. Det fanns också en möjlighet att byta cylindrar på de mer exklusiva. Musiken var avsnitt ur klassiska verk, valser, polkor eller marscher som var dåtidens populärmusik.
I Tekniska museet samling finns miniatyrspeldosor och exklusiva speldosor med klockspel.
Speldosor med skivor
Intona pneutmatisk speldosa från Leipziger Musikwerke Phönix ca 1897. TM28049
Foto: Häll, Peter
De första speldosorna med skivor konstruerades i Tyskland och USA vid mitten av 1800-talet och de blev mer populära mot 1890-talet. Skivorna fanns i olika storlekar och var gjorda av järn- eller zinkplåt med musikstyckets titel, kompositör och ibland årtal påtryckt. Nedvikta piggar påverkade de olika tungornas klang. Fjäderverket vreds upp med vev eller nyckel. Skivorna gick lättare att byta och var mycket billigare än nya cylindrar.
Polyphon, Symphonion och Regina var de dominerande fabrikaten. Från mitten av 1890-talet till omkring 1905 var speldosor med myntinkast vanliga på t ex caféer, de var föregångare till senare tids jukebox. Skåpen var tillverkade av ek, valnöt eller något mörkbetsat träslag och ofta mycket utsirade i tidens smak, ofta med ett urverk överst.Det fanns också billigare skivspeldosor av enklare slag där plåtskivorna ersattes av kartong.
En del speldosor var pneumatiska och fungerade som positiven. Med hjälp av en liten bälg skapade man en luftström som mekaniskt styrdes med hjälp av piggar som i sin tur påverkades av de perforerade skivorna. Luftströmmen fick metallbleck att vibrera, ungefär som i ett munspel. I museets samling finns flera utföranden representerade, med papp- eller plåtskivor eller band med ”hålkort”.
Pianoharpa
Pianoharpa tillverkad av I.F. Nilsson, Öster Korsberga, Lemnhult, Saxhult ca 1881. TM20967
Foto: Gerdén, Anna, Tekniska museet
Pianoharpan är en större speldosa med en trävals med islagna järnpiggar. Valsen vreds runt med en vev. Spelverket byggdes oftast in i ett bord med vackert svarvade ben. En annan benämning var ”smålandsharpa” eftersom de flesta tillverkades i Småland, under 1880- och 1890-talen. Valsen kunde ha upp till tolv melodier som kunde bytas genom att valsen försköts i sidled.
Pianoharpor användes vid skolor och församlingar där läraren respektive prästen inte var musikalisk nog för att själv kunna spela ett instrument.
Självspelande pianon
Kunde man inte spela piano fanns det ändå en möjlighet att få en stunds musikalisk upplevelse. Självspelande pianon och flyglar började tillverkas vid mitten av 1800-talet. De kallades ofta pianola och tillverkades från 1880-talet industriellt i USA, Tyskland och Frankrike. Hade man redan ett piano behövdes bara en ”försättare” som placerades framför pianot. På försättaren fanns små klubbor som tryckte ner tangenterna. Musikstycket var programmerat med hål i ett långt papper som rullades upp på en cirka 30 centimeters bred vals. Perforeringen utfördes av en pianist med hjälp av en perforeringsmaskin. Rullarna kunde därefter massproduceras.
En försättare eller en pianola trampades med två pedaler som på en orgel. Senare versioner hade en elmotor som drev pumpningen. Luften passerade genom en metallist med ett antal hål. När ett hål på pappersrullen passerade sögs luft in, vakuum, och en tangent trycktes ned som gjorde att en klubba slog på en sträng.
De äldsta rullarna var gjorda för 66 av klaviaturens normalt 88 tangenter. För att så mycket som möjligt likna en pianists spelande, fanns det bl a en spak för temporeglering och en som gav möjlighet att betona så att tonerna fick en hårdare eller mjukare klang. Man kunde dessutom spela ”fyrhändigt”, tillsammans med pianorullen. I början av 1900-talet minskade intresset för självspelande pianon och speldosor när fonografen och grammofonen utvecklats och var mer behändiga. I USA fortsatte dock intresset och än idag kan man köpa pianorullar, nu även med pop och annan modern musik.
Tekniska museet har ett antal försättare samt ett par självspelande pianon. Till dessa finns ett stort antal musikrullar.
Museet har ett unikt självspelande piano i samlingarna som kallades Melograf eller Autopiano. Det var konstruerat på 1910-talet av Nyströms pianofabrik i Karlstad med en mekanik som bland annat består av ett antal ”telefonreläer” tillverkade av telefonbolaget L M Ericsson. Pianorullen bestod av ett vaxat, kraftigt papper med urgröpningar. Reläerna styrdes av dessa urgröpningar.
Samlingsurval självspelande instrument:
Fonografer
Diktafon med hörlurar och böjlig slang. The American Graphophone Co, svensk agent AB Yggdrasil. TM29082
Foto: Gerdén, Anna
1877 presenterades fonografen i USA. Denna apparat kunde enligt uppfinnaren Thomas Alva Edison, användas som leksak, för att bevara tal och musik, som diktafon, som talande bok för blinda, till nöje och till mycket mer. Edison löste problemet med att ”bevara ljudet och låta det ljuda igen”.
På fonografen spelas ljudet in på en rulle som snurrar med konstant hastighet. På rullen graveras ljudspåret in med en nål som är fäst vid ett membran. Membranet vibrerar i takt med de ljudvågor som träffar det. Ljudvågorna förstärks genom en tratt som man pratade eller spelade i. På de första fonograferna spelades ljudet in på en tunn tennfolie. Ljudspåret graverades in med en pickupnål som en ”berg-och-dalbana”, nålen rörde sig upp och ner.
Ljudåtergivningen var dålig men trots detta växte intresset för musikunderhållning, såväl i hemmen som på caféer och i samlingslokaler eller biograffoajéer. In- och avspelningsapparaterna utvecklades ständigt under 1890-talet och början på 1900-talet. Fonografer tillverkades och såldes till slutet av 1910-talet men då hade grammofonen helt tagit över marknaden.
Redan vid patentansökan insåg alltså Edison att fonografen var lämplig som diktafon på kontor. Vaxrullarna kunde avlyssnas ett antal gånger och sedan ”svarvas av” för att återanvändas. 1907 utvecklades ”Parlograph” för kontorsbruk. Den byggde på att större rullar med åtta minuters inspelningstid användes. Dikteringsfonografen förbättrades i olika versioner och användes inom till exempel kontor och sjukhus till 1950-talet. Större kontor hade hela avdelningar med maskinskriverskor som lyssnade av och skrev ut diktamen från rulle.
Museet har en representativ samling av fonografer, från de flesta större tillverkarna och dessutom två av Edisons allra första modeller. Här finns också ett flertal av Edisons och andra typer av diktafoner som visar den tekniska utvecklingen genom åren.
Samlingsurval av fonografer:
Fonograftillbehör och rullar
Det fanns trattar i olika utföranden att köpa som tillbehör. Större koniska trattar gav högre ljud och till dessa behövdes ibland ett separat stöd som placerades bredvid fonografen. Edison-pickuper med glimmermembran och en nål på en liten hävarm, ansågs ge ett skorrande ljud. Italienaren Gianni Bettini konstruerade på 1890-talet en pickup som gav bättre ljudåtergivning.
Det äldsta inspelningsmediet var en tunn tennfolie, liknande dagens stanniol. Remsan lades runt en vals men inspelningen höll bara för ett fåtal uppspelningar. Snart började man dock att belägga valsen med vax och det är dessa vaxrullar som kom att bli den normala fonografrullen. Vaxrullarna hade till en början bara två minuters speltid och ljudkvaliteten var dålig. Rullarna var också mycket ömtåliga.
Från första början fanns färdiginspelade rullar. Under 1900-talets början utvecklades rullarna, både vad gällde hållbarhet och ljudkvalitet. De svarta rullarna, och senare blå, ”Amberol” hade fyra minuters speltid. De så kallade Grandrullarna hade större diameter och därmed längre speltid. För ljud till spelfilmer och för diktafoner användes en längre rulle. För att kunna göra en nyinspelning på en vaxrulle fanns ett tillbehör, en svarv som tog bort det tunna graverade vaxlagret. Det fanns också olika kopieringsapparater så att man kunde kopiera en rulle från en inspelad.
Tekniska museets samling av inspelade rullar har överlämnats till Kungliga biblioteket.
Samlingsurval av tillbehör och rullar:
Grammofoner
Grammofon, med fjäderverk och tratt av lackerad plåt. Tillverkare Deutsche Grammophon AG. TM14615
Foto: Nord, Truls
En grammofon har en skiva som ljudmedium. Ljudvågorna registreras i en fåra som rör sig i sidled, med konstant djup. Emile Berliner var den som uppfann en användbar grammofonskiva och fann metoder att kunna mångfaldiga en inspelad skiva. 1887 lämnade han in den första patentansökan på en ”gramophone”. 1888 fick han patent på en grammofonskiva av zink. Spåret etsades in.
I jämförelse med rullarna till en fonograf fanns nu möjlighet till en bättre ljudåtergivning men nackdelen var att man inte längre själv kunde göra inspelningar. På 1890-talet började man tillverka skivor av ett material som liknar hårdgummi. Ljudet överfördes från en pickup via en ledbar arm till en tratt som förstärkte ljudet. Från 1910-talet byggdes tratten in i lådan som oftast var av trä. Det fanns eleganta golvmodeller med tratten inbyggd eller till och med utformad som en golvlampas skärm.
Vid 1920-talets mitt förbättrades skivornas ljud påtagligt genom att elektromagnetiska graverdosor och pickuper började användas. Pickupen kopplades till en radios förstärkare med dess högtalare. Vid samma tid ersattes fjäderverksmotorn med en elmotor. Några år senare kom de första radiogrammofonerna. De sammanbyggda radioapparaterna och grammofonerna blev ofta en betydande möbel i mer välbärgade hem mot slutet av 1920-talet. Samtidigt ökade populäriteten av de betydligt smidigare pegamoidklädda resegrammofonerna, med ett uppfällbart lock med plats för skivor och inbyggd tratt.
I museets samlingar finns många exempel på olika stadier i utvecklingen, från en av Berliners första grammofoner till 1970-talens mer exklusiva skivspelare.
Samlingsurval av grammofoner:
Emile Berliner
Emile Berliner, 1851 – 1929, emigrerade vid 19 års ålder från Tyskland till USA. Under en stor del av 1880-talet arbetade Berliner med att försöka registrera ljudvågor i form av en skåra med konstant djup. Ljuduppteckningen liknar en flodfåra som rör sig i sidled. Det kallas lateralskrift och blev den teknik som kom att användas på nästan alla grammofonskivor. Det finns bara några få tidiga undantag, franska Pathé (1906 till 1915) och Edisons Diamond Disk (1913 till 1929) som hade vertikalskrift, ”berg-och-dalar” som på fonografrullar. Berliner lämnade in sin första patentansökan i maj 1887 och kallade sin uppfinning Gramophone och skivorna för Phonautographic Records.
Berliners första tekniska lösningar på skivor patenterades 1887 och 1888, en graverdosas stift skulle skrapa undan ett spår i ett skikt av vax på en zinkskiva, skivorna skulle sedan etsas. I ett annat patent använde han en originalskiva av sotat glas som mångfaldigades genom fotogravyr. Båda teknikerna var kända tidigare och gav dålig ljudåtergivning. Berliners första massproducerade skivor var tillverkade av vulcanite, ett slags hårdgummi. Intresset för grammofoner var i USA mycket litet, därför byggdes de första in i dockor som tillverkades av en leksaksfabrik i Tyskland.
1893 grundades i USA ett företag för tillverkning av grammofoner, det första utförandet var en primitiv handdriven grammofon som vevades i 30 varv per minut. Speltiden var då två till tre minuter och ljudet från skivorna var sämre än på de samtida fonograferna. 1894 såldes dock 1 000 grammofoner och 25 000 skivor som då hade 32 cm diameter. Fjäderverksdrivning kom 1896 och skivorna gjordes av shellack (, därmed började grammofonens segertåg. Berliners insats bestod alltså av en genomförd metod för reproduktion av ljud på skivor, han uppfann inte grammofonskivan.
Grammofonskivor
Vinylskiva i EP-format med musik och miljöljud från datorerna Facit EDB 3 och DataSaab D21. TM44368
Foto: Häll, Peter
Emile Berliners första skivor av zink var nästan lika stora som dagens CD men hade bara cirka två minuters speltid. 78 varv per minut standardiserades för fjäderverksdrivna grammofoner 1901 av skivtillverkaren Victor i USA. Trots detta fortsatte flera andra tillverkare hade välja andra varvtal. Edisons Diamond Disc hade varvtalet 80 varv när tillverkningen började 1913 och höll på till slutet 1929. Franska Pathé-skivor, som tillverkades från 1906 till 1932, skulle spelas upp i 90 varv per minut. Från 1915 till 1932 i 80 varv per minut. Pathé-skivor spelades ”baklänges”; från centrum ut mot periferin. Speltiden för alla dessa tidiga skivor var 3 till 5 minuter, beroende på skivans diameter. De första svarta 78-varvsskivorna var bara inspelade på en sida men från omkring 1905 fanns det inspelning på båda sidorna. På 1960-talet upphörde tillverkningen av 78-varvs ”stenkakor”.
Skivor med 33 och 1/3 varv kom under 1920-talet. Standardiseringen berodde på att skivorna skulle passa till de tidiga ”talfilmerna” då tal och musik spelades upp från skivor. En 35 mm's ljudfilm varade i cirka 11 minuter men en 78-varvare räckte alltså bara i högst 5 minuter. Genom att gravertekniken utvecklats, kunde man spela skivorna långsammare utan att förlora i ljudåtergivning. Man kunde också gravera spåren tätare. Genom att öka diametern på skivorna från cirka 10 cm till 20, fick man, tillsammans med de övriga förändringarna plats med 11 minuter om man valde 33 1/3 varv. I slutet på 1940-talet ökade speltiden ytterligare till 15 eller 22 minuter och diametern ökade till 30 cm. Då hade konsthartsprodukten vinyl börjat användas. 1949 började man också tillverka singlar och EP (Extended Play) med högst 5 1/2 minuters speltid på en 17,5 centimeters skiva. Varvtalet blev då 45 varv per minut.
I princip samtliga grammofonskivor i museets samling är överlämnad till Kungliga Biblioteket.
Grammofontillbehör
Ett stort antal varianter av trattar tillverkades för att ge bättre ljudåtergivning. De var tillverkade av massivt trä, plywood, zink- eller mässingsplåt. Kring 1930 utvecklades även olika tillbehör till resegrammofonerna. Till exempel kunde man sätta ett solfjädermbran på pickuparmen och därmed behövde man ingen tratt.
Nålarna skulle helst bytas efter att en eller två skivsidor spelats. Det fanns stålnålar för olika ljudnivå, stark ton eller svag ton. Ville man ha mycket svagt ljud, för att inte störa grannarna, användes ”nattstift” av trä, bambu eller kaktustaggar. Tränålarna behövde spetsas efter en skivsida med en särskilt avsedd nålskärare.
Även pickuperna utvecklades med bättre ljudåtergivning som följd. Man använde olika membran och olika sätt att fästa nålen på membranet. Franska Pathés pickup hade en liten mjukt rundad halvädelsten som nål för att kunna spela av Pathéskivorna som hade vertikalgravering, som fonografrullar. Under andra halvan av 1920-talet utvecklades de elektriska pickuperna. De fanns även att köpa som tillbehör till de gamla akustiska grammofonerna
Samlingsurval, grammofontillbehör
Inspelningsutrustning
På Thomas Alva Edisons första fonograf 1877, kunde ljud som tal och sång registreras på en tunn tennfolie. Senare graverade man in ljudet på vaxrullar. Det fanns då två pickuper till fonograferna, en för inspelning och en för avspelning. På grammofonen, som konstruerades omkring 1887 av Emile Berliner, spelades ljudet in på zinkskivor belagda med vax. Inspelningen resulterade i ett spår i vaxet och detta spår kunde sedan etsas in i zinkplattan. Berliner var den förste som kopierade skivor, från en ”fadermatris” av zink till svarta skivor av vulcanite, ett slags hårdgummi. 1897 ersattes vulcaniten med schellack.
Vid tidiga akustiska inspelningar, för både fonograf och grammofon, placerades artisten eller orkestern framför en stor tratt. Musikerna placerades på olika avstånd från tratten beroende på hur starkt ljud de alstrade. I början av 1900-talet besökte utländska tekniker Sverige ett par gånger om året för att göra grammofoninspelningar med en flyttbar inspelningsapparatur. 1925 kom de elektriska inspelningarna ut i handeln. Ljudet togs då upp av en eller flera mikrofoner och gick till en elektrisk graverdosa. Försäljningen ökade tack vare den bättre ljudåtergivningen. Från slutet av 1920-talet tillverkades grammofonskivor av plåt- eller glasskivor som besprutades med lack. Små studior etablerades över landet. En var ”Din egen röst” eller ”Hör på mig” på Gröna Lund.
Särskilt under 1940-talet såldes trådspelare och skivinspelningsapparater för hemmabruk men från mitten av 1950-talet blev bandspelaren helt dominerande för egna inspelningar.
Tekniska museet har fonografer med tillbehör för inspelning och ett antal graververk för skivor. Som ett exempel på tidig inspelningsteknik har museet bevarat ”Hör på mig”- studion med kontrollrum från Gröna Lund i Stockholm. I den studion kunde man göra egna grammofoninspelningar från mitten av 1950-talet till 1970.
Samlingsurval av inspelningsutrustning:
Trådspelare
Trådspelare, "Electronic Memory" typ 18-X, tillverkare Webster Electric Co ca 1950. TeM49432
Foto: Häll, Peter
På 1890-talet provade den danske teleingenjören Valdemar Poulsen att spela in ljud på en magnetiserad ståltråd och utvecklade denna teknik till "Telegrafonen" som patenterades 1898. Den äldsta bevarade inspelningen gjordes år 1900. Telegrafonen användes som telefonsvarare och diktafon men fick ingen större framgång. Tyskarna Ludwig Blattner och Kurt Stille förbättrade Poulsens konstruktion. Istället för tråd användes ett stålband. Stålbandspelaren utvecklades från 1930 av tyska Lorentz. De användes bland annat av svenska Radiotjänst för att spela in radioprogram.
Under andra världskriget utvecklades trådspelare av såväl Tyskland som de allierade. De kom att användas både på kontor och i hemmen. 1945 kom de första till Sverige, de var utvecklade för den amerikanska armén. Bärbara mindre trådspelare, användes som diktafoner på kontor, i domstolar och av polisen som använde dem vid förhör. Luxors Magnefon, som tillverkades från 1949, var den vanligaste i Sverige vid den här tiden. Trådspelaren byggdes även in i lyxiga radiogrammofoner av ett flertal tillverkare. Vid början av 1950-talet började dock försäljningen avta när bandspelaren tog över.
Tillbehör och tråd: Det fanns ett antal olika mikrofoner beroende på användningsområde. ”Radiopolisen” hade under 1950- talet en liten mikrofon för tal till sina bärbara batteridrivna när de tog upp vittnesutsagor på platsen vid till exempel trafikolyckor.
Många diktafoner användes på kontor, det inspelade skrevs sedan ut på maskin av en sekreterare. Som tillbehör fanns då en hand- eller fotmanövrerad start- och stoppströmbrytare och hörtelefon. Metoden att spela in på tråd möjliggjorde en betydligt längre speltid än en grammofonskivas. En spole med 7 cm diameter räckte för en timmes inspelning. Driftskostnaderna var också små, tråden kunde användas för i det närmaste obegränsat antal in- och avspelningar. Om tråden gick av behövdes ingen skarvapparat, man knöt helt enkelt ihop trådändorna. Den svenska stålindustrin, t ex Munkfors bruk i Värmland, var till 1950 världsledande tillverkare av tråden. Den kunde levereras i olika längder och diametern var en tiondel av en millimeter.
Samlingsurval av trådspelare:
Samlingsurval av tillbehör och tråd:
Bandspelare
Kassettdäck Sonab typ C 500, cirka 1975. TM46206
Foto: Häll, Peter
I början på 1930-talet började tyska AEG utveckla bandspelaren men det dröjde ända till 1950-talet tills de första bandspelarna för hemmabruk började dyka upp. Japanska Sony kom 1950, tyska Grundig 1951 och norska Tandberg 1952 med sina första modeller. De bärbara batteridrivna blev populära under 1960-talet. En ledande tillverkare av dessa var holländska Philips.
I slutet på 1940-talets försökte tyska Tefifon att lansera kassettbandspelaren, men man misslyckades liksom också amerikanska RCA gjorde 1958 och tyska Grundig 1966. Stereo-8, med åtta kanaler och ändlöst band, kom från USA 1965. Alla dessa hade egna kassetter med relativt bra teknik men sämre ljudkvalitet.
Holländska Philips utformade 1963 den standardkassett som används än idag men det dröjde till 1970-talets mitt innan ljudkvaliteten blev likvärdig rullbandspelarnas. Från 1980-talet såldes fler kassett- än rullbandspelare och 1984 såldes för första gången fler inspelade kassetter än grammofonskivor.
I museets samlingar finns ett relativt stort urval av rullbandspelare, flera från den första generationen importerade från USA men även exempel från de första för hemma- och kontorsbruk, reportagebandspelare och kassettbandspelare.
Tillbehör och band: Förutom ett stort antal mikrofontyper för hemma- och studiobruk såldes också olika tillbehör som telefonavlyssningsmikrofoner, en liten mikrofon som kunde fästas på telefonluren. Andra tillbehör var bandspänningsmätare och extra räkneverk som angav hur mycket band som använts och som var till hjälp om man skulle klippa i bandet vid redigering.
En österrikisk kemist provade redan 1927 att belägga ett pappersband med magnetpulver. Tyska BASF utvecklade tekniken under 1930-talet. Under andra världskriget påskyndades utvecklingen och i USA provades 1944 cellofanband. Efter 1945 användes enbart acetatplastband istället för pappersband. Plastbanden kom i Sverige ut i handeln 1947.
Samlingsurval av bandspelare:
Samlingsurval av tillbehör till bandspelare:
CD-spelare
Bärbar CD-spelare Philips, 1989. TM44067
Foto: Häll, Peter
CD betyder digital kompaktskiva; Compact Disc. CD:n utvecklades mellan 1974 och 1983 av de ledande tillverkarna inom grammofonindustrin. Holländska Philips och japanska Sony standardiserade måtten och inspelningsförfarandet. CD-skivan har en diameter på 12 cm med en speltid på 74 minuter och snurrar i 250 varv per minut. Vid tillverkning registreras det digitala ljudet i form av en rad fördjupningar i ett spiralspår. Vid avspelning läses informationen av med en halvledarlaser. Överst läggs ett genomskinligt plastskikt på skivan vilket gör den hållbar och enkel att hantera.
I Europa och Japan fanns CD-tekniken att köpa från hösten 1982, ett år senare i USA. Det första albumet på CD var ABBAs the Visitors, eftersom det redan spelats in digitalt till stor del. I Sverige fick CD-skivan sitt genombrott 1984. De vanliga CD-skivorna kunde man inte spela in själv. Inspelningsbara CD-skivor, CDr, fanns i handeln från 1988. Tio år efter CD kom också möjlighet att spela in digitalt på en så kallad Minidisc, MD. Det var en skiva/diskett med sju cm diameter som utvecklades av Sony och kom till Sverige 1992. Det fanns färdiginspelade sju centimeters MD en tid, i en andra generation från 1997 med 6,4 cm diameter för 74 minuters egen inspelning. 1991 såldes fler CD än grammofonskivor. 2002 såldes nära 60 000 LP och 23,6 miljoner CD i Sverige.
En speciell version av CD-spelare är Daisyspelaren. Daisy är en internationell standard för talböcker som gör att personer med synskada eller dyslexi lätt kan hitta och bläddra i ljudböcker på CD. Initiativet till Daisy togs av svenska myndigheten Talboks- och punktskriftsbiblioteket 1988. En talbok är inläst som en ljudbok, men den är undantagen från några regler i upphovsrätten. Bara de som har någon form av läshinder får låna talböckerna på biblioteket.
Minneskort och hårddiskar
Mp3-spelare iPod Nano 4GB, Apple Computer, Inc. 2007. TM45259
Foto: Häll, Peter
MP3 är en förkortning för "Moving Picture Experts Group, Audio Layer 3". MP3-formatet utvecklades främst av Karlheinz Brandenburg, chef för digital medieteknik vid Fraunhofer IIS Institute. Det är ett sätt att komprimera digitala ljudfiler som kan bevaras på minneskort eller hårddisk. Det finns också andra ljudkomprimeringsmetoder som AAC och Ogg Vorbis.
En MP3-spelare kan lagra och återge dessa digitala ljudfiler. Tidiga MP3-spelare var utrustade med inbyggd hårddisk, och var ömtåliga. Hårddiskarna behövde också mycket energi och speltiden blev några timmar. De blev ändå uppskattade eftersom de kunde lagra stora mängder musik. Ungefär vid samma tid blev det också populärt med att dela musikfiler via fildelningstjänster och MP3 kom att förknippas med piratkopiering. Napster var ett fildelningsprogram som kom 1999 och blev snabbt populärt, men ifrågasatt. MP3 kan också ha bidragit till spridningen av ljudböcker eftersom det blev enklare att ha med sig en bok att lyssna på i MP3-spelare än bärbar CD-spelare. Många förlag har också gett ut böcker i MP3-format på CD-ROM.
Genombrottet för MP3-spelare kom i och med att spelare som baserades på minneskretsar utvecklades. Utan rörliga delar blev spelarna kompaktare, mindre stötkänsliga och batterisnåla. De kunde också byggas in i till exempel en mobiltelefon. En extrafunktion hos MP3-spelare var inbyggd FM-sändare så att musiken gick att spela upp via en radio. De första bröt mot svenska lagar om radiosändare och fick inte säljas. De bidrog till att reglerna med tiden ändrades så att mycket svaga FM-sändare blev tillåtna.
I takt med att bredband blivit vanligare i hemmen och mobiltelefonnäten klarar av att strömma data har MP3-spelaren blivit mindre efterfrågad. Den är ofta en standardfunktion i mobiltelefonen. MP3-formatet är förstås lika lämpligt att strömma direkt som att läsa från en skiva eller ett minne. Stömninstjänster som iTunes använder MP3 och AAC medan Spotify använder det fria formatet Ogg Vorbis.
Tekniska museet följer utvecklingen, men frågan är om musikspelare kommer att vara föremål som vi kan samla in i framtiden eller om de bara är en funktion hos en annan apparat?
Samlingsurval MP3-spelare
Order this image
