Behovet av en billig motoriserad cykel blev särskilt stort efter första världskrigets slut. Bland annat importerades tyska DKW-motorer som monterades vid pakethållaren och österrikiska ÖVA-hjul som sattes på framhjulets plats. Även flera svenska varianter, motorer som monterades i ramen på en cykel, såg dagens ljus.
Begreppet ”cykel med hjälpmotor” kom i en kungörelse som trädde i kraft 1 juni 1952. Cykeln skulle vara utrustad med två av varandra oberoende bromsar, signalhorn, cylindervolym på högst 50 cc med en motoreffekt på maximalt 0,8 hk. Toppfarten fick vara högst 30 km/timmen och åldersgränsen sattes till 15 år. Beteckningen moped hittades på av en redaktör på biltidningen Motor. Ordet kommer naturligtvis från mo-tor och ped-aler.
Redan 1953 beräknades antalet mopeder vara 70.000 och under 1950-talets följande år ökade antalet med nära 125.000 årligen. Detta bevisade att mopeden var ett välkommet tillskott som transportmedel såväl på landsbygden som i staden. Det dröjde många år innan mopeden blev ett tonåringarnas ”lekredskap”.
Ett par lagändringar gjordes 1961, motorstyrkan kunde nu få vara upp till 1 hästkraft och pedaler var inte längre nödvändiga, kickstart och fotbroms började istället att användas. EU-mopeder blev tillåtna 1998 genom nya EU-bestämmelser. Dessa mopeder har starkare motor och man får som regel skjutsa en passagerare. De får ha en högsta fart på 45 km/tim och körkort eller förarbevis krävs samt registrering.
Mer att läsa:
- Ekström, Gert, Svensk Motorcykelhistoria och 125 svenska mc-märken. Winbergs förlag AB, Hudiksvall 1989
- Johansson, Claes, Tretti knyck, Mopeden i Sverige, Lars-Åke Winbergs förlag, Hudiksvall 1997
- Ekström, Gert och Johansson, Claes m fl. Två hjul och en hästkraft. Tidaholms museum 1993