Sjöfarande kvinnor på ångfartyg

En undersökning i början av 1900-talet visade att 9,5 procent av de ombordanställda på svenska ångfartyg var kvinnor. De arbetade inom den traditionellt kvinnliga sfären med matlagning, servering och städning. Fartygen de arbetade på var för det mesta passagerarångare i kusttrafik. Internationellt sett var detta en mycket hög procentandel, men kvinnornas plats på svenska fartyg var inte oomstridd.

År 1920 var det nära att kvinnliga sjömän förbjöds i Sverige genom lagstiftning. En av upphovsmännen till förslaget som senare blev en motion i andra kammaren var Charles Lindley, facklig förgrundsgestalt inom bland annat Svenska sjömans- och eldareförbundet och stark kvinnomotståndare.

Kvinnornas egen fackförening "Sjöfarande Kvinnors Förening”, som fanns kvar fram till 1932 då den inlemmades i Sjöfolksförbundet, motarbetade emellertid lagförslaget om yrkesförbud för kvinnor på fartygen och lyckades stoppa det. I en protestskrivelse bemötte de beskyllningar som riktades mot kvinnor av manliga kollegor och som gick ut på att de hade förhållanden med befälen, gav upphov till bråk och ofta blev sjösjuka. Det verkar som om de enda sjömän som egentligen stödde kvinnornas kamp återfanns bland befäl och maskinister, troligen eftersom de inte hade någon anledning att känna sig yrkesmässigt hotade av kvinnor.

Föreningen lyckades också genomföra tre lyckade avtal med Sveabolaget, Sveriges Redarförening och Skärgårds- och Mälarflottornas rederiförening som resulterade i högre löner och bättre villkor. Föreningens mest välkända medlem var Emilie Bergstedt, som länge hade seglat som kocka och som var oavlönad ordförande under 7 år.

Grundorsaken till männens motstånd var arbetsbrist. På 1920-talets arbetsmarknad rådde arbetslöshet och män från arbetarklassen drabbades hårdast. Kvinnorna kunde konkurrera med dem genom lägre löner. (Kvinnor arbetade ombord på ångfartyg som förestånderskor, kokerskor, restauratriser, köksbiträden, städerskor och mässflickor).

Det är intressant att se de kvinnliga sjömännens kamp i ett större sammanhang. Under 1920-talets början tillkom flera reformer som radikalt flyttade fram positionerna för svenska kvinnor, till exempel den allmänna rösträtten 1921. Men redan under riksdagarna 1925–1927 uppstod ett kraftigt bakslag då en grupp unga socialdemokratiska män (de flesta innehavare av lägre statliga tjänster) idogt men förgäves försökte införa yrkesförbud eller begränsningar av gifta kvinnors nyligen vunna rätt till statliga tjänster. Också här handlade det om att män befarade att bli utkonkurrerade av kvinnors lägre löner.

I Sjöhistoriska museets arkiv finns ett kontrakt i original från 1872 mellan Amanda Lindkvist och Hernösands Ångfartygsbolag. Hon arbetade som restauratris ombord på kustångaren Ångermanland. Restauratriser var kvinnor som ansvarade för mathållningen ombord. De var egna företagare och alltså inte anställda av rederiet. "Trissor" fanns ofta på kustångare och lastångare i Östersjön, men däremot inte på segelfartyg.

En annan arkivalie som berättar om villkoren för sjöfarande kvinnor är en sjöfartsbok för Matilda Elvira (kallad Elina) Forslund. Själv uppgav att hon var den första kvinna i vårt land som fick sjöfartsbok. Hennes titlar i boken är "förestånderska" och ibland "kokerska". Den utfärdades av sjömanshuset i Helsingborg 1923. Elina var född år 1871 i Skön, Medelpad, och avled där 1968. Hon var till sjöss under trettiotre år och mönstrade av 1937 – under en stor del av sitt sjömansliv saknade hon alltså sjöfartsbok. Kvinnor som arbetade ombord var till skillnad från männen inte tvungna att vara inskrivna i sjömanshus, utan anställdes av en hyrbas. Först 1933 måste också kvinnor vara inskrivna och få sjömansbok och därmed fick de också rätt till pension.

Sjöfartsboken är skänkt av Forslunds barnbarnsbarn Monica Sporrong. Monica har uppgett att Elina aldrig var gift och inte ville kännas vid att hon hade en dotter. Dottern var Monicas farmor som uppfostrades av en syster till Elina. Men som gammal tyckte hon det var roligt när barnbarn och barnbarnsbarn kom på besök.

1976 gjorde Sjöhistoriska museet några intervjuer med kvinnor födda cirka 1890–1910 som alla arbetat på ångbåtar. Intervjuerna finns utskrivna i museets arkiv. Där kan vi till exempel läsa vad Linnea Carlsson, född 1899 i Dalarna, berättade.

Efter att ha arbetat som barnflicka gick Linnea en majdag 1925 till arbetsförmedlingen på Drottninggatan i Stockholm och råkade då få plats som servitris på en mälarbåt.

”Jag hade ingen aning om var Munkbron låg. Jag letade efter en båt som hette Caesar. Allt verkade så kolossalt rörigt. Det var kaptener, styrmän och pojkar, potatissäckar och fisk… allt i en enda röra” (…) Vi gick till Svartsjö. Det var mycket folk, speciellt trädgårdsfolk som åkte till staden för att sälja sina varor. Dessutom hade vi med många sommargäster. Det var mycket att göra för personalen i köket. Jag serverade uppe i matsalen. Det var arbetsamt men jag trivdes bra på den där båten.”

”Min första egna restauration fick jag 1933 på en liten båt som hette Sjöfröken. Vi gick på Skokloster. Det blev en riktigt trevlig liten matsal på akterdäck. Att ha restauration innebar i korthet att ha restaurangrörelse ombord. Allting utom hyra och bränsle fick jag betala själv. Allt porslin köpte jag själv. Året efter jag började på sjön träffade jag min man. Vi träffades så att säga på sjön men vi har aldrig arbetat på samma båt. Han var maskinist. Jag fortsatte att arbeta efter det vi gift oss. Det gick ju bra eftersom vi inte hade några barn.” (F4A1:155)

Text: Eva Hult, arkivarie

• Hult, Eva: Sjöfarande kvinnors kamp under 1920-talet i tidningen Sjöhistoriska nr 1/2000
• Sjöfarande Kvinnors Förenings arkiv, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
• Kaijser, Ingrid: Kvinnliga sjömän – finns dom? En samtidsdokumentation Statens maritima museer, 2005