Ett föremåls resa: från bruk till museum

Bland mängden av fynd från Vasa finns en tunna som troligen tillhört en av skeppets timmermän. I den har man bland många andra verktyg hittat en borrsväng tillverkad av en gren som vuxit naturligt i en båge. Här följer vi detta unika föremål från förlisningen år 1628 till föremålsmagasinet där det förvaras idag.

Kriget mellan Sverige och Polen, som med vissa avbrott pågått ända sedan år 1600, befinner sig i sin slutfas. Kung Gustav II Adolf har gett order om att ett antal nya stora, praktfulla och tungt beväpnade örlogsfartyg ska byggas för att stärka den svenska flottans slagkraft i Östersjön. Det första av dessa så kallade regalskepp, Vasa, påbörjas i slutet av år 1626 och har sommaren 1628 blivit så pass färdigrustat att jungfruresan närmar sig.

Det varv där Vasa byggs är Stockholms Skeppsgård på Blasieholmen, en av landets största arbetsplatser. Där arbetar cirka tre hundra personer; timmermän, sågare, svarvare, märs- och mastmakare, snickare, målare, bildsnidare, segelsömmare, repslagare, smeder och många fler. På örlogsskepp av Vasas storlek ingår vanligtvis upp till fyra timmermän i besättningen.

Modell av Stockholms Skeppsgård i Vasamuseet. Anneli Karlsson, SMTM | CC BY-SA

En av de timmermän som är anställda vid Skeppsgården – vi kan kalla honom Lars – kommer att följa med Vasa ut i kriget. Liksom alla timmermän ombord är Lars själv ansvarig för att hålla sig med de verktyg som behövs för reparationer på skeppet. Under en vandring i skogen har han hittat en trädgren som vuxit i en båge. Formen gör den perfekt för att användas till ett av de viktigaste redskapen i Lars verktygsuppsättning: en borrsväng. Av grenen har han sedan tillverkat en av de borrar som han ska ta med på resan.

Borrsväng tillverkad av en naturligt växt gren. Kristin Ytterborg, Vasamuseet/SMTM | CC BY-SA

Till slut är dagen för Vasas avresa, 10 augusti 1628, inne. Timmermannen Lars har tagit ombord sin tunna med verktyg och andra tillhörigheter och placerat den på undre batteridäck långt fram i fören på styrbords sida, vid balk 2–3.

Redan vid de prov som gjorts då Vasa låg vid kaj har det visat sig att hon är farligt instabil. När skeppet seglar ut i farleden mellan Åsön (dåtidens benämning på Södermalm) och Beckholmen kommer en vindpust som får henne att kränga. Vattnet forsar in genom de öppna kanonportarna och katastrofen är ett faktum. Nere på undre batteridäck springer människor mot lejdarna för att via övre batteridäck ta sig upp på övre däck och ut. De flesta lyckas, kanske även Lars. Han hinner i vilket fall inte få med sig något av sin packning – tunnan följer Vasa ner i djupet.

Vasas förlisning ur Anders Wahlgrens film

Efter Vasas förlisning står timmermannens tunna kvar på sin plats inne i vraket. Åren går och tidens tand nöter på föremålen i djupet. Tunnbanden brister vid något tillfälle och tunnan faller isär, men borrsvängen och det övriga innehållet ligger kvar. Så småningom överlagras föremålen av slam och lera.

Återupptäckt och bärgning

Efter 328 år på botten av Saltsjön återfinns Vasa i slutet av augusti 1956, och redan i september startar dykningarna på vraket. 1959 lyfts Vasa från dyn på botten och flyttas i etapper till vattnet utanför Kastellholmen. Den 24 april 1961 kommer Vasa till slut upp ur djupet efter 333 år. Den 4 maj samma år bogseras Vasa, flytande på egen köl, till Gustav V:s torrdocka på Beckholmen. Där ställs hon på en specialbyggd betongponton som än idag utgör golvet under skeppet.

Vasa grävs under de kommande åren ut av ett team bestående av tio arkeologer, en fotograf och en tecknare. Arkeologerna arbetar sig systematiskt ned genom lagren på undre batteridäck och hittar så småningom även tunnan med borrsvängen strax akter om kanonlavett nummer 3.

Vasas inre grävs ut 1961. Okänd fotograf, Vasamuseets arkiv | CC BY-SA
Tunnans fyndplats strax akter om lavett nr 3. Gerhard Bauer, Vasamuseets arkiv | CC BY-SA
Den sönderfallna tunnan med timmermannens utrustning. Gerhard Bauer, Vasamuseets arkiv | CC BY-SA
Så här dokumenteras borrsvängen av arkeologerna i fyndliggaren: fyndnummer, fyndplats, mått, övrig information samt en skiss. Kristin Ytterborg, Vasamuseet/SMTM | CC BY-SA

Tunnan och dess innehåll tas om hand och dokumenteras av arkeologerna. Vad hade då timmermannen packat ned i sin tunna sensommaren 1628?

Arkeologerna hittade följande föremål:
• 2 borrar
• 1 putshyvel
• 1 avbrutet skaft till yxa
• 8 knappar
• 1 hammarskaft
• 4 skaft till sylar
• 2 brynen
• 1 flintabit
• 1 blyplåt
• 1 rund blybit med hål
• 1 segelsömnadshandske: påträffades i svepask med fyndnummer 21152
• 3 nystan (rester av)
• 1 grövre snörnystan
• 1 rör av trä
• 4 fragment av djurben
• 4 svepaskar
• Ett halvt svarvat träfat
• 13 delar av en svarvad skål
• En sked i tre delar
• 2 stövlar
• 40-tal delar av skor
• 2 skoläster
• Läderbitar
• Delar från lädervantar
• 1 läderband
• Textil, bl.a. ull vävt i kypert samt tuskaft, silkesband till stövlarna

Föremål ur tunnan i urval. Vasamuseet/SMTM | CC BY-SA

Tunnan är ett så kallat laggkärl. Laggtekniken innebär att ett antal sidostycken, laggstavar, fogas runt en botten och hålls samman med tunnband av hassel, pil eller björk.

En typisk tunna från Vasa rymmer 125–135 liter och är 70–75 cm hög. Förrådstunnorna verkar i stor utsträckning ha varit nytillverkade, men de tunnor som användes för personliga tillhörigheter var troligen oftast återanvända. Totalt har cirka 200 tunnor återfunnits ombord.

Sven Bengtsson lägger laggade tunnor i vattenkar för att bevara träet. Vasamuseets arkiv | CC BY-SA

Konservering

I april 1962 startar konserveringen av Vasa samt de lösa föremålsfynden från skeppet. Arbetet kommer att pågå ända fram till 1978. Först behandlas skeppet manuellt med Polyetylenglykol (PEG) men 1965 installeras en besprutningsanläggning. Vasa besprutas i sammanlagt 17 år och får därefter torka i 10 år.

Föremålen från Vasa tas om hand i en anläggning på Beckholmen, där de läggs i stora kar med PEG. Föremålen behandlas under 18–24 månader i PEG och torkas sedan i 6–12 månader. Därefter används varmluftstorkar för att smälta in den ytligt liggande polyetylenglykolen.

Före konserveringen av föremålen under åren 1964–65 dokumenteras de av Sven Bengtsson från Sjöhistoriska museet. Här ser vi hans beskrivning av borrsvängen.

14103 Borrsväng, lövträ. Tillverkad av en självvuxen gren o dyl. Övre delen jäms med knoppen avbruten (nr 14006). Knoppen har ett genomgående hål i vilket den avbrutna delen av svängen sitter kvar med hjälp av tre träsprintar. Nertill, vid borrfästet, har antagligen suttit ett beslag runt detta. Borren har varit fäst med kilar som ännu sitter kvar i hålet i borrfästet, förmodligen 3 st. Nedre partiet (utom borrfästet) platt med infasade kanter. Längre upp rundad, oval genomskärning. Längst upp åter något platt med avfasade kanter. Text vid skissen: Borrfästet något skadat på andra sidan. Ovalt hål. Foto från alla håll och detaljer.

Bengtsson anger att borren är av lövträ, men av vilken sort är idag svårt att avgöra på grund av mängden PEG. Vad det suttit för borr i borrsvängen vet vi inte heller – det kan ha varit en spadborr eller skedborr.

Föremål ur tunnan med fyndnummer 14101 innan konservering. Gerhard Bauer, Vasamuseets arkiv | CC BY-SA
Konserveringskort med uppgifter om bl a mått och vikt före och efter konservering.

Efter avslutad konservering flyttas Vasa 6 december 1988 till sin nuvarande placering i den nya museibyggnad som invigs 15 juni 1990.

Vasa bogseras in i det nya museet. Okänd fotograf, Vasamuseets arkiv | CC BY-SA

Föremålen från skeppet placeras antingen i publika utställningar eller i föremålsmagasin. Innebär då det slutet på historien om borrsvängen och de andra föremålen?

Borrsvängen i museets föremålsmagasin, 2019. Kristin Ytterborg, Vasamuseet/SMTM | CC BY-SA

Svaret på frågan blir ett tydligt nej. Idag, när arbetet inte behöver ske under samma tidspress som vid utgrävningen och konserveringen, gås föremålen igenom och dokumenteras på nytt. Vid behov kopplas forskare med specialistkunskaper om olika föremålstyper eller material in för att hjälpa museet med dokumentationen.

I museidatabasen förs all information om föremålen in, även den äldre dokumentationen från bland annat fyndliggarna. När en föremålspost uppfyller kriterierna, det vill säga har nya mått, bild och tillräckligt bra information, läggs den ut på webben och blir då sökbar på DigitaltMuseum.

Forskningen kring Vasas föremål fortgår och det tillkommer hela tiden nya metoder, forskningsområden, ingångar och frågeställningar. Den ständigt pågående dokumentationen av föremålen ger oss nya inblickar i 1628 års Vasa och människorna i hennes samtid. Den ger även bra uppslag till nya utställningar som på olika sätt kan beröra dagens museipublik och ge ökad förståelse för 1600-talsmänniskornas liv ombord på Vasa.

Fyndplatsen på undre batteridäck, 2018. Kristin Ytterborg, Vasamuseet/SMTM | CC BY-SA
Fyndplatsen på Vasas undre batteridäck under utgrävning 1961. Gerhard Bauer, Vasamuseets arkiv | CC BY-SA
Fyndplatsen år 2018. Kristin Ytterborg, Vasamuseet/SMTM | CC BY-SA
Tunnan där borrsvängen hittades 1961. Gerhard Bauer, Vasamuseets arkiv | CC BY-SA

Litteratur och vidare läsning

Add a comment or suggest edits

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

Share to