En brevbärares uniform

Från den 7 oktober 2017 fram till 26 augusti 2018 visade Postmuseum i Stockholm en utställning om postens uniformer genom historien vilket denna artikel kommer att redovisa. Utställningen utgick från postiljonens enkla kappa på 1600-talet fram till PostNords då nya uniform från 2017. Utvecklingen följer samhällstrender som hierarki, identitet och mode.

Postiljonen på häst

Bild av rekonstruktionen i de träsnitt av postryttare (postiljoner) som förekommer på 1600-talet.

Under 1670-talet infördes postiljoner för att lösa problemet med den långsamma postföringen. De blev de första i postens tjänst att bekläs utifrån en enhetlig klädkod. Ryttarna tilldelades en kappa, två par läderbyxor samt två par stövlar. Denna lilla yrkesgrupp ansågs behöva särskild beklädnad eftersom de rörde sig utomhus medan den stationära yrkesgruppen inomhus som inte mötte allmänheten inte hade samma behov.

Paraduniform

Teckning av postuniform för postverkets ämbetsmän och tjänstemän.

Cirka 150 år senare, närmare bestämt 1817 initierade överpostdirektören och friherren Wilhelm Carpelan en uniform för postverket. Uniformen togs fram i två typer, högsta grad samt andra grad som saknade bland annat en ranka hjärtblad på kragen. Fracken till de två uniformerna var sydd i ett fint mörkblått ylletyg kallat kläde och dekorerades med brodyr i guld. Desto mer brodyr, desto högre status.

Uniformen symboliserade makt i det svenska samhället och själva guldbroderierna symboliserade hierarki inom postverket, trots att arbetet i frack var opraktiskt och obekvämt. När släpuniformen introducerades år 1866, vilket blev en uniform för vardagsbruk, övergick den tidigare uniformen en paraduniform som användes endast av de högsta cheferna på postverket vid högtidliga tillfällen. Det fanns emellertid ingen skyldighet för ämbets- och tjänstemännen att bära vare sig paraduniform eller släpuniform. Paraduniformen inordnades i ett hierarkiskt system med fem distinktionstecken.

Släpuniform

Okänd lokalbrevbärare på parkbänk i Stockholm. 1910-talet. Han bär uniform av 1910 års modell, utrustad med siffertecken nr 221.

Under andra hälften av 1800-talet byggdes de svenska järnvägarna ut vilket hade en stor påverkan på postväsendet. Tjänstemännen som arbetade på järnvägsstationerna bar uniform och därför blev det viktigt att de postanställda som arbetade i postkupéerna också var lika fint klädda. För att inte de uniformsklädda tjänstemännen skulle förväxlas dekorerades postens släpuniform med guldgaloner, en fyrkantig ögla broderad i guldtråd, som placerades nedtill på ärmarna. Beroende på bredd på guldgalonerna demonstrerades en hierarki och tjänstgöringsgrad.

Uniformen var obligatorisk för postbetjänterna, vilka var landsvägspostiljoner, brevbärare och järnvägspostiljoner. För att postbetjänterna lättare skulle kunna identifieras infördes 1904 siffror som fästes på kragen. Samma år blev det även möjligt att vidareutbilda sig till förste postbetjänt vilket betydde att den befordrade fick högre lön men även en andra guldgalon i mössan och en längs vänstra armens utsida. År 1909 togs begreppet postbetjänt bort och kvar blev tjänstemän med högre och lägre grad.

Kvinnor i posten

Postmästare Selma Margaretha Andersson, i Ljusne, Sveriges första kvinnliga postmästare.

1863 blev det möjligt för ogifta kvinnor att söka tjänst som poststationsföreståndare men de undantogs helt från uniformskravet. Tanken var nämligen att Postverket skulle vara en plats för de anställda och växa på och klättra i karriärstegen, gärna under hela livet. En livslång anställningen var standard i den moderna byråkratin. Uniformen skulle fungera som en morot i karriären och driva viljan uppåt och framåt. De anställda kvinnorna räknades dock inte in i denna tanke eftersom kvinnornas anställning sågs som tillfällig, en hållplats innan äktenskapet tog vid. Kvinnorna var med andra ord inte i behov av ett belöningssystem i form av uniform och rangordning. Annat gällde i Finland där kvinnorna redan under 1870-talet bar uniformsrockar.

Landsvägspostiljoner

Landsvägspostiljonernas uppgift var att skydda posten mot röveri där han satt bredvid postföraren som körde med häst och vagn. Han var utrustad med sabel och revolver. Betalningen för arbetet uttog sig i lön, dagtraktamente och kläder alternativt pengar till kläder. Postiljonsdräkten var praktisk då den var av enkelt kläde som förstärkts med kalvskinn på de ställen där tyget slets mest.

Posttruck, den första i Småland, på Nässjö järnvägsstation.

I och med utbredningen av järnvägar infördes ytterligare en titel, järnvägspostiljon, som närvarade vid de ambulerade postexpeditionerna. Dessa postiljoner bar uniform för att se anständiga ut och inte för att klara många timmar utomhus i dåligt väder. Därför fick de vid varje årsskifte en summa riksdaler för att ta med till en skräddare som sydde upp en ny uniform, oavsett slitage på den föregående.

Sommaruniform

Vykort med motiv tre brevbärare på parkbänk i Norrtälje. I mitten Johan (John) Hellmér och till höger Ernst W Ekberg.

Sommaruniform med kavaj och byxor i helt vitt linnetyg kom 1892. Den kombinerades ibland med den mörkblå mössan, kavajen eller bådadera. Den vita sommarmössan infördes 1913. 1931 infördes ytterligare en sommarmodell, i olivgrönt linnetyg.

Hemmafrun blir brevbärare

Kvinnor hade under beredskapsåren gått in som brevbärare i männens ställe och några av dem fortsatte även efter krigstiden. 1948 introducerades en uniform för kvinnorna och de fick nu möjligheten att bära kjol istället för byxor. Materialet poplin kom in på marknaden och började nu att användas i uniformsskjortorna. Den kvinnliga uniformen introducerades bara ett år efter att Christian Dior presenterat ”den nya looken” där kläderna markerade en smal midja och markerade höfter. Den svenska postuniformen hade många likheter med denna. Uniformen följde tidens mode.

Modern uniform för kvinnliga postiljoner. Fotomodellen (frilancer) Margareta Lindquist fotograferad på Vällingby torg 1960. Hellström, Yngve

På 1960-talet rådde det en brist på brevbärare i Stockholm och för att lösa problemet började förorten Bandhagen att anställa kvinnor på deltid på försök. Målgruppen var främst kvinnor utan små barn. De kunde då skicka iväg sina barn till skolan, arbeta några timmar för att sedan vara hemma när barnen kom från skolan. Båtmössan som var en del av den kvinnliga uniformen var ingen succé och därför lanserades 1964 en ny mössa. Den liknade flygvärdinnornas, med rundad kulle i samma material som den gråblå vinteruniformen.

Deltidsarbetande brevbärare Siv Ingegerd Karlsson (till vänster) och Solveig Nilsson i sommar- respektive vinteruniform. Postkontoret Bromma 1. Hellström, Yngve
Fru Maud Ågren visar båtmössa för sommaruniform. Hon tycker att mössans form inte passar alla typer av frisyrer. En slags skärmössa vore bättre. Hellström, Yngve
Sommaruniform för kvinnlig brevbärare. Foto 25/9 1963. Deltidsarbetande fru Siv Ingegärd Karlsson vid postkontoret Bandhagen 1. Hellström, Yngve
Uniformer för kvinnliga brevbärare, på postkontoret Bandhagen 1. Postverket har lanserat en ny kjolmodell för kvinnlig personal -7 cm kortare än den gamla modellen, från 1965. Foto 13 okt 1970. (Se T... Hellström, Yngve

En pacifist i uniform?

Brevbärare fotograferad utomhus i 1962 års vinteruniform. Uniformen är av gråblått ylletyg; enradig kavaj med fyra stora uniformsknappar, fyra fickor med lock. Bröstfickans lock knäpps med uniformskna...

Efter andra världskriget minskade populariteten att bära uniform. Postverket genomförde därför flera kampanjer för att få de manliga brevbärarna att bära uniform på arbetet. 1962 lanserades samma uniform i en ny färg, den tidigare mörkblå uniformen från 1948 blev nu istället gråblå. Guldknapparna med det karaktäristiska posthornet var kvar, däremot hade de tre kronorna som representerarde kungariket Sverige försvunnit. Den nya uniformen lanserades med orden Uniformsklädd, välklädd, välsedd i ett hopp om att återupprätta uniformens status. Dock hade uniformen nu tappat sin symbol för status. Brevbärarna följde inte reglementet och slarvade med sin klädsel. Ytterligare en faktor som gjorde att yrket tappade status var bristen på brevbärare vilket bidrog till att det var lätt att få arbete.

Äntligen är den här…

Två brevbärare i vinterunifrom, 1980-tal.

Även 1970-talets uniform fick kritik. Den nya uniformen som kom 1985 fick därför ett mer sportigt och funktionellt uttryck. Precis som damuniformen från 1948 följde Diors ”den nya looken” följde den nya uniformen 1980-talets sportmode. Uniformen bestod av en oceanblå unisexjacka av lumbermodell, med bävernylon på axlarna. Stora nyheter var byxkjol och shorts för sommaren.

Trots det sportiga utförandet fanns motståndet kvar. Vissa postregioner införde med framgång löneavdrag för de som vägrade använda uniform. I andra regioner där brevbärarbristen var stor, vågade ledningen inte. Risken fanns att brevbärarna då skulle säga upp sig.

Blått blir vinrött

Cyklande brevbärare Elisabeth Ekvall på Radvägen i Knivsta. Tideman, Sven

Här har vi tv-favoriten Gustav Svenssons slitstarka nummer i vinröd bävernylon! 1992 kommer en uniform i vinrött för postens personal i postutdelningen. Den traditionella blå prägeln av myndighet bröts för första gången i och med denna förändring. Ambitionen var att göra kläderna funktionella, men också att se till att de låg rätt i tiden. Personalen gav den nya uniformen högsta betyg där de menade att den var skönare, snyggare och mer praktisk än dess föregångare.

Profilkläder i Posten AB

Bilden är tagen med anledning av Postens nya organisation med nya uniformer, brevlådor, cyklar, serviceställen, kassaservice mm. Alm, Christer Niklas

2002 genomförde Posten en revolution av den dagliga servicen när postkontoren ersattes av serviceställen. Med detta förändrades hela postens identitet. De nya klädernas basfärg blev nu åter mörkblått med inslag av ljusblått och grått. Kläderna har många kombinationsmöjligheter med över 50 olika alternativ för de anställda att själva välja och sätta ihop sin egen uniform. Funktionalitet och flexibilitet är ledorden där uniformen tillverkades i polyester i linje med tidens sportmode, designad för att stå emot väder och vind.

Uniformt i PostNord

Efter att den svenska och den danska posten gick samman 2009 fortsatte ländernas respektive brevbärare att bära deras tidigare uniform. Den enda grupp som fick enhetlig uniformering var paketdistributionens chaufförer. Det var först i augusti 2015 som paket- och brevhanteringen förenades och alla skulle nu uppträda under ett och samma varumärke, PostNord. Med tiden kom det att innebära enhetliga uniformer i hela företaget. Uniformen var inspirerad av de svenska profilkläderna från 2000-talet. Den var fortfarande mörkblå, men med detaljer i kulören PostNord Blue.

Kläder i ur och skur

Hästpostföring Muonioalusta-Pajala 1924.

Att vara brevbärare betyder att man utsätts för alla väderlekar och de bör därför utrustas med kläder därefter. Postiljonerna i Norrbotten och Västerbotten som bevakade posten och reste med häst och släde kunde från 1874 låna pälsar av vargskinn, det som tidigare hade varit fårskinnspälsar. Som skydd mot regn fanns rockar av behandlat vadmal, ett mycket tätt vävt ylletyg, dekorerat med förgyllda posthorn på vardera axel. Omkring 1950 kom jackor av getskinn som främst användes av chaufförer och för arbeten med lastning och lossning av post. På 1980-talet hade brevbärarna praktiska och moderna regnrockar med en ny logotyp som stod kvar fram till 1992 tillsammans med affärsreklam på ryggen.

För vidare läsning

Add a comment or suggest edits

Leave a comment or send an inquiry

Share to