En brevbärares uniform

Cirka 150 år senare, närmare bestämt 1817 initierade överpostdirektören och friherren Wilhelm Carpelan en uniform för postverket. Uniformen togs fram i två typer, högsta grad samt andra grad som saknade bland annat en ranka hjärtblad på kragen. Fracken till de två uniformerna var sydd i ett fint mörkblått ylletyg kallat kläde och dekorerades med brodyr i guld. Desto mer brodyr, desto högre status.

Uniformen symboliserade makt i det svenska samhället och själva guldbroderierna symboliserade hierarki inom postverket, trots att arbetet i frack var opraktiskt och obekvämt. När släpuniformen introducerades år 1866, vilket blev en uniform för vardagsbruk, övergick den tidigare uniformen en paraduniform som användes endast av de högsta cheferna på postverket vid högtidliga tillfällen. Det fanns emellertid ingen skyldighet för ämbets- och tjänstemännen att bära vare sig paraduniform eller släpuniform. Paraduniformen inordnades i ett hierarkiskt system med fem distinktionstecken.

Landsvägspostiljonernas uppgift var att skydda posten mot röveri där han satt bredvid postföraren som körde med häst och vagn. Han var utrustad med sabel och revolver. Betalningen för arbetet uttog sig i lön, dagtraktamente och kläder alternativt pengar till kläder. Postiljonsdräkten var praktisk då den var av enkelt kläde som förstärkts med kalvskinn på de ställen där tyget slets mest.

I och med utbredningen av järnvägar infördes ytterligare en titel, järnvägspostiljon, som närvarade vid de ambulerade postexpeditionerna. Dessa postiljoner bar uniform för att se anständiga ut och inte för att klara många timmar utomhus i dåligt väder. Därför fick de vid varje årsskifte en summa riksdaler för att ta med till en skräddare som sydde upp en ny uniform, oavsett slitage på den föregående.

Sommaruniform med kavaj och byxor i helt vitt linnetyg kom 1892. Den kombinerades ibland med den mörkblå mössan, kavajen eller bådadera. Den vita sommarmössan infördes 1913. 1931 infördes ytterligare en sommarmodell, i olivgrönt linnetyg.

Kvinnor hade under beredskapsåren gått in som brevbärare i männens ställe och några av dem fortsatte även efter krigstiden. 1948 introducerades en uniform för kvinnorna och de fick nu möjligheten att bära kjol istället för byxor. Materialet poplin kom in på marknaden och började nu att användas i uniformsskjortorna. Den kvinnliga uniformen introducerades bara ett år efter att Christian Dior presenterat ”den nya looken” där kläderna markerade en smal midja och markerade höfter. Den svenska postuniformen hade många likheter med denna. Uniformen följde tidens mode.

Även 1970-talets uniform fick kritik. Den nya uniformen som kom 1985 fick därför ett mer sportigt och funktionellt uttryck. Precis som damuniformen från 1948 följde Diors ”den nya looken” följde den nya uniformen 1980-talets sportmode. Uniformen bestod av en oceanblå unisexjacka av lumbermodell, med bävernylon på axlarna. Stora nyheter var byxkjol och shorts för sommaren.

Trots det sportiga utförandet fanns motståndet kvar. Vissa postregioner införde med framgång löneavdrag för de som vägrade använda uniform. I andra regioner där brevbärarbristen var stor, vågade ledningen inte. Risken fanns att brevbärarna då skulle säga upp sig.

Här har vi tv-favoriten Gustav Svenssons slitstarka nummer i vinröd bävernylon! 1992 kommer en uniform i vinrött för postens personal i postutdelningen. Den traditionella blå prägeln av myndighet bröts för första gången i och med denna förändring. Ambitionen var att göra kläderna funktionella, men också att se till att de låg rätt i tiden. Personalen gav den nya uniformen högsta betyg där de menade att den var skönare, snyggare och mer praktisk än dess föregångare.

Efter att den svenska och den danska posten gick samman 2009 fortsatte ländernas respektive brevbärare att bära deras tidigare uniform. Den enda grupp som fick enhetlig uniformering var paketdistributionens chaufförer. Det var först i augusti 2015 som paket- och brevhanteringen förenades och alla skulle nu uppträda under ett och samma varumärke, PostNord. Med tiden kom det att innebära enhetliga uniformer i hela företaget. Uniformen var inspirerad av de svenska profilkläderna från 2000-talet. Den var fortfarande mörkblå, men med detaljer i kulören PostNord Blue.

Att vara brevbärare betyder att man utsätts för alla väderlekar och de bör därför utrustas med kläder därefter. Postiljonerna i Norrbotten och Västerbotten som bevakade posten och reste med häst och släde kunde från 1874 låna pälsar av vargskinn, det som tidigare hade varit fårskinnspälsar. Som skydd mot regn fanns rockar av behandlat vadmal, ett mycket tätt vävt ylletyg, dekorerat med förgyllda posthorn på vardera axel. Omkring 1950 kom jackor av getskinn som främst användes av chaufförer och för arbeten med lastning och lossning av post. På 1980-talet hade brevbärarna praktiska och moderna regnrockar med en ny logotyp som stod kvar fram till 1992 tillsammans med affärsreklam på ryggen.

Larsson, M., 2008, Uniformella förhandlingar. Hierarkier och genusrelationer i Postens kläder 1636–2008, Nordiska museets förlag.