Kvinnliga Postföreningen

En ”kvinnlig separatistklubb” beskrevs Kvinnliga Postföreningen som i facktidningar när de grundes 1903. I en tid när kvinnor inte hade medborgliga rättigheter som rösträtt, stred Kvinnliga Postföreningen för att förbättra deras anställning i postverket. Föreningens verksamhet kantades av motgångar, men också stor gemenskap. Kvinnliga Postföreningens historia har varit oskriven trots deras betydande roll i det postala broderskapet.

Kvinnor får anställning i postverket

Riksdagen 1865–1866 beslutade att kvinnor för första gången tilläts anställas som tjänstemän i post- och televerket. Andelen kvinnor i offentlig sektor ökade de kommande decennierna och på 1920-talet var 53 procent av de anställda kvinnor.
Ny teknik som skrivmaskinen och telegrafen krävde mer personal. Kvinnor var en oprövad arbetskraftsresurs och de kunde motivera lägre löner. Samtidigt sänktes statusen på skrivmaskinsarbeten vilket öppnade upp för att kunna anställa kvinnor till dessa tjänster. Det var även politiskt motiverat eftersom ogifta medelklasskvinnor vid sekelskiftet var en ny grupp i samhället som behövde försörjning.
Från båda sidor i debatten om kvinnors anställning i offentlig sektor var det outtalat självklart att kvinnor inte skulle ha arbeten som innebar att de rörde sig i offentligheten. Brevbäraryrket var därför oemotsagt manligt, men som kvinnlig tjänstemän bakom postkontorens disk var steget från den privata sfären inte för lång.

Personal från postkontor i Göteborg 1893.
Postpersonal från postkontor i Arboga 1932.

"Statens kaka är liten men säker"

Arbetet som posttjänsteman var påfrestande och kvinnorna hade få, eller inga, förmåner. Kvinnor fick ofta mekaniska arbetsuppgifter och trots att de kunde ha samma uppgifter som män tjänade kvinnorna mindre. De hade även svårt att befordras och att få ordinarie anställning. Att inte ha ordinarie tjänst innebar större osäkerhet då det krävdes mindre för att bli avskedad. ”Statens kaka är liten men säker”, sades det. Men för kvinnorna var lönen lägre och anställningen mer osäker.
De kvinnliga posttjänstemännen skulle passa in i en etablerad manlig byråkrati, i ett postverk med fasta hierarkier som var svårt att rucka på. Till skillnad från folkskollärare och sjuksköterskor som hade enklare att accepteras, bara de höll sig inom sina revir.

Kvinnliga Postföreningen bildas 1903

Evelina Andersson var Kvinnliga Postföreningens första ordförande vid grundandet 1903.

Missnöjet hos de kvinnliga posttjänstemännen växte. De menade att Posttjänstemännens Förening inte bemötte kvinnornas villkor och att en samlad kvinnoförening skulle föra upp diskussionerna på agendan.
En grupp kvinnor från fackförbundet startade därför utbrytargruppen Kvinnliga Postföreningen år 1903. Föreningens syfte var enligt den första stadgan antagen 15 mars 1903 ”att sammanföra i postverkets tjänst anställda kvinnor till arbete för gemensamma intressen.” De mötte omfattande kritik vid uppstarten som skulle följa eftersom de upplevdes som kontroversiella. Liknande bemötande fick den andra utbrytargruppen Postmästarföreningen 1907.
När Kvinnliga Postföreningen startade var den första ordförande Evelina Andersson både under 25 år och ogift, hon var därför omyndig. År 1903 var ogifta kvinnor omyndiga fram till de var 25 år. Om de gifte sig gick förmyndarskapet från fadern till maken. Det skulle dröja till 1921 innan kvinnor fick rösta för första gången. Kvinnliga Postföreningen var med tanke på kvinnors ställning i samhället tidiga att organisera sig på sin arbetsplats.
Vid uppstarten var några av föreningens kärnfrågor kvinnors befordringsmöjligheter, gifta kvinnors ställning, högre pension och sjukersättning. Agnes Lönberg var en förgrundsgestalterna i föreningen som både var ordförande för Kvinnliga Postföreningen och styrelsemedlem i Posttjänstemännens Förening. Efter en hård facklig kamp förverkligades hennes arbete 1907 då kvinnliga statstjänstemäns pensionsrätt infördes.

Elin Hacksell var sekreterare i Kvinnliga Postföreningens vid grundandet 1903.
Agnes Lönberg var både med i styrelsen för Kvinnliga Postföreningen och Posttjänstemännens Förening.

Andra tjänstemannaförbund

Kvinnliga Postföreningen var pionjärer inom den kvinnliga utbrytargruppen av fackföreningsrörelsen. Tillsammans med telegrafister var de bland de första att starta föreningar med huvudsakligt syfte att arbeta för kvinnors intressen på arbetsplatsen. Efter följde flera liknande tjänstemannaföreningar i den offentliga sektorn: 1906 Kvinnliga Telegrafpersonalens Förening, Sveriges Kvinnliga Telefonförening, 1908 Föreningen Kvinnor i Statens Tjänst, 1908 Pensionsstyrelsens Kvinnliga Tjänstemäns Förening.
Tjänstemannaföreningarna delade samma syfte, en enad front för kvinnliga tjänstemän på arbetsplatserna, då de bildats i samma tomrum. Samtidigt hade de olika förutsättningar. Riksdagen beslutade att det var upp till var och ett verk att besluta hur anställningsförutsättningar för kvinnor skulle utformas. Det gällde frågor som befattningar och förutsättningarna för gifta och ogifta kvinnor.
Att det startades särorganisationer kan även bero på ”kårandan” som beskrivs som mycket stark. Den hierarkiska ordningen inom staten gjorde att varje yrkeskår utmärkte sig från de andra. Därför skapade kvinnor föreningar som både var uppdelade efter kön och yrkeskår.
Föreningarna kallade sig själva inte fackföreningar, utan det är en senare kategorisering. De fungerade utöver att arbeta för kvinnor på arbetsplatser, även som en mötesplats. Den sociala aspekten var en viktig del i föreningslivet.

Landsbygdens postkontor

Älvsered postkontor omkring år 1929.

Kvinnliga Postföreningens nav var i Stockholm men tidigt beslutades att föreningar runt om i landet kunde starta och ansluta sig. Eftersom städerna engagerade fler anställda och därför hade en fastare struktur går det att anta att kvinnor på landsbygden hade större frihet i sina anställningar. Gränser för manliga och kvinnliga uppgifter kan därför ha varit mer flytande än i städerna.
Landsbygdens posttjänstemän var inte förskonade från ojämställdhet. Samtidigt lydde de under samma lönegrader och att det kunde vara svårare att förändra sin arbetsförutsättning. Färre medarbetade ledde till att kvinnorna hade svårare att organisera sig och få sina röster hörda.

Strategier som ledde framåt

Posttjänstemännens Förenings styrelse 1907–1908. Agnes Lönberg som också var verksam i Kvinnliga Postföreningen syns på andra raden, första från vänster.
Posttjänstemännens Förenings styrelse 1928. Från vänster runt bordet: kontrollör HOS Ekdahl, postdir. Ö.D., förste postexpeditör T. Lönberg, Sthlm 6, förste postexpeditör T. Palmgren f. Schütz, Borås...

En bra relation till Posttjänstemännens Förening var ett viktigt medel för Kvinnliga Postföreningens verksamhet eftersom de kvinnliga anställda kunde få sina krav uppfyllda genom samarbete. Det gällde att få fackförbundet att besluta i en ”kvinnovänlig” riktning genom att påverka medlemmar och ha egna representanter. För att upprätthålla en bra relation mellan fackföreningarna uppmanande Kvinnliga Postföreningen sina medlemmar att ha dubbla medlemskap.
Ett annat tillvägagångssätt för många av de kvinnliga fackförbunden var kvinnorörelsen i allmänhet och Fredrika Bremer-Förbundet i synnerhet. De bistod med lokaler och hjälpte till vid uppstarten av Kvinnliga Postföreningen. Fredrika Bremer-Förbundet stod utanför den fackliga organisationen och hade därför ingen politisk koppling, vilket var betydelsefullt vid exempelvis påtryckningar av riksdagsmän.
Kvinnliga Postföreningens arbetsmetoder var ofta försiktiga och vid flera tillfällen röstades mer radikala förslag ned. Medlemmarna ville inte att kvinnorna i postverket skulle stjälpas av deras arbete. Frågor som kvinnlig rösträtt kunde uppfattas som för radikala undveks av styrelsen.

"Kvinnofrågan" 1928

År 1928 fick ”kvinnofrågan” nytt liv i postverket. Bakgrunden var en tvist efter behörighetslagen 1923 som gav kvinnor tillträde till samtliga statliga tjänster, med vissa undantag som militär, prästskap och fångvaktare. Kvinnliga Postföreningen var mycket kritiska mot behörighetslagen eftersom det innebar att kvinnors tjänster degraderades. Behovsprincipen var överlägsen och följden blev att kvinnorna flyttades ner i lönegrader. Tjänsten postexpeditör delades upp i postexpeditör och postassistent och kvinnor med samma titel som män tjänade mindre.
Den 15 november 1924 skrev poststyrelsen i ett cirkulär att kvinnliga tjänstemän som arbetat längre i verket än manliga konkurrenter, skulle prioriteras i befordringar. ”Kvinnofrågan” kom därför att handla om hur tjänster skulle tillsättas, hur stor roll skulle kompetens spela? Och hur skulle det avgöras?

Delar fackförbundsrörelsen

Facktidningen Svensk Trafiktidnings framsida från 1928.

Posttjänstemännens Förening menade att följden av behörighetslagen var större konkurrens och att män som arbetat i postverket längre än kvinnorna inte blev befordrade. Kvinnornas anställningar togs från männen vilket blev ett samhällsproblem, skrevs det.
”Ur samhällelig synpunkt måste föreningsstyrelsen finna förkastligt, att kvinnliga tjänstemän skola på bekostad av de e. o. manliga tjänstemännen, beredas förutvarande manlig avlöning. I saknad av den tryggare ordinarie anställningen hindras de manliga tjänstemännen att i normaltid bilda och försörja familj.”
Poststyrelsens ord från 1924 skulle ställas på sin spets i december två år senare när tre postassistenttjänster ledigförklarades. Kvinnliga postföreningen uppmanade då kvinnliga tjänstemän som genomgått rätt utbildning att söka tjänsterna och 65 kvinnliga tjänstemän gjorde så. Signaturen ”HO” skrev då i Svensk trafiktidning ”Huruvida statsmakterna skola låta sig påverka på detta sätt får väl framtiden utvisa.”
”HO” fick rätt när poststyrelsens uttalande från 1924 sattes åt sidan, och tre män fick postassistenttjänsterna. De tillsatta männen hade arbetat kortare än medsökande kvinnor. Det innebar att gamla befordringsprinciper förbiseddes. Beslutet överklagades av 49 kvinnliga tjänstemän, men hörsammades inte.

Kompetensprövning, men på vilka grunder?

Elisabeth Sahlgren fotograferad i slutet på första prövningsdagen 1928.

Istället beslutade poststyrelsen att de kvinnor som klarat postelevkursen kunde genomgå en kompetensprövning. Än en gång uppmanade Kvinnliga Postföreningen sina medlemmar att söka för att kunna bli befordrade. Kompetensprövningens uppgifter var de kvinnliga tjänstemännen vana vid och hade utfört många gånger tidigare.
Den 5 oktober 1928 godkände poststyrelsen fem av 31 kompetensprövade kvinnliga tjänstemän. Sju erbjöds att genomgå ytterligare en kompetensprövning som postassistent på postkontor. I praktiken var det tjänster de hade haft innan kompetensprövningen.
Istället för att besluten vilade på oberoende statistisk om kvinnornas arbete, utgick prövningen från skrivna omdömen. Eftersom många högre tjänster var män, var det män som uttalade sig om kvinnornas kompetens och omdömena var färgade av personernas inställning till ”kvinnofrågan” i postverket.
Kvinnor fick prövas att arbeta i postkupéer, ett arbete som innebar stor eget ansvar och frihet. Men det innebar också nattjänstgöring, något som ansågs vara direkt olämpligt för kvinnor. Därför avslutades flera omdömen med ”I egenskap av kvinnlig tjänsteman är vederbörande olämplig till tjänstgöring inom postkupé.” Kvinnor och män ställdes mot varandra och trots att kvinnorna genomförde uppgifterna minst lika bra som männen, förblev de kvinnor och inte tjänstemän.

”Osårad torde nog ingen gått ur striden”

Kungliga generalpoststyrelsen omkring 1920.

Hela processen var väl omskriven och debatterad i facktidningarna. Kvinnliga Postföreningen menade att kvinnor blev förbisedda trots större kompetens, och ”HO” och andra manliga debattörer menade att föreningen var osolidarisk med fackrörelsen. Liknande debatter blossade upp varje år i facktidningen.
Elisabeth Sahlgren som var med i kompetensprövningen skrev om hur det kändes efter beslutet kommit.
”Att vi lidit ett svidande nederlag är ett faktum, men detta nederlag är dock ärofullare än segerns pyrrhusseger. Vi har kämpat med blanka vapen för en rättvis sak, och vi har varit beredd att offra allt, även oss själva. Osårad torde nog ingen gått ur striden. Såren kunna visserligen läkas, men ärren komma alltid ömma.”
Alla mål som lämnades till K. Maj:t och var obligatoriska att behandlas och avgöras. Liknande princip lydde ämbetsverken under. Kvinnliga anställda hade därför rättigheten att överklaga beslut, men eftersom kvinnornas situation bestämdes av män blev det på männens villkor. Det var alltså beslutsprocessen som motarbetade kvinnorna, en beslutsprocess som bestod av män.
Debatten visar hur männen kände sig hotade av kvinnorna på arbetsplatsen. Det visar också på en systematisk utestängning av kvinnorna både från arbetsgivare och fackföreningar. I en fackföreningsrörelse som skulle värna om anställdas rättigheter utestängdes kvinnorna, en grupp anställda som växte explosionsartat under åren.

Hur gick det sen?

Sammanträde i Kvinnliga Postföreningen på 1930-talet. I mitten sitter spexgruppen.

Under mitten av 1930-talet och framåt fick fackföreningsrörelsen en fastare struktur och centraliserades genom bildandet av DACO 1938 och TCO 1944. Fördelarna vägde tyngre än nackdelarna och många av de kvinnliga fackförbunden anslöt sig till större organisationer. I de nya strukturerna hade kvinnorna begränsat inflytande och marginaliserades snabbt.
Hur gick det då för Kvinnliga Postföreningen? Frågan om att ansluta sig till ett större förbund debatterades fram och tillbaka, och efter långa överläggningar beslutade Kvinnliga Postföreningen att ansluta sig tidigt till TCO. Elisabeth Daelander blickade 1957 tillbaka och svarade på frågan varför Kvinnliga Postföreningen upplöstes.
”Jag kunde bara svara att det var därför att de kvinnliga kamraterna i landsorten inte orkade. (…) Striden för de kvinnliga tjänstemännens rätta lönegradsplacering hade övergått till att bli en strid mellan man och kvinna. Då slutade vi. Det var inte det striden hade förts för. Det var inte därför vi offrat krafter och tid. Kvinnliga Postföreningen ville ingenting hellre än att behörighetslagen skulle ge rättvisa åt både manliga och kvinnliga tjänstemän inom hela postförvaltningen.”
Kampen Kvinnliga Postföreningen utkämpade var lång och mödosam. Trots vunna slag, motarbetades kvinnorna systematiskt på arbetsplatsen och ”kvinnofrågan” 1928 är ett exempel på detta. Till slut blev det för mycket, skriver Daelander.

Varför finns det så lite om dem i arkiven?

Kvinnliga Postföreningen var pionjärer i sitt slag och därför en unik organisation. Trots det har det knappt forskats på ämnet och det finns en lucka i postal historia att fylla. Tjänstemännens historia överlag och framför allt de kvinnliga organisationerna finns begränsad forskning om, men det är en del av historien som lett fram till omfattande politisk förändring.
Det börjar i arkiven. Kvinnliga Postföreningens arkivmaterial är på villovägar vilket försvårar forskningsarbetet. De är inte ensamma, utan det gäller flera andra kvinnliga organisationer också.
Begränsningen av arkivmaterial börjar redan när det lämnas in till arkiven. Kvinnliga organisationer lämnar i lägre utsträckning ut sitt material för publik arkivering. I flera fall sparas det privat och anses inte finnas intresse för det. Bilder och annat material är också sällsynt. Anledningen kan både vara att föreningen av olika anledningar inte fotograferandes, eller att de inte arkiverats sedan dess. Underrepresentationen av kvinnor i historieskrivningen tar sig på så sätt i uttryck i flera led.

1 comment

  • Trevlig artikel har ni visat detta för Svenskt kvinnobiografiskt lexikon. https://www.skbl.se/sv/kontakt

    Dom söker efter skribenter och producerar bra artiklar om kvinnor

Add a comment or suggest edits

For å publisere en offentlig kommentar på objektet velger du «Skriv en kommentar». For å sende en henvendelse direkte til museet velger du «Send en henvendelse».

Leave a comment or send an inquiry

Share to