Rosa Taikons silversmidesateljé

Rosa flyttade till Flor från Stockholm år 1973. Tillsammans med sin man, arkitekten och silversmeden Bernd Janusch, byggdes den gamla skolbyggnaden om. Bottenvåningen blev en gemensam silververkstad och övervåningen blev bostad. Med små medel renoverades den gamla skolan. Återbruk, smarta lösningar och konstnärlig formkänsla gör huset till ett allkonstverk. Hemmet var dekorerat med konst från vänner som bytt till sig silversmycken mot en målning eller annat konstföremål.

Att Taikon skulle bli verksam i Flor var något av en slump. Under 1960-talet utbildade hon sig i Stockholm, där hon under fem år på Konstfack studerade till formgivare med silver som material. Genom sin lillasyster Katarina träffade hon arkitektstudenten Bernd Janusch, som fått arbete i Katarinas glassbar. Rosa gifte sig med Bernd och introducerade honom till silversmidet. De börjar snart att arbeta tillsammans.

Samtidigt blir systern Katarina en av landets främsta opinionsbildare. 1963 slår hon igenom som författare med debutboken ”Zigenerska”, och parallellt med sina studier börjar Rosa att bedriva opinionsarbete med sin syster. Tillsammans med aktivister, akademiker och kulturarbetare kämpar de för svenska romers rätt till bostad, utbildning och arbete, men också för att förintelseöverlevande romer och deras barn ska räknas som politiska flyktingar i Sverige. Sextiotalet blir en intensiv period som ägnas åt skrivelser, demonstrationer, flyktingmottagande och tv-debatter.

Utformningen av det nya hemmet blir ett gemensamt projekt. Funktionerna i ateljéns två rum tänks noga igenom. Den gamla skolsalen blev utmärkt för representation, och i det stora rummet kom busslaster av besökare att tas emot. Kunder och journalister kunde slå sig ned i soffgruppen under en stor anslagstavla, där skisser och arbetsbilder samsades med Rosas priser och fotografier på familjen. Det mindre rummet i ateljén var mer praktiskt orienterat, med maskiner, dragskåp och rinnande vatten för polering.

I mitten av skolsalen stod ett stort arbetsbord med formen av ett ”H”. Vid bordet fanns två arbetsplatser, placerade mitt emot varandra: en för Rosa, en för Bernd. Efter att paret separerade i slutet av åttiotalet bodde Rosa själv i skolhuset och mitt emot henne kunde nu besökare slå sig ned för att läsa i tidskrifter och tidningsklipp om mänskliga rättigheter och romsk historia.

Efter systern Katarinas bortgång 1995 kom Rosa att lägga allt större vikt vid det politiska arbetet, och visningarna i verkstaden kom att handla lika mycket om konsten som om kampen för romers rättigheter. På det stora arbetsbordet låg livets drivkrafter mitt emot varandra. Det tidlösa silversmidet på ena sidan och pärmar med samtidsdebatt och politiskt engagemang på den andra.

Vägen mot ett smycke började med en skiss. Grundformerna ritades sedan upp på kalkerpapper, som limmades på en silverplåt och sågades ut. Sedan filades plåten till så att kanterna blev mjuka, först med fil och sedan sandpapper. Därefter skulle plåten stämplas, redan innan smycket var klart.

Om ett färdigt smycke stämplades fanns risken att dekorationerna på smyckets framsida skulle skadas. Rosa och Bernd förberedde ofta en samling plåtar som de tog med sig och stämplade i Sveg, 4,5 mil från Flor. Detta är troligen orsaken till att det i Rosas produktion finns smycken där de olika delarna har olika årtalsstämplar – hon sparade plåtar som inte använts och använde dem i senare kreationer.

Dörren till ateljéns mindre rum kunde stänga ute ljudet från de högljudda slip- och polermaskinerna. Här fanns även en snickarbänk med ett skruvstycke, där silverplåten fick sin tredimensionella form. Genom att fästa olika reglar i skruvstycket kunde plåten formas till olika typer av föremål. För att forma fingerringar användes en ringregel, och skålformer formades med puckelanka och punsar. Armringar och större former hamrades mot sparrhorn eller ambolt.

När plåten fått sin rätta form tar precisionsarbetet vid – nu ska plåten dekoreras. Rosa var en av de skickligaste i Sverige på filigranteknik, och hon var mycket noggrann. Filigrantråden tvinnades genom att fästas i ett skruvstycke och snurras med borrmaskin eller i ett borrskaft.

För att löda fast formerna använde Rosa slaglod, en tråd bestående av silver, koppar och zink. Lodet har lägre smältpunkt än silver, och kan därför användas för att löda ihop silverdelar. För att silvret inte ska oxidera vid lödning penslas silvret och lodet med s.k. flussmedel eller lödvatten. Silverföremålet hölls stilla med den s.k. ”tredjehanden”, medan Rosa trampade fram gasen manuellt.

När detaljerna på plåten var färdiga så tog arbetet vid i verkstadens mindre rum. Rosa tillbringade mycket tid där, med slipning och polering. Maskinerna kunde användas för liknande eller olika ändamål, beroende på föremål.

Trumlaren användes för polering. Den består av en eldriven maskindel samt en plexiglastrumma fylld med stålkulor och stift. När trumman roterar slungas kulorna runt och silverföremålen poleras av det tillsatta polermedlet (rotol). Trumlaren är effektiv för att polera silver med mycket små detaljer som kan vara svåra att komma åt för hand. Rosa använde den även för att polera smycken som hade eller skulle ställas ut.

Även slip-och polermaskinen används för att polera silver högglansigt eller slipa bort repor. Maskinen består av två motordrivna axlar i ett metallhölje. På någon av de två axlarna fästs slip-eller polertrissa som sedan roteras av en motor. För att få glid och glans på silverföremålen används vax av olika slag. Rosa använde den ena axeln till sliptrissa och den andra för polering med trasselsudd och krokusvax, det sista poleringsmomentet. Hon använde maskinen mycket och i hennes verkstad fanns ett hundratal olika trissor.