Saemien Sijte och en berättelse om att vara same

Med Saemien Sijte har Skansen haft som målsättning att skapa en miljö där alla samer kan känna igen sig. Här ska det historiska möta nutid, gammal möta ung och landsbygd möta stad. Vi vill skapa en plattform för frågor om identitet och identitetsförlust i ett bredare perspektiv. Det kan handla om att vara same i storstan, genusfrågor och förtryck och fördomar inom och utom gruppen. Vi vill också att icke-samer skall kunna känna igen sig i miljön och berättelsen, för att skapa förståelse, intresse och solidaritet med samer, övriga urfolk och andra minoriteter.

Berättelsen om livet i Saemien Sijte cirkulerar kring den fiktiva familjen Såekie. Familjen består av mamma Anna-Maria och pappa Per-Erik samt de två barnen Ante och Siri som spenderar sina somrar i Saemien Sijte i Jämtland. Familjen har ärvt huset från faderns farföräldrar och under de senaste 50 åren har timmerkåtan gjorts om till fritidshus. Samevistet har traditionellt använts av renskötarfamiljer som sommarviste för renarna. Kvar i vistet finns spår efter denna tid i torvkåtan och stolpboden. Dessa byggnader vårdas och används men vistet byggs ut och till efter behov.

Anna-Maria Såekie är 45 år, uppväxt i Uppsala, och arbetar som trädgårdsmästare. Har nordsamisk mamma och italiensk pappa. Per-Erik Såekie är en 48-årig gymnasielärare i fysik och teknik. Född i renskötarfamilj utanför Östersund med flyttade till Uppsala för att studera. Där träffade han Anna-Maria på stadens sameförening. Till vardags bor de i ett radhus i Uppsala tillsammans med dottern Siri som är 14 år. Sonen Ante är 21 år och studerar vid samernas utbildningscenter i Jokkmokk och utbildar sig inom Duodji, samisk slöjd. Ante är homosexuell och aktiv i organisationen Sápmi pride. I Jokkmokk umgås han med en blandning av konstnärer, slöjdare och renskötare som diskuterar aktuella politiska frågor och utför politiska aktioner.

Familjen Såekie är inte en renskötande familj. Det är ett aktivt val som gjorts för att bredda begreppet om vem som är same. Vem som får räknas som same är en fråga som avhandlas både på universitet, inom den samisk befolkningen och i det offentliga rummet. Vem får rösta i sametinget? Vem får äga renar? Vem har jakt- och fiskerättigheter? Vem får bära kolt? Även inom samiska grupper går åsikterna isär om vem som är har rätt att kalla sig för same. Alla dessa frågor är både utmanande och svåra men nödvändiga att ta med i historien om Saemien Sijte.

Det är ett gemensamt ansvar att lyfta fram Skandinaviens enda urfolk och en av flera nationella minoriteter i Skansens berättelse om Sverige. Med en berättelse som berör nutid kan hela historien, utvecklingen och problematiken diskuteras och berättas. Att berätta om samevistet i nutid ger möjligheter till att ge en bred historisk bild, där det gamla blandas med det nya på ett naturligt sätt. Det nya tar avstamp i det historiska och det visar hur den samiska kulturen är i högsta grad levande.

Det var 1992 på Samerådets 15:e samekonferens i Helsingfors som det beslutades att firandet av samernas gemensamma nationaldag ska ske den 6 februari. Datumet hedrar minnet av det första samiska landsmötet som hålls i Trondheim den 6 februari 1917. Landsmötet samlade för första gången alla samer från norr till söder och över nationsgränserna för att diskutera och belysa gemensamma frågeställningar.

På Skansen uppmärksammas den samiska nationaldagen första gången den 6 februari 2003. Att visa och berätta om svenska traditioner har varit ett uppdrag ända sedan Skansen öppnade. Här har nya traditioner skapats och lokala traditioner spridits vidare. Firandet av samiska nationaldagen kan ses som en länk i detta.

När Skansen öppnade 1891 var det ”Lapplägret”, som det då kallades, befolkat med en samisk familj som skulle bo i torvkåtan och ta hand om renarna. Detta eftersom Skansen enligt Arthur Hazelius vision skulle vara ett ”folkloristisk kulturhistoriskt museum” som skulle ”framställa folklifvet i lefvande drag”. Det pedagogiska arbetssättet har fortsatt in i vår tid men med en mer problematiserad bild av att visa en levande kultur.

I Skansens långa perspektiv har många förändringar gjorts. Platser har skiftat, likväl som namn. År 2003 startade ett projekt som syftade till att förbättra den samiska representationen på Skansen och att skapa en samisk miljö där berättelsen om hur samiska levnadsvillkor och samisk identitet har påverkats av storsamhällets normer och värderingar. Att utifrån samernas berättelser koppla andra viktiga frågor om demokrati och mänskliga rättigheter samt skapa igenkännande hos grupper med andra erfarenheter av minoritetsförtryck.

Namnet på platsen, samevistet, bedömdes som problematiskt. Ordet har en direkt koppling till renskötsel och kan också förknippas med en tid av kolonialism och nationalromantik. Ett namnbyte kändes också aktuellt i den debatt som förekommer om samiska ortsnamn i hela Sápmi. Målet med ett namnbyte var att finna ett mer neutralt namn som mer är en beskrivning av platsen och som omfattar alla samer. Kåtorna har sydsamiskt ursprung och i namnbytet fanns en önskan om att behålla den kopplingen. Förslag blev att ta sydsamiska ordet Saemien Sijte, som betyder samisk plats. Ändringen verkställdes 2016.

• Samerna på Skansen, 2006 Karin Blent
• Saemien sijte- en samisk miljö på Skansen, Rapport, 2016, Marit Baer och Boel Melin.
• Fataburen. För Sápmi i tiden, Sameliv på Skansen, Anna-Vera Nylund red Christina Westergren, Eva Silvén, Nordiska museets förlag 2008.