main article image

Korgen och korgmakarna

Inledning

Tre kvinnor med korgar i idyllisk scen. Väggmålning från gården Renshammar i Bollnäs. Foto: Hilding Mickelsson / Hälsinglands Museum

Texten som följer skrevs som en tänkt broschyr i samband med utställningen Korgen – rot, pil, näver och spån som öppnades på Hälsinglands museum i juni 2020. Utställning gav en överskådlig bild av mångfalden hos de korgtyper som tillverkats eller brukats i Hälsingland. Troligtvis ingen heltäckande bild, korgens variationsrikedom följer människans aktiviteter och behov i stort och smått. Utställningen byggde till övervägande del på museets egna samlingar och dess begränsningar, exempelvis pilkorgar är sparsamt representerade i samlingarna, trots den en gång omfattande produktionen.

Korgen är ett av dessa vardagsföremål som är lika vanlig som den är anonym. Den finns och brukas, mer sällan finns uppgifter om tillverkare, ålder, ursprung. Ändå rör det sig om föremål av ett gammalt och vida spritt hantverk. Som en universell lösning för transport och förvaring förekommer korgen i hela världen, med en otrolig mångsidighet.

Korgar som användes till vardags har inte alltid letat sig in i museernas samlingar, det är ofta de mer spektakulära exemplaren, som brödkorgar, förningskorgar och bestickskorgar, som funnit sin väg dit. Korgar som skruckar, potatiskorgar eller kolfat, som brukades vid mer krävande arbetsmoment, användes i regel tills de var förbrukade.

Både den samiska och finländska kulturen har bidragit till produktionen av korgar i det svenska majoritetssamhället, de har influerat genom såväl handel av föremål som tradering av hantverkskunskap. Även fattiga, resandefolk, och i senare historia fångar och synskadade stod för en del av korgtillverkningen. Korgar utfördes i olika tekniker och för olika ändamål, som material användes naturliga resurser bundna till platsen. Under industrialiseringen tillkom importerade material, verkstäder försåg de svenska hushållen med korgar - vanligast var de som flätades i pil.

I arkiv och historielitteratur är uppgifter om korgar och korgmakare få. Undantaget är litteratur om tillverkningen i Skåne-Blekinge och Dalarna, liksom senare tiders mer praktiskt inriktade hantverksböcker. I det stora hela är tyvärr historieskrivningen runt detta utpräglade nyttoföremål inte särskilt djupgående. Korgmakarna var ingen högstatusgrupp, det har också bidragit till korgarnas osynlighet i arkiv och litteratur.

Ett tidigt bidrag i historieskrivningen är en uppsats i tidskriften RIG från 1921. Nils Lithberg skriver där en översikt ”Svensk korgslöjd” som till största delen är en typologisk uppställning över olika korgar utifrån framställningssättet (flätade, bundna) men även gör en smärre historisk reflexion i textens början. Lithberg skriver då, med nationalistisk fördom, att för ”Nordsverige ” ser man ofta den felaktiga uppgiften att många korgar vore ”tillverkade av lappfolk”, men att den äldre litteraturen knappt omtalar korgmakeriet alls. Ett intressant citat anför han också, ur en skrift från 1865, Claes Johan Ljungströms ”Åhs och Wedens härader”:

Korgarbetet är i Hedared så allmänt, att detsamma där har fått sitt eget verbum, som säkerligen mer än där, icke förekommer i någon landsända: korga, som betyder göra korgar, samt sitt eget sustantivum: korgande.

Lithberg må ha fördomar gentemot samer, han ser däremot tydligt att ointresset för korgmakeriets historia är social, det var ju de fattigas hantverk: ”Dess sociala roll blev därför i många fall den att vara en räddning från fattighuset, denna såväl för samhället som för den enskilde så föraktade och skydda inrättning.” Den omständigheten har gjort att Hushållningssällskapen har visat intresse för korgslöjden, skriver Lithberg och tar exempel från Älvsborgs och Kalmar län. Redan 1863 hade en torpare i Arbytrakten börjat tillverka de sedan ”så ryktbara” Arbykorgarna. På Öland fruktade man att få en ”vanför” (funktionsnedsatt) dräng på socknen och en bonde i Kräklingbo väckte då förslaget att skicka honom till länets slöjdskola för att lära sig korgmakeri. Drängen var tydligen driftig och blev rent av ”burgen” från att ha varit fattig, allt tack vare sitt fattigdomshantverk.

Föremål ur det förflutna har gett namn åt historiska epoker, redan ett barn vet vad stenåldern är, då tillverkade man ju saker av sten. Flintyxor och liknande. Bronsåldern gjorde uppenbarligen detsamma med brons och järnåldern följde därefter.

Det finns ingen träålder dock, fast människan under hela sin historiska existens tillverkat träföremål. Ingen näverålder, ingen rotålder eller vidjeålder heller. Vardagsföremål utan varaktighet har ingen egen epok. Förgängliga material, som efter en tid ingår i kretsloppet, lämpar sig inte för majestätisk och nationell historieskrivning. De deltog inte i de stora slagen, ingen har erövrat länder med näver eller rötter, inget våld kan utövas med näverrivor. Men de fanns och de gjorde nytta. Följande text är ett försök till historieskrivning över själva företeelsen” korgen” och de människor som framställde den, korgmakarna.

Historik, teknik och material

Korgmakeri är ett av historiens äldsta hantverk, de första spåren av korgtillverkning härstammar från äldre stenåldern. Det handlar då om lerskärvor från olika delar av världen med avtryck av flätade strukturer. Världens äldsta bevarade korgfynd är från yngre stenåldern, funnet i Spanien. De utgörs av delar av både flätade och bundna korgar i espartogräs (Hasselrot 1997:11f). Det äldsta fyndet i Norrland är fragment av en korg som påträffades nära väggen i en hydda, daterad till 4500 – 2500 f. Kr. i Sandsjön i Sorsele, Vb. län. Liknande dateringar har fynd från andra delar av Sverige.

Teknikerna för att tillverka korgar är spridda över hela världen. De är många, ålderdomliga och varierande men kan uppdelas i två kategorier, bindning och flätning. Eftersom teknikernas utförande i grunden liknar varandra kan korgar från olika delar av världen som bundits eller flätats med flera hundra års mellanrum vara mycket snarlika.

Bindning anses äldst och är den teknik som har störst geografisk spridning. En kraftigare rot används som stomme kring vilket smalare rötter binds eller sys. Bindningen utgår från botten och förs sedan ofta i en spiral från mitten mot sidan (Ågren 1983:255).

Flätning av korgar kan jämföras med vävning av textilier. Korgens material delas upp i mindre och grövre delar. De grövre är stommen, de placeras glest och kring dem flätas de mjukare delarna till en struktur. Det påminner om vävtrådens inslag i varpen. I spånkorgar och i näverflätning är inslag och varp jämnbreda. Flätningen kan ske i vertikal, horisontell eller diagonal riktning (Hasselrot 1997:70, 93f).

Teknikens utformning och materialets fasthet gör att mönstren gärna antar geometriska former som romber och stjärnor och genombrytningar som skapar dekorativa avbrott. Korgar kunde även dekoreras genom att målas helt eller delvis, i en färg eller i flera. Till äldre korgar användes naturliga färgämnen tills de syntetiska anilinämnena slog igenom under 1800-talet.

Teknik och materialval påverkar självklart en korgs utseende, men det gör även dess användningsområde. Form och dekoration anpassades efter hur korgen skulle användas, funktionen löste ett problem som handlar om transport, förvaring eller liknande. Ett smått fantastiskt samspel uppstod då mellan teknik och material, estetik och funktion. Det funktionella blir också estetiskt. Det är ett slående faktum hos de små, samiska rotkorgarna; rytmen i mönstret och de mjuka formerna ger ett osökt, estetiskt uttryck.

Rotkorg Foto: Joel Bergroth / Hälsinglands Museum
Bunden rotkorg Foto: Carl-Öst Wilkens / Hälsinglands Museum

Miljövänlig produktion

Urvalet av material till att fläta eller binda en korg var länge knutet till platsen. Björk, palmblad, hassel, gran, vass, rotting, halm; det som fanns att tillgå i naturen blev det givna materialet. I Sveriges norra delar har därför den äldre tillverkningen dominerats av material från björk, gran och furu. Vidjor, rötter, näver och bast kunde göras mer eller mindre böjliga och lämpliga för flätning eller bindning (Hasselrot 1997:57ff).

Korgtillverkningen är ett historiskt exempel på en produktion som ur klimatsynpunkt är skonsam och hållbar. De resurser som kommer från träd och växter är förnybara, de tar inte slut så länge träd och växter tillåts återväxa. Till skillnad från fossila, ändliga och artificiella ämnen ingår de även i kolets naturliga kretslopp. Det innebär att de inte bidrar till att föra in nytt kol i atmosfären - varken vid tillverkning, användning eller avyttring.

Eftersom korgarnas beståndsdelar hämtades från naturen är de miljömässigt hållbara i jämförelse med de hjälpmedel som används för dagens förvaring och transport. Där dominerar plåt, aluminium, kartong och plast beroende på vad som forslas och i vilka mängder. Dagens varor transporteras långa vägar i förpackningar som ofta är standardiserade i såväl form som storlek.

Korgarna var mångsidiga, deras formrikedom imponerar. De kunde anpassas efter vad de skulle förvara, om innehållet skulle forslas och i så fall hur. Näverföremål kunde göras helt vattentäta, liksom tät- och jämnbundna korgar. Locken välvdes eller gjordes plana, med eller utan lås. Grepens placering anpassades smidigt efter hur korgen skulle bäras - på ryggen, framtill, i handen.

Med industrialiseringen blev korgarnas användningsområden fler och tillverkningen storskalig. Form, material och tillverkning anpassades för att kunna produceras i takt med det ökade behovet; barkbårar till garverier, tvättkorgar till tvätterier, päronkorgar till livsmedelsgrossister, kolkorgar till ångbåtar och tåg (Hasselrot 1997:52ff).

Användningsområdena var nästan oändliga. Ömtåliga varor kunde säkras med halm eller liknande. Äggkorgen samlade alla ägg, matsäcken bars i konten, barnen bars i dopkassen till dopet, kolfatet fick så stor spridning bland landets alla kolmilor att det ibland kallas den svenska nationalkorgen. Överallt korgar, men som förbrukade blev de till tändved, mer sällan bevarat kulturarv. De var ju idealiska att göra upp eld med, det stora undantaget är de målade korgar som bevarades.

Potatisskörd i Undersvik, reprofoto efter äldre original. Reprofoto: Hilding Mickelsson / Hälsinglands Museum

Korgmakare

Korgtillverkningen i Sverige bestod av två verksamhetsgrenar, landsbygdshantverk och stadshantverk. Landsbygdens produktion har ofta förbisetts i den bild av kulturarv och landsbygdskultur som skapades kring förra sekelskiftet.

Korgtillverkningen skedde nästan uteslutande för avsalu, inte för husbehov. Den har, liksom andra bisysslor, getts mindre uppmärksamhet än jordbruket i den mer övergripande historieskrivningen. Men korgtillverkningen belyser att bondesamhället var mångfacetterat och inte ett ensartat system för jordbruksproduktion. Mer eller mindre omfattande bisysslor var regel, inte undantag (Boqvist 1978: 9 ff).

Landsbygdshantverket har därför också en stark historisk relation till jordbrukets bärkraft och lokalsamhällenas relativa jämlikhet. Historikern Agneta Boqvist fångar detta väl när hon skriver:

"De viktigaste slöjdbygderna i landet ligger i norra Skåne, i Västsverige, i Dalarna och i Norrland, områden där den ekonomiska och sociala differentieringen som regel varit svag. I Mälardalen däremot liksom i stora delar av Skåne där jordbruket varit helt dominerande, var avsaluslöjden praktiskt taget obefintlig. Den ekonomiska strukturen i dessa områden kan ha motverkat uppkomsten av ett mer mångsidigt näringsliv, medan frånvaron av feodala produktionsförhållanden, gynnat en sådan anpassningsform." (Boqvist 1978: 115)

Korgmakare på leveransfärd med stora spånkorgar. Reprofoto efter äldre original. Reprofoto: Hilding Mickelsson / Hälsinglands Museum

Samisk rot

På 1670-talet utgavs vetenskapsmannen Johannes Schefferus bok Lappland, där han beundrande beskriver samernas förmåga att binda korgar, en förmåga som var vida känd. Han skriver också att majoritetsbefolkningen både i Sverige och utomlands köpte korgar av samerna. De samiska rotkorgarna uppvisade en hållbarhet och en estetisk fulländning som andra korgmakare hade svårt att mäta sig med (Ågren, 1983:270f).

I Hälsingland fanns verksamma korghantverkare inom den sockensamiska kretsen. Sockensamerna var utsedda av och fast bosatta i socknarna och livnärde sig på hantverk eller tjänster som majoritetsbefolkningen inte bemästrade eller av någon anledning inte ville befatta sig med, häst- och hundslakt exempelvis. Men också korgslöjd, redan på 1720-talet visar källor att bönder i Mellansverige klagade på att socknens samer skulle tvångsförvisas eftersom de kunde framställa slöjd som ”korgar och andra förrättningar” som bönderna inte kunde klara sig utan. Och i en uppteckning från Alfta socken går att läsa, apropå rotslöjd: “av sådana (rötter) tillverkades nämligen en del husgerådssaker, såsom brödkorgar, skedkorgar m.m. Dessa flätverksarbeten utfördes huvudsakligen av sockenlapparna, vilka kunde åstadkomma mycket vackra och konstnärliga flätade saker” (Svanberg 1999: 109). De samiska korgarnas kvalitet blev rent av prisbelönade, sockensamen Skoglund i Torsåker fick pris för sina vackra alster på Gävleutställningen 190l (Svanberg 1980: 109).

Författaren Hans Lidman står bakom ett utförligt svar på Nordiska museets undersökning om ”sockenlappar och finnkärringar” från 1945. Han skriver där om de samiska korgarnas ”förhållandevis höga pris” och hur eftersökta de var. Lidman återger också berättelsen om den förmögne samen Julius Renberg som höll ett storståtligt bröllop i Vängsbo (Ovanåker) i början av 1800-talet men som förlorade alla sina pengar i en konkurshärva och därefter fick dra sig fram på ”korgflätning”. Renberg tillhörde inte sockensamerna, men efter honom ska talesättet ”den som går i borgen, går i korgen” ha uppkommit.

Resandehantverk

I en aktuell dokumentation om resandehantverk kan vi läsa hur korgmakeri under 1800- talet var en vanlig inkomstkälla för resande. Som hantverk hade det fördelen att materialet var billigt, det var lätt och praktiskt att resa med. Från Dalarna finns följande minnesuppteckning:

Korgar tillverkades och såldes under en lång tidsperiod av resande, bland annat av paret Dahlqvist ovan. I en folkminnesuppteckning efter Fräs Erik Andersson f. 1868 i Boda socken i Dalarna beskrivs den korgflätning som ”tattarna” var kända för: ”De flesta tattare brukade i regel även syssla med korgflätning, uti vilket yrke man kan säga att en del av dem voro rent utav konstförfarna. De flätade en del nyttiga, rätt fina och konstnärligt hopkomna korgar, avsedda för olika slags ändamål, såsom brödkorgar, kalaskrogar och sykorgar m.m. Korgarna voro mestadels flätade av årsgamla pil- och videtelningar. Tattarna brukade stanna på ställen der de såg att det fanns tillgång på dylikt korgflätningsmaterial och slå sig ned i ängsbackar och på dikesrenar på våren och försommaren. Så snart en korg blev färdig begav sig någon av tattarföljet - vanligen en kvinna - ut i bygden för att avyttra varan, vilken på grund av sin nyttighet och tilltalande konstnärliga utseende snart nog erhöll avnämare. I regel så begärde icke tattarna oskäligt betalt för sina korgarbeten, om man nu tar någon hänsyn till det välgjorda och konstnärliga utförandet, vilket ofta för den i arbetet oinvigde kunde föranleda ett helt studium. (De resandes kulturarv, 2020: 32)

Korgmakare med resandebakgrund fanns även i Hälsingland. I den beryktade ”Förteckning på kringvandrande tattare skrivna inom Ljusdals distrikt” (ca 1920-22) finns flera namn som sysslar med hantverket, exempelvis i byn Bjart. Yrkesbeteckningen ”korgbindare” eller ”korgarbetare” förekommer ofta, av de 188 namngivna personer är korgbindare det vanligaste förekommande yrket (6 personer).

Ljusdal blev en plats där många resande kom att stanna och bli folkbokförda. Byar som Snäre fick namn om sig att vara de resandes speciella byar och hantverket hade de med sig:

Vid tiden för inflyttningen till Ljusdal var det vanligt att de resande livnärde sig med kopparslageri och förtenning, korgmakeri, hästbyten, kastrering av hästar, tillverkning av borstar och annat småhantverk. Varorna såldes eller byttes i gårdar och på marknader. (Underlag…. 2023:1)

De resandes hantverk var så omfattande, att det kom att säljas via städernas hemslöjdsbutiker, exempelvis i Värmland (a.a. s. 90). De resande var, i likhet med andra minoriteter, delvis integrerade i majoritetssamhällets ekonomi. Till övervägande del marginaliserades de dock av samma ekonomi och samhälle.

Finsk näver mindre finsk?

Näver har sedan urminnes tider nyttjats till korgar och askar, då hela stycken sveptes eller viktes till önskvärd form. De flätade föremål som idag är starkt förknippade med näverslöjd har (i litteraturen och även populariserat) förknippats med de finska grupper som invandrade till Sverige på 1500- och 1600-talen. Istället för att använda hela stycken flätades näverremsor samman, ibland i flera lager, och skapade smidiga och starka föremål (Hasselrot 1997:98ff).

Tekniken att fläta näver har genomgående beskrivits som en influens österifrån, vilket ska ha stärkts av förhistoriska fynd av flätad näver i Finland. Men i en kritisk uppsats av Stig Welinder ifrågasätts detta resonemang kraftfullt:

Det kan inte med skrifthistoriska uppgifter och daterade föremål påvisas att näverflätning skulle ha börjat utövas i öster och spritt sig västerut. Empirin antyder snarare att Skandinavien – norra och mellersta Sverige – tidigt ingick i ett stort nord- och nordöstligt näverflätande område. En tidpunkt är äldre järnålder, även om ett enstaka, oklart, betydligt äldre föremål finns. En rimlig uppfattning är emellertid, att näverflätningen – till exempel att gå i näverskor – senast på 1700-talet kom att associeras med (skogs-)finnarna och anses vara utmärkande för dem, eventuellt inte med rätta. (Welinder 2002:34)

Welinder argumentation är noggrann och hans empiriska genomgång vederlägger den hittillsvarande uppfattningen, det finns exempelvis ett antal arkeologiska fynd från Sverige som visar på tidig näverflätning, från stenålder till medeltid (Welinder 2002: 27). Kvar står dock att ordet ’kont’ springer ur det finska kontti (Hasselrot. 1997:98). Ordet ’korg’ förekommer allmänt i de flesta indoeuropeiska språk i olika varianter och med grundbetydelsen ”flätverk”. Näverflätningstekniken tros vara föregångare till spånflätningstekniken.

Majoritetsbefolkningens produktion

Korgmakarna bland majoritetsbefolkningen tillhörde ofta de mindre bemedlade. Många gånger var det äldre eller mindre arbetsföra som inte orkade med tyngre arbete som gjorde korgar. Hantverket hade låg status och förtjänsten var dålig. I någon mån präglades även dess ställning av att det lärdes ut på fängelser för att fångarna skulle ha ett yrke sedan de frigivits. På arbetsstugorna som organiserades mot 1800-talets slut tillhörde korgmakeri ett av de hantverk som lärdes ut. Arbetsstugorna var ett utslag av 1800-talets filantropiska tankar för fattigdomsbekämpning, en slags skolform där fattiga barn undervisades i ffa praktiska hantverk. Korgmakeri lärdes också ut på de ungefär samtidiga Vanförelseanstalterna, institutioner som gav utbildningar åt barn och unga med olika typer av rörelsehinder.

Korghantverket kunde sysselsätta hela familjer, många händer krävdes för de olika momenten och kvinnor och män delade på sysslan. Det gällde att hålla produktionstakten hög, behovet var stort men inkomsten låg. Arbetet med att göra korgar var slitsamt och tidskrävande, däremot krävdes oftast inga stora investeringar i verktyg eller lokaler, det var kapitalsvagt men arbetsintensivt. Det gällde därför att skapa stora kvantiteter för att få någorlunda avkastning. En viss mekanisering sker dock efterhand med maskindrivna spånhyvlar på de ställen där produktionen får fabriksmässig omfattning, exempelvis Lönsboda. Maskinhyvlingen var tidseffektiv, men de korgar som hade handrivna spån var starkare och mer slittåliga eftersom spånen spjälkats i träfibrernas riktning (Hasselrot 1997:93, 122).

1800-talet ökande befolkningstal gjorde att allt fler var tvungna att finna sysselsättning utanför jordbrukets näringar. Industrialiseringen minskade inte efterfrågan på korgar, tvärtom ökade den och hantverket blev i vissa orter som Örkelljunga och Örkened i Skåne och Våmhus i Dalarna en betydande, ibland den huvudsakliga näringen. I Skåne blev pilflätningen omfattande, men tycks etableras relativt sent. I trakter som Värmland användes flätat envirke medan spånkorgar tillverkades i stor skala i bl.a. Dalarna.

Även hushållningssällskapen bidrog till hantverkets spridning genom att anordna kurser och utställningar. De var måna om att befolkningen skulle sysselsättas och såg slöjden som en potentiell inkomstkälla. I en stor hemslöjdsutredning från 1917 konstateras att de fyra län där korgmakeriet hade starkast ställning utgjorde ett sammanhängande område från Västergötland via Skåne och Småland till Blekinge. På femte plats kom Kopparbergs län och då främst orten Våmhus (Hasselrot 1997:119).

Storskalighet och export

Korgstol av mer avancerat slag. Hille hembygdsgård. Foto: Hilding Mickelsson / Hälsinglands Museum

Med import och med korgverkstädernas etablering under 1800-talet blev köpekorgar av pil högsta mode. Korgmakerierna som arbetade med pil hade inspiration från Tyskland och var ett stadshantverk som organiserade arbetet med mästare och gesäller. Förutom finare korgar tillverkade de även sittmöbler och korgar till barnvagnar, moderiktigt och estetiskt medvetet.

Etableringen av järnvägar möjliggjorde transporter av korgar till avlägsna marknader. Transportnäringen i sig hade också behov av korgar för att hantera exempelvis det kol som drev lok och ångbåtar. Efterfrågan och möjligheten att distribuera korgarna gjorde på så vis att en mer omfattande tillverkning kunde uppstå på särskilda platser. Det var även möjligt att flytta tillverkningen till efterfrågan. Korgmakare från Våmhus tog med material och arbetsvandrade vida kring, till Stockholm, Finland och Norge där korgar tillverkades på plats. I både St. Petersburg och Riga fanns kvarter där dalakorgmakarna höll till, i Stockholm hyrde de vindskupor i vissa kvarter för sitt hantverk (Wreiding 1990:5).

Under perioden 1875-1900 gick även en del korgproduktion på export, bl.a. till Tyskland och England. Örkenedsbor blev grosshandlare i korgar i Tyskland och en av dem flyttade sin verksamhet till Hull i England (Hasselrot 1997:126, Nylén 1998:393).

Den verkligt storskaliga korgtillverkningen hade sin storhetstid relativt sent, under 1940- och 50-talen. I exempelvis Örkened, Östra Göinge var tillverkningen då som störst och antalet anställda flest, ett drygt tiotal. Ett citat från Länsstyrelsens hemsida i Skåne ger en åskådlig bild:

När produktionen gick på högvarv arbetade tre män i maskinverkstaden på bottenvåningen och ett tiotal kvinnor på ovanvåningen. En del av produktionen, framförallt ostaskar, utfördes som hemarbete i bygden, vilket sysselsatte ytterligare ett 30-tal. Tillverkningen omfattade alla sorters korgar som till exempel torg-, bär- frukt-, sy- och arbetskorgar samt resekoffertar och mangelkorgar. En särskilt stor produkt var de runda och halvcirkelformade ostaskarna för mjukost. Korgvarorna levererades per järnväg över hela landet. Nya moderna material som plast och förpackningar i papp konkurrerade så småningom ut spånvarorna. Som ett minne av de gamla spånkorgarna är idag jordgubbskartongerna ofta korgmönstrade. Tillverkningen minskade allt mer under 1960-talet och 1978 stängde fabriken.

Även den småskaliga korgtillverkningen levde kvar överraskande länge i vissa bygder. I Hedared i Västergötland hade korgmakarna en betydande produktion ännu in på 1950-talet och produkterna fortsatte att spridas av lanthandlare och gårdfarihandlare (Boqvist 1978:32).

Nutidens korgmarknad bygger på import, främst från Asien men även från Polen. En mindre omfattande inhemsk slöjdtillverkning av enskilda hantverkare existerar också. Någon storskalig tillverkning finns inte längre i Sverige.

Hälsingland

Gammelvärldens dag vid Hembygdsbyn, 24 maj 1981 Rengsjö. Anna-Karin Åsbrink dekorerar korgar. Foto: Hilding Mickelsson / Hälsinglands Museum

Utställningens rika urval av korgar för olika ändamål visar att Hälsingland har aktiv del i detta hantverk fast det nästan inte alls är beskrivet i historisk litteratur om landskapet. Vi vet alltså alltför lite om korgtillverkning i Hälsingland. Sockensamernas rotkorgar hade en given marknad bland bondehushållen och troligen har också spånkorgar tillverkats av lokala hantverkare för avsalu på en lokal marknad. Men dokumentation saknas oftast. Troligen traderades hantverkskunskapen mellan generationerna, lika troligt försvagas traditionen och kunskapen i tidigt 1900-tal, som fallet var på andra håll i Norrland (Tidskriften Västerbotten 1983:268).

Under 1980-talet blommar dock ett väldigt intresse för dekorerade korgar upp. Inventeringar utförs, bl.a. i Delsbo, det hålls kurser och utställningar och korgmåleri blir något av en lokal folkrörelse för en tid. Boken ”Målade korgar” (1980) ger en vacker bild av den mer dekorativa delen av detta hantverk.

Det finns uppgifter om att längs Voxnadalen och i trakterna kring Alfta köptes oftast korgar utifrån, framför allt från den omfattande produktionen i Våmhus. Omdömet om att korgar från Delsbo-Bjuråker var ovanligt stabila förekommer på flera ställen. De var tillverkade av grovt spån, ”dubbelt så tjocka som på korgar av annan tillverkning” (Mickelsson - Åsbrink, 1980:9).

En inventering av korgar och korgtraditioner genomfördes 1990 av Ljusdalsbygdens museum. Ungefär 500 insamlade korgar dokumenterades. Senare följde en utställning ”Kånka och bär” på samma museum och utställningskatalogen nämner några lokala korgtillverkare.

Släkter och enskilda

Textilläraren Christina Wreiding skriver i katalogen till ”Kånka och bär” om korgmakarsläkten Andersson från Norrhavra i Bjuråker. Korgmakeriet har sysselsatt familjen i minst fem generationer. Frans Andersson (f 1932) lärde av sin far Ragnar (f 1905) som i sin tur lärt av sin far, som hette Frans Alfred. Wreiding uppger att denne Alfred inte var bofast utan hyrde in sig i bakstugor under vintern, tillverkade spånkorgar som han sedan sålde längs kusten och i mellersta Norrland. Ett fotografi visar att han som korgmakare reste omkring med häst och vagn. Enligt kyrkböckerna levde Frans Alfred 1877 – 1920. Han var född i Enånger, benämns korgmakare, men är också arbetare, både på Håstaholmens såg i Hudiksvall och på Kubikenborg i Västernorrland. Åren innan sin död var han bosatt i Hudiksvall.

Frans Andersson, korgmakare i arbete. Foto: Hilding Mickelsson / Hälsinglands Museum
Frans Andersson, korgmakare i arbete. Foto: Hilding Mickelsson / Hälsinglands Museum

Förtjänsten var inte stor, men inte heller oväsentlig. På 1930-talet var en lägre dagspenning ca. 3 kronor, en korgmakare kunde komma upp i ungefär samma summa.

Redan som barn fick Ragnar följa sin far i skogen för att se ut lämpligt virke. Furorna skulle vara senvuxna, kvistfria och raka, då var de passande, contortatall dög inte alls. Samma familj porträtteras även i Erik Erikssons film från hembygdsgården i Bjuråker en julidag 1985. Men även om korgtraditionen sträckte sig flera generationer bak i tiden så blev den inte etablerad i Bjuråkersbygden förrän 1941, när Ragnar flyttar dit. Frans Andersson (d.y.) som också hade ett mindre jordbruk, demonstrerade under många år korgbindning på julskyltningen på Hälsinglands museum.

Wreiding skriver också om Gösta Henriksson, f 1922, korgmakare med verkstad och butik i Ljusdal. Han blev blind av sin diabetes och lärde korgflätning på en utbildning för blinda i Kristinehamn. I Karsjö, Järvsö fanns en korgmakare och borstbindare Herman Eriksson, f. 1899, som också var blind. Han hade en bror Erik Martin, f 1902, även han korgmakare i Karsjö, även han blind.

Alfred Andersson med förspänt varulager. Reprofoto efter äldre original. Reprofoto: Hilding Mickelsson / Hälsinglands Museum

En sökning i kyrkoboksmaterial ger fler namn. I Alfta fanns tre äldre korgmakare, Erik Spikman, f 1861, Olof Edling, f 1867 och Hjalmar Wahlman (med tillnamnen Newton Dicksil), f 1887. Något yngre är Olof Edling, f 1895, Herman Edling,1903, Lars Berg f 1898, Olof Alfred Johansson f 1909, hans bror Lars Elof, f 1907 (bägge synskadade) och John Henrik Eriksson, f 1926. Det finns som synes släktskap mellan namnen, Olof och Herman Edling är söner till Olof d.ä., Hjalmar Wahlman är gift med dottern Klara Edling. En del av namnen beskrivs som ”egna” hantverkare, vad gäller de andra vet vi inte om de arbetade i en verkstad eller var ”egna”.

Linnea Jonsson, f. 1931 och bosatt i Nordsjö, Järvsö tillverkade de väldiga skruckarna. Hon var den sjätte personen i släkten som behärskade konsten, hennes morfar och hans bror tillverkade också skruckar, brodern var verksam i Alfta (Wreiding 1990:14).

Det finns fler korgmakarnamn i landskapet, men inga i en så tydlig koncentration som i Alfta. Namnen ger en bild av ett spritt, småskaligt hantverk som kunde gå vidare i flera släktled, och som också skapade nätverk mellan familjer och möjligen även stod för en lite mer omfattande produktion. Och allt detta i Alftatrakten där andra källor talar om en omfattande ”import” av korgar från Dalarna. Ingen av de uppräknade hantverkarna härstammade från Dalarna. En möjlig förklaring vore att detta senare korghantverk av synskadade utfördes med pil som material och alltså har en annan historisk bakgrund än spånhantverket från Dalarna.

Blindarbeten

En ovanlig bild av det som kallades blindarbete, en stor och viktig del i korgmakeriets historia. Foto: John Bjurqvist (Jovi) / Dibis, Hanebo Hembygdsförening

Det faktum att flera av korgmakarna var synskadade var faktiskt ingen tillfällighet. Redan i tidigt 1800-tal ingick olika hantverk i de sysslor som institut och skolor lärde ut för att skapa sysselsättning för denna kategori. Det filantropiska inflytandet var till en början starkt, men 1889 bildade fem korgmakare ”De Blindas Förening” som grundade verkstäder, depåer för råvaror och försäljningsbodar som löste en del av logistiken runt försäljningen. Blindyrken blev ett begrepp, korgmakeri och borstbinderi blev de dominerande blindyrkena ända till 1940-talet. Att få en yrkesutbildning var ett sätt att både nå en tryggad försörjning och en viss samhällelig ställning för de synskadade.

1922 bildades ”Föreningen de blindas vänner” i Gävleborg, dess syfte var bl.a. att underlätta för blindas yrkesverksamhet genom att ”anskaffa verkstad och nödiga verktyg” samt att ”verka för att den blinde vinner avsättning för sina arbeten”.

Vänföreningen reste runt och besökte blinda 1926 och 1928, tyvärr finns inga rapporter bevarade. Av protokollen framgår dock att de tog fram en kortkatalog över blinda i länet och delade ut tillfälliga kontantstöd till fattiga blinda samt att de hjälpte personer som skulle till hantverksskolan i Kristinehamn med en slant. I arkivhandlingarna, som har stora luckor, kan vi se att de flera gånger från 1923 till någon gång på 30-talet beslutade att försäljning av de blindas arbeten behövde främjas. 1900-talshistoria är svår att skriva utan att förr eller senare träffa på folkrörelsetanken, övertygelsen att samhället byggs genom organisering, förnuft och rättvisa.

Kulturarv

På Stenegård i Järvsö har Västra Hälsinglands hemslöjdsförening i 25 år arrangerat en korgstämma med utställning, tillverkning och demonstrationer. Arrangemanget följde några år efter den nämnda korginventeringen av Ljusdalsbygdens museum 1990. Deltagarna har kommit från de nordiska länderna men även mer avlägsna gäster har infunnit sig.

Skruck med hö, 1962 i Bergvik. Foto: Hilding Mickelsson / Hälsinglands Museum

Slutord

Korghantverket tillhör de verkligt uråldriga, mänskliga sysslorna. Trots det är historieskrivningen i ämnet ganska sporadisk, den uppenbara nyttan av korgen tycks stå i omvänd proportion till den metodiska kunskapen om densamma. Genom att vara både uppenbar och samtidigt relativt anonym blir korgen sinnebildlig för en historiesyn som markerar för det märkliga och extraordinära, men ignorerar det uppenbara och oundgängliga. Kanske än mer för en kulturarvssyn som gjort denna partiella blindhet till ett ideal. Dessutom förbrukades korgarna, nöttes upp, blev till tändved i stället för kulturarv. Korgen må vara både genuin och uråldrig, den har erövrat publikt erkännande främst när den getts ett extravärde utanför sin funktion och högestetiserats som målat objekt eller exklusivt rothantverk.

Hur som helst förblir korgen, den framhärdar över tider och moden, lika uthållig som den vardag och det arbete som skapat den.

Litteratur

  • Boqvist, Agneta, 1978: Den dolda ekonomin. En etnologisk studie av näringsstrukturen i Bollebygd 1850-1950.
  • De resandes kulturarv. Bidrag till dokumentationen av en minoritets historia, 2020. Red. Sebastian Casinge.
  • Hasselrot, Jonas, 1997: Korgar, tradition och teknik.
  • Hellqvist, Olof, 1948: Svensk etymologisk ordbok, bd 1, A – N.
  • Synskadades Riksförbunds hemsida, https://www.srf.nu/
  • Lundholm, Karin, Ågren, Katarina, 1970: Näverslöjd.
  • Mickelsson – Åsbrink, 1980: Målade korgar.
  • Nationalencyklopedin, 1990: bd 3, uppslagsord ’blindhantverk’, s 46, sp 2.
  • Norrländsk uppslagsbok, 1994; uppslagsord ’korgar’ bd 2.
  • Nylén, Anna-Maja, 1998: Hemslöjd. Den svenska hemslöjden fram till 1800-talets slut.
  • Svanberg, Ingvar, 1980: Sockenlappar. Ingår i: RIG 1980, s 97 – 117.
  • Svanberg, Ingvar, 1999: Hästslaktare och korgmakare: resursutnyttjande och livsstil bland sockenlappar.
  • Tham, Lennart, 1934: Om korgmakeri och korgmöbler. Ingår i: Form 1934, s 187-192.
  • Wreiding, Christina, 1990, Kånka och bär. Om korgar och korgtraditioner i nordvästra Hälsingland.
  • Wreiding, Christina, 1992: Måla och fläta spånkorgar.
  • Åberg, Per-Uno (red.), 1983: Tidskriften Västerbotten, Rotkorgar.

Arkiv

Arkiv Gävleborg

  • Föreningen de blindas vänner, arkivnr 2879

Nordiska museet

  • Etnologiska undersökningen, Hälsingland, Ovanåkers sn. Specialfråga 180, ” Sockenlappar och finnkärringar”, meddelare Hans Lidman, 1945.

Riksarkivet

  • Socialstyrelsen 1912 – 2005
  • H 10. Inventering av zigenare och tattare 1943-1944

Uppsala landsarkiv

  • Kopparbergs länsstyrelses arkiv, Landstingets handlingar A1b, No 68 a 13/11 1730

Texten framtagen till utställningen ”Korgen” på Hälsinglands museum 2020.
Text:
Linnea Eriksdotter
Jan-Olov Nyström

Order this image

Share to