Essen, Carl Reinhold von (1868 - 1949)

Grupp D II.
Klingan är tveeggad med höga ryggar. Upptill är den ganska bred, men smalnar av rätt kraftigt mot spetsen. På bägge sidor är den upptill prydd med etsade ornament samt på yttre sidan med en bild av Bernhard av Weimar inom medaljongram. Högre upp på samma sida finns inskriften "ME FECIT SOLINGEN 1652" inom rektangulär ram. På innersidan finns, utom ornamenten, Gustaf II Adolfs porträtt inom samma sorts ram som porträttet på yttersidan samt längre upp inskriften "...HENS TESCH WIERSBERG" inom rektangulär ram. De tre första bokstäverna är utslipade. Omskrifterna kring bägge porträtten är till stor del oläsliga. Klingan är daterad till 1652.

Fästet är av förgyllt järn och från 1620-30. Knappen är åttkantig med svagt försänkta kanter och har närmast formen av ett uppifrån något tilltryckt klot. Nitknappen är hög, men av senare datum än resten av fästet. Halsen har upp och nedtill en skivliknande förstärkning.
Kaveln är spolformig. Upp- och nedtill har den en omkring 6 mm bred krans av överspunnen järntråd, men i övrigt är den lindad med tre järntrådar av vilka en är grov och två är fina. Alla är hopsnodda av två parter. Den grova och en av de smala är snodda åt samma håll, men den andra smala åt det motsatta. Kaveln är av senare tillverkningsdatum än resten av fästet. Parerstången har fyrkantigt tvärsnitt, är vertikalt S-formigt och vidgas vid ändarna. Den främre änden är starkt svängd inåt, den bakre utåt.
Handbygeln har också fyrkantigt tvärsnitt och en kant går som rygg på respektive ytter- och innersidan. På mitten är handbygeln rätt starkt utvidgad. Dess övre ände är utbildad till en sorts uppåtvänd knapp och vidrör, men är ej fäst vid fästets knapp.
Från korset går både fram och bak en rätt stor fingerhake nedåt. Från fingerhakarnas ändar utgår på yttersidan en stor parerbygel som är ställd snett uppåt, så att dess övre kant står högre än korset. På innersidan är denna bygel flat, men på yttersidan har den en rygg och på mitten är den utvidgad.
Parerbygeln är utfylld med en vacker, närmast nätaktigt genombruten kupig parerplåt. Från bygelns övre kant utgår litet framför mitten en på inre sidan flat, men på yttre sidan med rygg försedd spång, som går till handbygeln, vilken den träffar på mitten. Också på innersidan av fästet finns en med genombruten parerplåt utfylld bygel, vilken dock är mindre än den på yttersidan och vars övre kant står åtskilligt lägre än korset.
Från överkanten utgår en bit på vardera sidan om mitten en spång, vilkas spänger uppåt förenar sig till en tumbygel, vilken går i båge till korset. Klingan, som saknar ansats, har inte urspungligen hört samman med fästet. Fästet är minst 20 år äldre än klingan.

Collapse text

Kyller av ljusgul sämskad älghud, med kantning av ripsvävda sidenband på insidan längs med alla öppna kanter. Låg ståndkrage. Smala axelkarmar. Knäppning kant i kant med 14 stycken hyskar och hakar mitt fram. Utställt skört med slits i sidorna och mitt bak. Formade tvåsömsärmar med slits vid ärmsluten som knäpps med 5 kullriga mässingsknappar vardera. En knapp saknas i varje ärm.
Sidenbanden är fastsydda med ljusgul silketråd, medan alla övriga sömmar är sydda med oblekt lintråd. Under sidenbanden sitter brunrandiga band i grovt lin som förstärkning. Samma band sitter även runt ärmhålen inuti plagget.

Collapse text

Grupp D II.
Klingans största bredd är 50 mm (250 mm ovanför udden).
Vapnet är likt AM 36648 (tidnr. 5137), utom att klingan är något kortare, samt att fästet på yttersidan har en bugel som går från korset tiil kavelns övre ände. På det förstnämda stället, fasthålles den av skruv, på den sistnämnda av en nit.

Collapse text

Grupp E III.
Pistolen är fullkomligt lik AM 40663, utom i att längs varbygelns undersida går en ingraverad rand. Dessutom har laddstaken, som även här är av trä med skoning av gravarat ben, i smaländan ett 9.5 cm långt järnbeslagen, i vilket finnes ett gängat hål för en krats. Den framtill på framstockens högra sida befintliga graverade benskivan med hål för främre pipsitift är utfallen.

Collapse text

Grupp D II.
Värjkäpp, "stav med lönnvärja", tillverkad av en runstav med kalenderrunor. Baljan består av runstavens nedre del med kalenderrunor.
Klingans bredd upptill är 38 mm. Klingan är tveeggad med ryggar. På klingans ena sida är omkring 130 mm nedanför fästet ett par pilliknande stämplar inslagna. På samma sida, 240 mm nedanför fästet, syns tydliga rester av en djurfigur, formad av inhuggna, med mässing inslagna streck. Denna figur är tydligen "ulvmärket", som ursprungligen användes av smederna i Passau, men som på 1400-talets slut samt på 1500- och 1600-talet imiterades lite varstans.
Fästet, eller handtaget, är långt samt har upp- och nedtill hjaltliknande förstärkningar, som pryds med inskurna flätornament. Bägge förstärkningarna har svagt ovalt tvärsnitt. Den övre förstärkningen är 40 mm och den nedre, vars kant skjuter ut över baljans övre kant, är 50 mm lång. Också kaveln har svagt ovalt tvärsnitt samt är prydd med inskuren, enkel ornamentik.

Vid tillverkningen av denna värjkäpp har man använt en vanlig runstav. Hopsättningen är troligen från 1600-talets början eller förra hälft, men klingan, som tydligen var bredare, men avslipats, kan gott vara äldre.
Handtagets ornamentik är typisk för Uppland, medan gyllentalen i baljans kalenderrunor skulle kunna vara från Närke. Det är inte säkert att handtag och balja kommer från samma runstav.
Handtaget har en ytbehandling av bivax löst i terpentin, vilket var vanligt på runstavar.

I Livrustkammaren finns ett liknande "rundsvärd", vilket Gustaf II Adolf år 1615 erhöll som gåva av Johannes Bureus (se katalogen över Gustav Adolfsutställningen 1932, no 55).
Jämför också Karl IX:s stav med lönnvärja hos Livrustkammaren (inv LK 3836).

Collapse text

Grupp D II.
Baljan är tillverkad av den urholkade nedre delen av en runstav som har spruckit i processen, och består i dag av två hälfter, vilka sammanhålls dels genom limning, dels genom 8 små diagonalt ställda benbitar, som infällts och fastlimmats i kanterna. En benbit är bortfallen. Nedtill har baljan en 180 mm lång doppsko av järn som troligen är original. Runstaven är från första halvan av 1600-talet.
Ornamentiken på klingans handtag är typisk för Uppland, medan gyllentalen i baljans kalenderrunor skulle kunna vara från Närke. Det är inte säkert att handtag och balja kommer från samma runstav. Helgdagssymbolerna är troligen till största delen bortslipade.
Baljan har en ytbehandling av bivax löst i terpentin, vilket var vanligt på runstavar.

Collapse text

Grupp D III.
Klingan har rektangulärt tvärsnitt och är 7 mm tjock samt avsmalnar blott obetydligt nedåt både på bredden och på tjockleken. I spetsen är den utsmidd till en rund, flat knapp eller skiva med omkring 19 mm i diameter. En sorts liten kudde eller skoning har täckt knappen och av denna skoning finns två tjocka, runda, hopsydda läderskivor kvar, vilka har en diameter av omkring 40 mm. De har ett hål i mitten och sitter uppträdda på klingan ovanför knappen. Upptill på klingans yttersida finns 5 fyrkantiga punkter inslagna. Fästet är av järn, som ursprungligen tycks ha varit blankt, samt rätt illa smitt. Till formen påminner det mycket om fästena på kommissvärjorna m/1685, men saknar ytterspång. Knappen är långdraget oval, har på översidan en låg nitknapp och nedtill en kort, konisk hals. Kaveln har avrundade sidor och en flat kant fram och bak, är vidast en bit ovanför parerplåten samt avsmalnar litet nedåt och rätt mycket, men långsamt, uppåt. Den är lindad med snören. Parerplåten är mycket svagt kupig och nästan cirkelrund med en största diameter av 105 mm. Från dess bakre kant utgår en kort, nedböjd parerstång, som har fyrsidigt tvärsnitt och som har sin största bredd en bit framför änden. Från parerplåtens främre kant utgår handbygeln, som har rektangulärt tvärsnitt, dock med litet avfasade kanter, största bredden litet ovanför parerplåten och övre änden instucken i ett hål i knappen. Jfr med AM 61085.

Collapse text