Sedan år 1788 hade Sverige legat i krig med Ryssland utan att något avgörande ännu nåtts.
1790 års sjötåg hade i början av juni månad tagit en mycket oroande vändning i det att Sveriges hels sjömakt - såväl örlogsflottan, förd av hertig Carl, som skärgårdsflottan (benämnd arméns flotta), förd av Konung Gustaf III personligen - låg instängd i Viborgska viken av ryssarna, vars flottor spärrade alla de tre inloppen till denna. Som viken låg inom ryskt område var proviantering från stränderna icke möjlig, och i slutet av månaden började provianten att tryta. Ryssarna hoppasde och trodde, att hungern snart skulle tvinga oss till kapitulation utan strid. Men den framstående svenske flaggkaptenen (=stabchefen) O. H. Nordenskjöld hade utarbetet en plan för en överrumplande utbrytning ur den ryska spärren. Emelertid hade hittills motiga vindar hindrat dess genomförande. Men natten till den 3. juli blåste äntligen den efterlängtade nordostliga vinden upp och Konungen fastställde, att planen skulle genomföras.
Sedan en del av skärgårdsflottan utfört ett skenanfall, för att avleda uppmärksamheten, gick örlogsflottan, som legat till ankars spärrande den mittersta farleden (huvudfarleden) i gryningen till segels. Denna segelsättning skedde fullkomligt överrumplande emedan seglen beslagits med s.k. stotgarn, som brast vid ryck i linorna, varigenom man undvek den på flera kilometers avstånd synliga vanliga seglsättningen med besättningens äntring "till väders". Därför dröjde det också flera timmar innan man på den ryska huvudflottan kom igång med motåtgärder.
Vår örlogsflotta rundade efter segelsättningen grundbanken Kulta Matala, som skiljer huvudfarleden från den västra farleden. Parallellt med örlogsflottan seglade och rodde skärgårdsflottan. Den västra farleden spärrades av en tvärs över densamma för ankar liggande rysk eskader om 5 linjeskepp och 1 fregatt, vilka öppnade en livlig eld mot de anseglande svenskarne. Våra tätfartyg och örlogsflottand 62-kanoners linjeskepp "Dristigheten (överstelöjtnant Johan Puke) och skärgårdsflottans 32-kanoners fregatt "Styrbjörn" (Överstelöjtnant Viktor von Stedingk) genombröto spärren kl. 7.30, varvid ryssarna av deras bredsidor fingo kraftigt svar på sin välkomsthälsning. Fartyg efter fartyg följde efter överösande med sin eld de ryska skeppen, som blevo mer och mer sönderskjutna. Utbrytningen artade sig sålund till en glänsande framgång. Tyvärr minskadedes denna emellertid avsevärt av en inträffande katastrof. Avsikten var att såsom avslutning låta en brännare antända de ryska skeppen. Detta uppdrag sköttes emellertid så tafatt, att den i stället antände det svenska linjeskeppet "Enigheten". Fregatten "Zemire" sögs även in i elden och de tre fartygen flögo i luften. Katastrofen stannade ej vid detta, ty genom den starka rökutvecklingen vid explosionen blev sikten så försämrad, att flera fartyg gingo på grund. Örlogsflottan förlorade sammanlagt 7 linjeskepp och 3 fregatter.
Även skärgårdsflottan led förluster, dock ej större, än att de rikligen ersattes av de förstärkningar som väntade den vid Svensksund, där denna flotta efter utbrytningen samlades och där den sex dagar senare vann sin glänsande, krigsavgörande seger.
Detta diorama avser att illustrera utbrytningens glänsande begynnelse. Det är komponerat och tillverkat av kapten Patrik de Laval. Fonden och sjön hava utförts av hans broder överstelöjtnant Georg de Laval.
Gustaf III hade på våren och försommaren 1790 låtit flottstridskrafter framtränga mot öster för att demonstrera så nära Petersburg som möjligt. Meningen var att kejsarinnan (Katarina) inför hotet om en svansk landstigning helt nära sin huvudstad skulle förmås söka fred. I juni månad hade örlogsflottan under hertig Karl och arméns flotta under Gustaf III framträngt till Viborgska viken, där de blivit blockerade av den ryska örlogsflottan. Vinden hade de sista veckorna omöjliggjort utbrytningsförsök och vattnet och provianten började tryta.
Den 3 juli 1790 företages utbrytningen ur Viborgska viken, vilken efter en lyckosam upptakt höll på att ända med en katastrof för flottorna. Örlogsflottan förlorade under operationen 7 skepp och 3 fregatter dvs ungefär 1/3 av sin styrka och drogs omedelbart tillbaka till Sveaborg. Skärgårdsflottan klarade själva utbrytningen utan större förluster, men upphanns till sjöss av ryska fregatter ovh tvangs i stor utsträckning stryka segel. Den friskande vinden gav dock de flesta fartygen möjlighet att smita igenom, och denna flotta vann under konungens befäl blott några dagar senare, 9 juli, i Svensksund en lysande seger över den ryska skärgårdsflottan.
Denna seger ledde omedelbart till att fredsförhandlingar inleddes. Freden slöts i Värälä den 14 augusti och innebar status quo.
Källa: Jonas Berg
