Slaget vid Orfordness, vid engelska kusten i nordöstra delen av Engelska kanalen, utspelade sig (enligt svensk kalender) 28 juli 1704 då en svensk konvoj eskorterad av 50-kanonersskeppet ÖLAND under befäl av Gustaf Psilander mötte en engelsk eskader bestående av åtta linjeskepp samt en fregatt under ledning av William Whetstone.
Striden började då Psilander vägrade att hala sin vimpel eller sänka sina märssegel, en hedersbetygelse till sjöss, för britterna. Ett tydligt direktiv från kung Karl XII föreskrev att den svenska stormaktens fartyg inte fick stryka segel eller stryka flagg för någon. Det var belagt med dödsstraff för befälhavare att utföra denna gest, som sågs som ett uttryck för underdånighet.
Efter en kort ordväxling började engelsmännen beskjuta ÖLAND, som besvarade eldgivningen. Efter fyra timmars strid var det svenska skeppet satt ur manövrerbart skick, men Psilander vägrade att kapitulera. Istället hissade han flaggan i schau vilket betydde att den bands om så att den inte kunde blåsa fritt.
Eldgivningen avbröts, och det svenska fartyget togs i beslag, men den svenska äran och hedern var enligt tidens synsätt räddad.
Förlusterna på svensk sida uppgick till 16 döda och 37 sårade och på engelsk sida till cirka 20 döda och 80 skadade. Efter slaget fängslades Psilander i England, men kunde i början av 1705 återvända till Sverige.
Öland grundstötte och förliste vid Skagen på väg hem till Sverige i januari 1705.
Dioramat tillverkades av kapten Patrick de Laval och visades bland annat på Sjöhistoriska museets utställning "Svensk sjömannagärning i allvarstid" 1940.
