Karl Knutsson (Bonde), Karl VIII, f. 1408 eller 1409, d. 15 maj 1470, svensk kung 1448-57, 1464-65 och 1467-70. K. framträder i politiska sammanhang första gången 1434, då han anslöt sig till Engelbrekts uppror mot Erik av Pommern. Efter att under en kort tid 1435 trots detta ha varit kungens marsk bröt han påföljande nyår åter med denne, anslöt sig på nytt till upprorsrörelsen och valdes inom kort till rikshövitsman med Engelbrekt vid sin sida. Efter dennes död följde en kaotisk tid med bl.a. bonderesningar i svealandskapen, vilka hårdhänt slogs ned av K. Hösten 1438 valdes K. till riksföreståndare och ledde, motarbetad av bl.a. drotsen Kristiern Nilsson (Vasa), riksrådets kamp mot kung Erik. Sedan Erik definitivt avsatts och Kristofer av Bayern 1440 villkorligt antagits som svensk kung erhöll K. som kompensation stora förläningar i Sverige och framför allt i Finland. Hösten 1442 drog han in på Viborgs slott och vistades där fram till våren 1448, då han med anledning av Kristofers död återvände till Stockholm. Där valdes han av ett i hast sammankallat ständermöte till svensk kung. Hans första steg var att försöka återskapa den svenske kungens rike från Magnus Erikssons tid, men detta misslyckades: ett erövringståg mot Gotland 1448-49 måste uppges. Det norska kungadömet tycktes ligga inom räckhåll sedan K. genom en hastig kupp låtit kröna sig till kung i Trondheim 1449, men det gick om intet när det vid ett svensk-danskt riksrådsmöte 1450 överenskoms att K. skulle överlämna sin rättighet i Norge till Kristian I. Det fälttåg som K. 1452 iscensatte mot Skåne och Blekinge fick inget annat resultat än ett mångårigt krigstillstånd med Danmark. I sin inre politik strävade K. efter att hävda kungamaktens intressen, bl.a. genom en stram fogdeförvaltning, genom åtgärder för att kontrollera handel och köpenskap och genom en reduktion av kyrkogods med syfte att stärka kronans finansiella situation. Hans politik bragte honom dock i konflikt med ledande frälsemän och med kyrkan, och i januari 1457 utbröt under ledning av ärkebiskop Jöns Bengtsson (Oxenstierna) ett uppror som drev K. i landsflykt till Danzig. I juni samma år valdes Kristian I till svensk kung. Den fortsatta politiska utvecklingen i Sverige ledde till att K. efter en sjuårig vistelse i Västpreussen 1464 återkallades till Sverige av det oxenstiernska partiet och återinsattes som kung. Redan i början av följande år avsade han sig dock kronan och erhöll i stället Raseborgs och Korsholms län i förläning. År 1467 kallades han ånyo till Sveriges kung, nu av en grupp med K:s nyblivne måg Ivar Axelsson (Tott) och dennes bror Erik i spetsen. Stödd på och helt beroende av dem och andra släktingar, bl.a. Sten Sture d.ä., regerade han till sin död i maj 1470. Han är begravd i Riddarholmskyrkan i Stockholm. K. var en av sin tids förmögnaste jordägare, och han utnyttjade sin ställning som kung för att genom omfattande godsköp utvidga sin rikedom och därigenom få ett stabilare underlag för sitt maktinnehav. Hans omstridda kungadöme kan ses som en förelöpare till det nationella svenska kungadöme som förverkligades av Gustav Vasa, men hans politiska gärning saknade, trots inslag av djärvhet och initiativrikedom, erforderlig balans och långsiktighet. Han utnyttjade för sina politiska syften medvetet de propagandamedel som tiden kände; det främsta vittnesbördet därom är den i hans kansli och på hans initiativ tillkomna Karlskrönikan. #www.ne.se 2008-04-22 Göran Dahlbäck #2008-04-23