Politisk konst

Konst har i alla tider använts för politiska syften.

Under många hundra år var den ett språkrör för makten. Det var först med 1800-talets nya, mer oberoende konstnärsroll som konsten vågade bli mer öppet samhällskritisk. Under 1900-talet blev det alltmer tydligt att det inte längre var makthavarna som bestämde vad konstnärerna skulle avbilda och hur. I stället tog sig konstnärerna friheten att granska makten och ställa krav på samhällsförbättringar. Det var framför allt under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet som konsten blev uttalat politiskt radikal.

Åren omkring 1970 var en brytningstid då etablerade föreställningar ställdes på huvudet. Konsten tog ställning och förde fram budskap om rättvisa och frihet. Konventioner och traditioner, normer och värderingar ifrågasattes. Vietnamkriget var det första TV-sända kriget och upprörde en hel värld. Kritiken mot behandlingen av den svarta befolkningen i USA och Sydafrika växte. Det kapitalistiska systemets överkonsumtion och miljö-förstöring blev en stridsfråga. En självklar punkt på agendan var kvinnors politiska och sexuella frigörelse. Att kritisera det rådande systemet blev närmast en plikt för många konstnärer.

Collapse text