Kastelle ruin

Kastelle ruin är idag en delvis rekonstruerad lämning efter en medeltida profan byggnad. Namnet Kastelle ger anledning att tro att byggnaden haft en försvarsfunktion då det är sprunget ur Kastell, av latin Castellum, ”den lilla borgen”. Kastelle kan även kopplas ihop med ordet kastal som är en vedertagen benämning på de försvarstorn som under 1100-talet uppfördes av gutarna på strategiska platser runt Gotlands kust – exempelvis kastalerna i Sundre och Hamra. Användningen av ordet Kastell och uppförandet av kastaler i försvarssyfte har medeltida förankring vilket gör det möjligt att stenbyggnadens ursprungliga funktion gett gården dess namn.

Det är dock en enkel förklaring på gårdsnamnet Kastelle som först förekommer i känt arkivmaterial från 1500-talets andra hälft, då knutet till personer som bär namnet Kastelle som efternamn. Det är ingen slump att Kastelle förekommer i personsammanhang, det var vanligt förekommande att en husbonde använde gårdsnamnet som sitt efternamn i formella sammanhang. Huruvida gårdsnamnet syftar till en kastals existens på gården eller till socknens största stenbyggnad kan möjligen besvaras av byggnadens konstruktion och gestaltning.

Konstruktions- och gestaltningsmässigt har Kastelle likheter med kastalernas konstruktionslösningar men Kastelle är lika mycket en avbild av andra medeltida profana stenbyggnader på Sudret som uppförts under samma tid. Under 1200-talet uppfördes flertalet stenbyggnader likt byggnaden på Kastelle runt om på Sudret – inte mindre än 11 kända medeltida profana stenbyggnader ska ha funnits i Vamlingbo, men ingen av byggnaderna anses ha fungerat som en regelrätt kastal. Kastelles konstruktion och arkitektoniska detaljer är, likt övriga medeltida profana stenhus på Sudret, kopplade till en tysk stenbyggnadstradition som fick fäste i Visby genom Hansan under 1100-talets andra hälft, vilket både planens form och arkitekturstilen visar. Byggnaderna uppfördes på liknande vis med skillnader som har att göra med dekorationselement, planmått, antalet rum och hur trappor mellan våningsplanen konstruerades – skillnader som är mer kopplade till farmannabondens ambition och ekonomi snarare än byggnadens försvarskapacitet (försvarskapacitet kom naturligt genom att byggnaden uppfördes i sten).

Tack vare antikvitetskonduktören C. G. G. Hilfelings flitiga dokumenterande av intressanta kulturmiljöer på Gotland finns teckningar och planritningar på Bobbenarve, Unghanse och Ronnarve i Öja – medeltida profana byggnader som till det väsentliga är kopior av varandra och stenbyggnaden på Kastelle. Byggnaderna uppfördes i en tvåcellig plan med en långsmal korridor som sträckte sig över markplanets ena långsida, korridoren övergick mot gaveln i ett trapplopp som förde vidare upp mellan murverkets skalmurar och ovanliggande våningsplan. Genom korridoren kunde de båda cellerna nås antingen separat eller genom ytterligare en korridor som förband rummen på mitten – det senare exemplet var Kastelles ursprungliga planlösning. Trapporna löpte runt byggnaden vilket är tydligt på planritningarna till Unghanse, Ronnarve och Kastelle. Om byggnaden hade fler än två våningar krävde trappan utrymme i samtliga yttre murverk för att hinna stiga tillräckligt till nästa våningsplan. För Kastelles stenbyggnad som var fyra våningar hög bör det rimligen varit trappor inbyggda i samtliga fyra yttre murverk – vilket krävde en väl tilltagen murtjocklek i samtliga väderstreck.

Likheten med kastalen är just konstruktionen med de yttre murarnas tjocklek och trappans placering mellan skalmurarna med stigning runt om byggnaden. Konstruktionen har uppenbara likheter med exempelvis kruttornet i Visby och Lärbro kastal. Vad gäller murtjockleken har den sin logiska förklaring i det att trapporna byggdes in mellan skalmurarna i de yttre murverken vilket på det viset ger upplevelsen av att de valvtäckta cellerna omgärdades av dubbla murar – egentligen den inre och den yttre skalmuren som hålls åtskilda av trapplopp och korridorer. Stenbyggnaderna på Kastelle, Unghanse, Ronnarve, m.fl. uppfördes tidigt under den stenbyggnadsepok som är kopplad till Hansans ankomst till Visby och Gotland. Byggnaderna bör därför delvis konstruerats med lokala erfarenheter från stenbyggandet där kastalbyggandet måste ha legat nära i minnet.

Att stenbyggnaden på Kastelle skulle ha utgjort försvarssyfte i första hand är dock mindre troligt. Trots likheterna med kastalen finns också tydliga skillnader. Den största skillnaden är att stenbyggnaden på Kastelle hade en avlång rektangulär tvåcellig plan. Ingen känd kastal på Gotland har eller har haft en avlång rektangulär tvåcellig plan som rest sig över flera våningar – det är dessutom onödigt och försvårande ur försvarssynpunkt att ha en avlång rektangulär tvåcellig plan. Om namnet Kastelle skulle ha kastalkopplingar bör det i så fall vara kopplat till att det stod en kastal på platsen innan det medeltida packhuset uppfördes. Det är ändå tveksamt eftersom kastalerna i regel står i direkt närhet till socknens kyrka vilket inte är fallet med Kastelle som står ca. 1,5 km från Vamlingbo kyrka.

Det är mer sannolikt att stenbyggnaden på Kastelle uppfördes av en rik farmannabonde med höga ambitioner vilket omsattes i en stor stenbyggnad. Stenbyggnaden tjänade som både packhus, samlings- och representationslokal för stormän, bostad och tillflyktsort/förskansning för allt folk på den stora farmannagården. Att byggnaden tjänade någon form av tillflyktsort/förskansning har sin logiska förklaring i att den var av sten och inte trä – vilket självklart var en fördel för gårdens folk som tidigare fått söka skydd i de lättantändliga trähusen vid orostider. Att gården under senmedeltid och 1600-talet är känd som Kastelle har sannolikt att göra med stenbyggnadens storlek. Kanske var Kastelle den största profana stenbyggnaden på Sudret och kom därför att kallas Kastell(e) i ordets rätta bemärkelse – den lilla borgen.

I det kända källmaterialet framträder själva gården Kastelle år 1653 i revisonsboken för sudertredingen vilken beskriver gården efter omfattning och skattekraft. Kastelle brukas då av Botel Mårtensson som ärvt gården om ½ skattehemman av sina föräldrar. Kastelle går efter Botel Mårtensson i arv till sonen Mårten Botelsson och därefter till sonsonen Pähr Mårtensson. Under Pährs tid som ägare av Kastelle upprättas det första kända kartmaterialet år 1703 – en geometrisk avmätning för skattläggning. Gårdens läge är markerat med ett hus på kartan och beskrivs närmare i ett tillhörande protokoll. I protokollet står att ägaren Pähr Mårtenssons manbyggning är av sten ”som i forna tider varit boovist eller beskyddshus”. Det innebär att Pähr Mårtensson bodde i den medeltida stenbyggnaden.

Det medeltida stenhuset används som mangårdsbyggnad av allt att döma fram till slutet av 1770-talet. Dåvarande ägaren Mårten Mårtensson (barnbarn till Pähr Mårtensson) ansöker om skattelättnad för uppförande av en ny mangårdsbyggnad i sten vilket godkändes och beslutades 1778. Ytterligare en stenbyggnad uppförs på gården genom skattelättnad med beslut 1798. Mårten Mårtensson dör 1809, dottern Brita Mårtensdotter övertar då gården tillsammans med sin man. Gården övergår sedan till dottern Cecilia Lorentina och hennes man Georg Pehrsson. Paret Cecilia och Georg bodde kvar på gården fram till 1864 då de flyttar till Amerika. I och med Cecilias flytt till Amerika upphör Kastelle att tillhöra släkten Mårtensson som varit ägare av gården i åtminstone 250 år. De sista som bodde på gården var Lars Klint och Johanna Nyman vilka bodde där fram till 1918 då Johanna avled. Sonen August bodde ytterligare 2 år på Kastelle innan han flyttade. Efter att August flyttat fick mangårdsbyggnaden och övriga byggnader förfalla och är idag borta, det enda som återstår av gården är ruinen efter det medeltida stenhuset – Kastelle ruin.

När en ny mangårdsbyggnad uppfördes 1778 upphörde den medeltida stenbyggnadens funktion som mangårdsbyggnad. Byggnaden fortsatte säkerligen att användas men tilläts förfalla eftersom ytterligare stenhus uppfördes på gården, vilket visar ägarens ambition att modernisera gården med nya byggnader. Kring sekelskiftet 1800 beskrevs Kastelle och flera andra ruiner på sudret av C. G. G. Hilfeling. Enligt Hilfelings beskrivning av byggnaden hade förfallet gått snabbt, endast två våningar återstod då av den gamla stenbyggnaden som ska ha varit fyra våningar hög. Sannolikt var stenbyggnaden i dåligt skick redan innan den nya mangårdsbyggnaden uppfördes.

Under 1800-talet accelererade förfallet och 1855 ansökte dåvarande ägaren Georg Pehrsson hos kungliga befallningshavaren om att få riva resterna av den medeltida stenbyggnaden, dels eftersom Georg ansåg att ruinen utgjorde en fara, dels för att han ville bruka marken. Marken ansågs dock vara olämplig för odling och ruinen blev kvar. Resterna av ruinen som då utgjorde markplanets norra tunnvälvda cell började då användas som smedja. Verksamheten på gården fortlöpte och ruinen/smedjan övergick i en jordkulle.

År 1929 sålde dåvarande ägaren Robert Segergren ruinfastigheten till Gotlands Fornvänner som 1937–38 planerade för en konservering av ruinen under ledning av Alfred Edle. Edles konserveringsförslag utfördes, ruinen grävdes fram ur sin jordhög och delarna av den norra cellens raserade murverk kunde rekonstrueras tillsammans korridorens norra del. Konserveringen slutfördes under 1940 och ruinen efter den medeltida profana stenbyggnaden på Kastelle är numera föremål för ruinvård.