Besättning på barken Wanja år 1906.
Fotograf okänd, Sjöhistoriska museets arkiv
Arbete och fritid till sjöss
Att arbeta till sjöss är att leva i gränslandet mellan arbete och fritid, mellan land och hav och mellan individ och kollektiv.
Arbetet till sjöss är fysiskt krävande, präglat av långa arbetsdagar fyllda med monotont arbete där varje uppgift, från däck till maskinrum, är avgörande för fartygens och passagerarnas säkerhet.
Besättningen är beroende av varandra och arbetar under ständiga påfrestningar som kräver stor disciplin och erfarenhet. Sjölivet lockar ofta äventyrslystna individer, men de långvariga perioderna av isolering från land och hemlandet kan skapa en känsla av utanförskap.
För många sjömän bildas en ny form av identitet i en internationell sjömanskultur, präglad av gemenskapen ombord.
Svabbning av däck, 1950-tal.
Foto: Karl Heinz Hernried, Sjöhistoriska museets arkiv
När arbetsdagen är slut för besättningen infinner sig fritiden, men gränsen mellan arbete och fritid är flytande.
Havets oberäknelighet innebär att en nödsituation när som helst kan uppstå, och sjömännen måste ständigt vara redo att rycka in. Därför är fritiden ombord alltid påverkad av de förhållanden som råder på havet.
Många av arbetsuppgifterna var förr manuella och sjömännen var tvungna att ta hand om både sina egna kläder och utföra reparationer på trasiga redskap. När de väl fick lite ledig tid sysselsatte sig många med att göra knopar och reparbeten – ett hantverk starkt kopplat till sjömansyrket.
När ett fartyg anlände till hamn kunde besättningen få tillfälle att gå i land, vilket kanske innebar ett besök på ett kafé, krog eller en biograf.
Efter andra världskriget förbättrades arbetsmiljön ombord och fartyg började utrustas med bekvämligheter som TV-rum, filmvisningar och bibliotek. Radio var också en uppskattad tillgång ombord även om sjömän vittnar om svårigheten att få in kanaler ute till havs.
Fysiska aktiviteter blev också vanligare med allt från bordtennis, boxning, fotboll till brottning. Det förekom också danslektioner i kosackdans och tävlingar där sjömän klättrade i riggen för att se vem som snabbast kunde nå toppen.
Tekniska framsteg inom sjöfarten gjorde att fartygen spenderade allt kortare tid i hamn, vilket förändrade dynamiken i sjömännens liv. För vissa sjömän innebar detta att de saknade den tid de tidigare hade kunnat tillbringa i land, då dessa stunder erbjöd en efterlängtad paus från livet ombord.
Berättelser ur arkiven — sjömännen berättar
Sjöhistoriska museet har länge samlat in berättelser från sjömän om deras arbete och liv ombord på fartyg och dessa ger en värdefull inblick i hur det utvecklats genom tiderna.
Under 1970-talet samlades en mängd berättelser in från sjömän som hade arbetat till sjöss sedan början av 1900-talet. Dessa vittnesmål visar hur det förr i tiden knappt fanns någon fritid över huvud taget, eftersom arbetet ombord var så pass krävande.
Sjöman i hytt ombord på svensk båt i Stockholms hamn,
Foto: Karl Heinz Hernried, Nordiska museets arkiv
Alice Jacobsson – personalkonsulent och pionjär
"I ett fartyg lever man instängd som i ett fängelse och får finna sig i dess regler, också de som inte är uttalade. Man kan bli värdesatt efter sin förmåga att klara detta." (Källa: Citat av Alice Jacobsson, Sjöhistoriska museets årsbok Sjömansliv, s. 232)
Alice Jacobsson föddes i Hudiksvall 1918. Hon började sin karriär till sjöss som kocka. Senare blev hon personalkonsulent på Transoilrederiet. Hon arbetade för att förbättra arbetsvillkoren och ge en meningsfull sysselsättning för sjömännen med fokus på att höja säkerhetsstandarderna och förbättra hälsan och trivseln ombord.
Bakgrunden till arbetet med en ny personalpolitik var dels Handelsflottans Välfärdsråd som anordnade arrangemang i hamnarna dels att det var ont om arbetskraft efter andra världskriget. Nya samarbetsformer på arbetsmarknaden krävdes. Företagsnämnder inrättades med representation från både arbetsgivare och arbetstagare.
Alice fick ett anslag för fritidsaktiviteter som kunde vara utflykter, studiecirklar och litteratur. Hon samlade dokumentation och intervjuade arbetskamrater om hur fritiden ombord kunde organiseras och genom hennes insatser infördes hobbyrum, mörkrum för foto, bordtennisrum och annan idrottsutrustning på flera fartyg.
I rapporter och brev vittnar Alice om både fram- och motgångar. Ibland var befälen ointresserade och hon fick lirka för att få igenom sina idéer. Alice fick själv ta kurser i för att kunna lära ut en del hantverk: träsvarvning, silver- och mässingssmide, bokbinderi, korgflätning och färgtryck på tyg.
Alice drev på för att kvinnor skulle bli anställda i liknande roll på andra fartyg. Hon menade att kvinnorna måste ha de rätta kvaliteterna: arbetsdugliga, kunna sprida trivsel och klara den påfrestande arbetsmiljön. I brev till henne beskriver kvinnor ett liv som är nog så påfrestande med anklagelser och klagomål från befäl.
När hon fick möjlighet att följa med sin livskamrat till Australien slutade Alice arbeta och blev kvar i landet under 14 år. Hon avled 2006.
Tack vare Alice arbete förbättrades sjömännens vardag både i fråga om arbetsmiljö och fritid. Hennes insatser lever vidare i den dokumentation som finns bevarad i Sjöhistoriska museets arkiv.
Text: Lotta Oudhuis, Maria Bring
