"F-båten" – pansarskeppet Sverige

Under åren före första världskriget uppstod en intensiv debatt om försvarsfrågan. När regeringen beslöt att skjuta upp bygget av den planerade "F-båten" – ett pansarskepp av större, förstärkt konstruktion – togs initiativ till en insamling av privata medel för att bekosta projektet. Den så kallade Pansarbåtsinsamlingen drog snabbt in mer pengar än vad någon räknat med, och 1912 kunde en beställning läggas på det största och tyngsta svenska örlogsfartyget dittills.

Åren kring sekelskiftet 1900 var en brytningstid inom den svenska marinen. Å ena sidan fanns de sjömilitärer och politiker som förespråkade ett skärgårdsförsvar med mindre fartyg. Mot dem stod kretsen kring de inflytelserika officersbröderna Gustaf och Wilhelm Dyrssen och tidskriften Vår Flotta, som argumenterade för större fartyg, tyngre bestyckning och offensiv kapacitet.

År 1906 utarbetades en ny försvarsplan som bland annat innehöll förslag till flottans utveckling under de kommande åren. Bakgrunden var i första hand unionsupplösningen med Norge och den säkerhetspolitiska förändring som denna innebar.

Ryssland sågs fortfarande som det stora hotet, men nu fanns ett ökat behov av att kunna hålla garden uppe även i väster. Det rysk-japanska kriget 1904–1905, där den ryska flottan blivit totalt besegrad, påverkade de vapentekniska prioriteringarna i riktning mot kraftigare fartygsartilleri.

Tongivande röster inom krigsmakten och det politiska etablissemanget argumenterade nu för ett starkare försvar både till lands och till sjöss. Inte minst ansågs marinen behöva nytillskott i den största och slagkraftigaste fartygskategorin – de så kallade 1. klass pansarbåtarna.

De 1. klass pansarbåtarna (som senare kom att benämnas pansarskepp) var ett resultat av insikten om att flottan måste kunna bekämpa en motståndare på öppet hav och inte bara nära kusterna. Fartygstypen hade funnits inom svenska marinen sedan mitten av 1880-talet och kan förenklat beskrivas som en mindre och kompaktare variant av stormakternas slagskepp. Genom sitt mindre djupgående var pansarbåtarna bättre lämpade för användning i grunda vatten, och de var snabba och kraftigt beväpnade i förhållande till sin vikt. Vid ett angrepp mot Sverige skulle pansarbåtarnas överlägsna artilleri i förhållande till fientliga pansarkryssare göra att fienden tvingades riskera de dyrbara och långsammare slagskeppen.

Allteftersom orosmolnen hopade sig nere på kontinenten kom den försvarsvänliga opinionen allt växa sig allt starkare. Den fick sina främsta uttryck i Bondetåget och Pansarbåtsinsamlingen. Som ett svar på regeringen Staaffs linje dök flera privata initiativ upp för att samla in medel till det skrinlagda fartygsbygget. De konsoliderades i den så kallade Svenska pansarbåtsföreningen. Föreningsmedlemmarna förband sig att skänka pengar motsvarande en tredjedel av vad de betalat i skatt under åren 1912–14.

Även om pansarbåtsföreningen till stor del var högerbetonad var den partipolitiskt obunden och undvek att gå till direkt angrepp mot Staaff. Trots regeringens och arbetarrörelsens avoga inställning fick insamlingen ett oväntat starkt gensvar, inte bara i de övre samhällsklasserna. Bidragen strömmade in från hela landet och till slut hade cirka 17 miljoner kronor (motsvarande nästan en miljard i dagens penningvärde) samlats in och via kung Gustaf V överlämnats till staten. Regeringen såg sig tvungen att acceptera gåvan för att inte helt tappa ansiktet.

Efter att insamlingen avslutats kunde Marinförvaltningen i november 1912 lägga en order hos Götaverken på den första pansarbåten i den nya klassen. Enligt beslut av kungen skulle fartyget få namnet Sverige. Eftersom konstruktionen var mer komplex än något tidigare svenskt örlogsfartyg fick flera underleverantörer anlitas – Kockums, Bergsunds och Lindholmens varv bidrog alla med sin produktionskapacitet.

Mot bakgrund av första världskrigets utbrott i augusti 1914 beslöt riksdagen att låta bygga två ytterligare pansarbåtar i Sverige-klassen. Den här gången togs beslutet utan några större diskussioner. I maj 1915 kunde äntligen Sverige sjösättas, men ytterligare två år skulle gå innan fartyget var färdigt att tas i tjänst.

Vid det laget närmade sig krigsslutet, och systerfartygen Drottning Victoria och Gustaf V skulle inte komma att färdigställas förrän 1921 respektive 1922. Bidragande orsaker var materialbrist och strejker bland varvsarbetarna. Konflikten i vars skugga de nya pansarbåtarna kommit till var över innan den svenska flottan hunnit rusta ikapp.

Den snabba örlogstekniska utvecklingen gjorde att Sverige och hennes systerfartyg delvis var omoderna redan under 1920-talet. Allt eftersom skulle de komma att moderniseras under hela mellankrigstiden och in på beredskapsåren.

Flyget hade nu på allvar etablerats som en faktor att räkna med på slagfältet. Som en följd av detta förstärktes luftvärnet för att kunna avvärja angrepp från torped- och bombplan. Även eldledningssystemen för huvudartilleriet moderniserades för att ge ökad träffsäkerhet.

En primitiv typ av radar ("ekoradio") utvecklades i början av 1940-talet av en grupp svenska ingenjörer. Trots stora problem att få tag i tekniska komponenter mitt under brinnande krig kunde den sättas i begränsad produktion av LM Ericsson och installerades på ett femtontal pansarskepp och jagare. Ekoradions antenn monterades på fartygets centralsikte och utgående mätvärden kopplades sedan till eldledningsanläggningen. Systemet hade sämre prestanda än stormakternas motsvarigheter men måste ändå ses som en stor prestation utifrån förutsättningarna.

Ett annat vapen som fått sitt genombrott var ubåten, och som skydd mot torpedanfall förstärktes Sverige-klassens bepansring under vattenlinjen. De inbyggda torpedtuberna i skrovet, som varit toppmoderna på 1910-talet, togs bort eftersom utländska erfarenheter hade visat att de var av mycket begränsat värde i strid. Maskinellt skedde också vissa förändringar: Sverige byggdes om för oljeeldning medan Gustav V och Drottning Victoria delvis behöll koleldningen.

Inför det andra världskriget hade de tre pansarskeppen i Sverige-klassen hunnit byta skepnad i varierande grad och de var nu enkla att särskilja genom sina olika skorstensarrangemang. Trots sin ålder var Sverige, Gustav V och Drottning Victoria fortfarande respektingivande fartyg och de kom att bilda ryggraden i neutralitetsvakten under beredskapstiden 1939–45.

Under efterkrigstiden gick utvecklingen snabbt i riktning mot lättare enheter. Stormakternas slagskepp hade visat sig alltför sårbara mot flyganfall och även de svenska pansarskeppen var ett avslutat kapitel. Deras roll kom att tas över av kryssarna Tre Kronor och Göta Lejon. Sverige var först att utrangeras 1953, systerfartygen följde efter fyra år senare.

Text: Jonas Hedberg, intendent

• Sandström, Anders Z.: Pansarfartyg åt Sveriges Flotta (Stockholm: Sjöhistoriska museet, 1984)
  
• Hofsten, Gustaf von/Waernberg, Jan: Örlogsfartyg: svenska maskindrivna fartyg under tretungad flagg (Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek/Marinlitteratur, 2003)
  
• Insulander, Per/Ohlsson, Curt S.: Pansarskepp: från John Ericsson till Gustaf V (Falkenberg: Marinlitteratur, 2001)
  
• Steckzén, Birger (red.): Klart skepp: boken om Sverigeskeppen (Stockholm: Norstedts, 1949)