"F-båten" – pansarskeppet Sverige

Under åren före första världskriget uppstod en intensiv debatt om försvarsfrågan. När regeringen beslöt att skjuta upp bygget av den planerade "F-båten" – ett pansarskepp av större, förstärkt konstruktion – togs initiativ till en insamling av privata medel för att bekosta projektet. Den så kallade Pansarbåtsinsamlingen drog snabbt in mer pengar än vad någon räknat med, och 1912 kunde en beställning läggas på det största och tyngsta svenska örlogsfartyget dittills.

Flottans stolthet på ett vykort från 1930-talet. Okänd fotograf, Marinmuseums arkiv | DO14939_202
Uppsluppna besättningsmän på HMS Sveriges fördäck. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo70267A
HMS Sverige till ankars på Stockholms ström ca 1935. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo34954A
Annorlunda viskning av kanonerna på HMS Sverige, ca 1917–20. Okänd fotograf, Marinmuseums arkiv | MM11304
HMS Sverige efter ombyggnaden 1933. Förliga skorstenen har krökts bakåt för att slippa rökgaser på bryggan. Karl Sandels, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo11369A

Ny marinstrategi för en ny tid

Åren kring sekelskiftet 1900 var en brytningstid inom den svenska marinen. Å ena sidan fanns de sjömilitärer och politiker som förespråkade ett skärgårdsförsvar med mindre fartyg. Mot dem stod kretsen kring de inflytelserika officersbröderna Gustaf och Wilhelm Dyrssen och tidskriften Vår Flotta, som argumenterade för större fartyg, tyngre bestyckning och offensiv kapacitet.

År 1906 utarbetades en ny försvarsplan som bland annat innehöll förslag till flottans utveckling under de kommande åren. Bakgrunden var i första hand unionsupplösningen med Norge och den säkerhetspolitiska förändring som denna innebar. Ryssland sågs fortfarande som det stora hotet, men nu fanns ett ökat behov av att kunna hålla garden uppe även i väster. Det rysk-japanska kriget under föregående år, där den ryska flottan blivit grundligt besegrad, påverkade de vapentekniska prioriteringarna i riktning mot kraftigare fartygsartilleri. Tongivande röster inom krigsmakten och det politiska etablissemanget argumenterade nu för ett starkare försvar både till lands och till sjöss. Inte minst ansågs marinen behöva nytillskott i den största och slagkraftigaste fartygskategorin – de så kallade 1. klass pansarbåtarna.

Den japanska flottan besegrar den ryska vid Port Arthur 1904. Samtida japanskt träsnitt.
Uppstickare i maktspelet kring unionsupplösningen: norska flottan till sjöss 1905. Anders Beer Wilse/Norsk Maritimt Museum
Svea (1885), svenska flottans första pansarbåt, fotograferad 1905. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo88709A

”Snabbare än de starkaste, starkare än de snabbaste”

De 1. klass pansarbåtarna (som senare kom att benämnas pansarskepp) var ett resultat av insikten om att flottan måste kunna bekämpa en motståndare på öppet hav och inte bara nära kusterna. Fartygstypen hade funnits inom svenska marinen sedan mitten av 1880-talet och kan förenklat beskrivas som en mindre och kompaktare variant av stormakternas slagskepp. Genom sitt mindre djupgående var pansarbåtarna bättre lämpade för användning i grunda vatten, och de var snabba och kraftigt beväpnade i förhållande till sin vikt. Vid ett angrepp mot Sverige skulle pansarbåtarnas överlägsna artilleri i förhållande till fientliga pansarkryssare göra att fienden tvingades riskera de dyrbara och långsammare slagskeppen.

Försvarspolitisk dragkamp

Som ett led i arbetet med att skapa en starkare krigsmakt tillsattes från 1907 och framåt en serie försvarskommittéer. Till sin hjälp hade de så kallade typsakkunniga som fått i uppdrag att lämna detaljförslag på hur en ny generation pansarbåtar bäst skulle utformas. Av de olika alternativen, som betecknades A, B, C o s v, föll kommitténs val efter många turer till slut på ”F”. Trots en vikt på 6 800 ton, kraftigt artilleri (med fyra 28 cm kanoner som huvudbestyckning) och förstärkt pansarskydd skulle konstruktionen kunna göra 22,5 knop. Propellrarna skulle drivas av ångturbiner istället för som tidigare av kolvångmaskiner. I sitt slutbetänkande, som lades fram i december 1910, ansåg försvarskommittén att fyra sådana fartyg skulle behövas för att ersätta de äldre pansarbåtarna.

I maj 1911 anslog den konservativa riksdagsmajoriteten pengar för att bygga tre pansarbåtar av F-typ, men inom kort stötte projektet på problem. Efter valet på hösten samma år togs regeringsmakten över av en liberal ministär under Karl Staaff med stöd av socialdemokraterna. Den hade gått till val på sänkta försvarsutgifter och sköt nu bygget på framtiden. Både liberalerna och vänstern hade hela tiden ifrågasatt behovet av de dyra pansarbåtarna, som beskrevs som ”militärisk lyx”. De förra ansåg att det kunde räcka med mindre, billigare fartyg som torped- och kanonbåtar. De senare var emot försvaret av princip och argumenterade istället för sociala satsningar.

Beslutet att lägga pansarbåtsbygget på is fick den konservativa oppositionen att se rött. Upptäcktsresanden Sven Hedins pamflett ”Ett varningsord”, där hotet från det auktoritära Tsarryssland beskrevs som överhängande, bidrog till att elda på en försvarsdebatt som kom att rasa vidare ända till krigsutbrottet 1914. Så här beskrev Hedin den tänkta verkligheten efter en rysk invasion:
”Hur ser det ut i en eröfrad stad? Låt oss tänka oss Stockholm efter striden. Det är slut med mötena på Folkets hus – där bor en främmande general. Patruller ströfva genom alla gator. Stadens borgare förbjudas vid dödsstraff att titta ut efter klockan 7. (…) På Grand Hôtel och Royal bo idel fientliga officerare; i stora salen har kommissariatet ordnat sina bord i långa rader och i Bolinderska huset är krigsrätten. Skolorna användas till kaserner och barnen få hålla sig hemma. Över Gustaf Adolfs torg och Norrbro rida främmande kavallerister i gråa vapenrockar och med gevär över axeln. (…) Socialistiska löpsedlar ha kallat till ett protestmöte vid Lilljans. Den svarta massan tätnar kring en röd talarstol, där en känd mötestalare med vanlig svada och ofta afbruten af mängdens bifallsrop, utbreder sig öfver ämnet: Död åt militarismen! Plötsligt blänker i Engelbrektsgatans mynning en skog af pikar, burna af skäggiga ryttare på små raggiga hästar. En ring af järn slås i ett ögonblick kring hopen. Det blir tyst. Talaren rycks ned från tribunen. De värsta skrikhalsarna plockas ut, bindas och föras mellan täta ryttarled raka vägen ned till Bolinderska huset. Där är processen kort och galgbacken är nära.”

Hotet från öster: Poltava (sjösatt 1911) var ett av de ryska slagskepp som byggdes efter mönster av britternas banbrytande HMS Dreadnought. Okänd fotograf

Privata pengar till flottan

Allteftersom orosmolnen hopade sig nere på kontinenten kom den försvarsvänliga opinionen allt växa sig allt starkare. Den fick sina främsta uttryck i Bondetåget och Pansarbåtsinsamlingen. Som ett svar på regeringen Staaffs linje dök flera privata initiativ upp för att samla in medel till det skrinlagda fartygsbygget. De konsoliderades i den så kallade Svenska pansarbåtsföreningen. Föreningsmedlemmarna förband sig att skänka pengar motsvarande en tredjedel av vad de betalat i skatt under åren 1912–14.

Även om pansarbåtsföreningen till stor del var högerbetonad var den partipolitiskt obunden och undvek att gå till direkt angrepp mot Staaff. Trots regeringens och arbetarrörelsens avoga inställning fick insamlingen ett oväntat starkt gensvar, inte bara i de övre samhällsklasserna. Bidragen strömmade in från hela landet och till slut hade ca 17 miljoner kronor (motsvarande nästan en miljard i dagens penningvärde) samlats in och via kung Gustaf V överlämnats till staten. Regeringen såg sig tvungen att acceptera gåvan för att inte helt tappa ansiktet.

HMS Sverige på stapelbädden. Götaverken, april 1914. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo66094A
Modell av HMS Sverige i Sjöhistoriska museets utställning "Klart skepp". Jonas Hedberg, SMTM
Detaljer av modellen, byggd i skala 1:32 av Hugo Åkermark år 1919. Anneli Karlsson, SMTM

För lite, för sent?

Efter att insamlingen avslutats kunde Marinförvaltningen i november 1912 lägga en order hos Götaverken på den första pansarbåten i den nya klassen. Enligt beslut av kungen skulle fartyget få namnet Sverige. Eftersom konstruktionen var mer komplex än något tidigare svenskt örlogsfartyg fick flera underleverantörer anlitas – Kockums, Bergsunds och Lindholmens varv bidrog alla med sin produktionskapacitet.

Mot bakgrund av första världskrigets utbrott i augusti 1914 beslöt riksdagen att låta bygga två ytterligare pansarbåtar i Sverige-klassen. Den här gången togs beslutet utan några större diskussioner. I maj 1915 kunde äntligen Sverige sjösättas, men ytterligare två år skulle gå innan fartyget var färdigt att tas i tjänst. Vid det laget närmade sig krigsslutet, och systerfartygen Drottning Victoria och Gustaf V skulle inte komma att färdigställas förrän 1921 respektive 1922. Bidragande orsaker var materialbrist och strejker bland varvsarbetarna. Konflikten i vars skugga de nya pansarbåtarna kommit till var över innan den svenska flottan hunnit rusta ikapp.

Systerfartygen i formation under beredskapsåren 1939–45. I förgrunden HMS Sverige, därefter Drottning Victoria och Gustav V. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo196588
De tre Sverige-skeppen till ankars 1940. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo3836
Bogsvall vid HMS Sveriges stäv, 1944. De vita neutralitetsbanden målades på vid krigsutbrottet 1939. Ernfrid Bogstedt, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo196138
HMS Sverige med ekoradioantenn installerad ovanför stridsmärsen, 1944. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo89007AF
HMS Sverige i ytterskärgården, 1947. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo89006A
HMS Sverige till ankars i Stockholm, 1945. Antennen för ekoradio (radar) av typ ER 1A syns tydligt i förliga masten. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo196950
HMS Sverige till ankars vid Märsgarn kort innan utrangeringen 1953. Tore Falk, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo11371A
HMS Gustav V löper ut från Hårsfjärden 1934. Skorstenarna har byggts ihop och förliga masten har fått centralsikte och avståndsmätare. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo62576A
HMS Gustav V och Drottning Victoria öppnar eld under en artilleriövning 1924. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo199997
HMS Drottning Victoria under gång, 1927. Gunnar Schoerner, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo229205
De respektingivande förliga kanontornen på HMS Drottning Victoria. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo24309A
HMS Drottning Victoria fångad från luften. Karl Sandels, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo20193A

Sverige-klassen: kustflottans ryggrad

Den snabba örlogstekniska utvecklingen gjorde att Sverige och hennes systerfartyg delvis var omoderna redan under 1920-talet. Allt eftersom skulle de komma att moderniseras under hela mellankrigstiden och in på beredskapsåren.

Flyget hade nu på allvar etablerats som en faktor att räkna med på slagfältet. Som en följd av detta förstärktes luftvärnet för att kunna avvärja angrepp från torped- och bombplan. Även eldledningssystemen för huvudartilleriet moderniserades för att ge ökad träffsäkerhet. En primitiv typ av radar ("ekoradio") utvecklades i början av 1940-talet av en grupp svenska ingenjörer. Trots stora problem att få tag i tekniska komponenter mitt under brinnande krig kunde den sättas i begränsad produktion av LM Ericsson och installerades på ett femtontal pansarskepp och jagare. Ekoradions antenn monterades på fartygets centralsikte och utgående mätvärden kopplades sedan till eldledningsanläggningen. Systemet hade sämre prestanda än stormakternas motsvarigheter men måste ändå ses som en stor prestation utifrån förutsättningarna.

Ett annat vapen som fått sitt genombrott var ubåten, och som skydd mot torpedanfall förstärktes Sverige-klassens bepansring under vattenlinjen. De inbyggda torpedtuberna i skrovet, som varit toppmoderna på 1910-talet, togs bort eftersom utländska erfarenheter hade visat att de var av mycket begränsat värde i strid. Maskinellt skedde också vissa förändringar: Sverige byggdes om för oljeeldning medan Gustav V och Drottning Victoria delvis behöll koleldningen.

Foxterriern Nicke, skeppshund på HMS Drottning Victoria. Okänd fotograf, Marinmuseums arkiv | MM07786
Luftvärnspjäser på HMS Sverige. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo199466
Tågvirke monterat som splitterskydd på HMS Sverige, 1941 Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo199475
Svenskt stål: det svåra artilleriet på HMS Sverige ger eld, 1943. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo199463
Aktra 28 cm kanontornet på HMS Sverige. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo45433AB
Viskning av kanonerna på HMS Sverige, 1940. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo142606A
Maskincentralen på HMS Sverige, 1953. Tore Falk, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo199638

Inför det andra världskriget hade de tre pansarskeppen i Sverige-klassen hunnit byta skepnad i varierande grad och de var nu enkla att särskilja genom sina olika skorstensarrangemang. Trots sin ålder var Sverige, Gustav V och Drottning Victoria fortfarande respektingivande fartyg och de kom att bilda ryggraden i neutralitetsvakten under beredskapstiden 1939–45. Under efterkrigstiden gick utvecklingen snabbt i riktning mot lättare enheter. Stormakternas slagskepp hade visat sig alltför sårbara mot flyganfall och även de svenska pansarskeppen var ett avslutat kapitel. Deras roll kom att tas över av kryssarna Tre Kronor och Göta Lejon. Sverige var först att utrangeras 1953, systerfartygen följde efter fyra år senare.

Akterstävsornament med riksvapnet från HMS Sverige. Marinmuseum
Bonad från amiralsmatsalen på HMS Sverige målad av Hedvid Björkman. Sjöhistoriska museet
Antennsystem för ekoradio (radar) typ 1. Marinmuseum
HMS Sverige under upphuggning vid Kockums, Karlskrona 1957. Lennart Bergqvist, Marinmuseums arkiv | V13377
HMS Sverige under upphuggning vid Kockums, Karlskrona 1957. Lennart Bergqvist, Marinmuseums arkiv | V13403
Minnesplanch över pansarbåtsinsamlingen efter förlaga av Jacob Hägg. Andreas Lilja, SSHM
HMS Sverige. Oljemålning av Arvid Johanson. Cecilia Nordstrand, Sjöhistoriska museet
HMS Sverige. Etsning av Elias Anckers, 1919. Cecilia Nordstrand, Sjöhistoriska museet
Pansarskepp ur Sverige-klassen. Oljemålning av okänd konstnär. Andreas Lilja, SSHM

Litteraturtips

• Sandström, Anders Z.: Pansarfartyg åt Sveriges Flotta (Stockholm: Sjöhistoriska museet, 1984)
• Hofsten, Gustaf von/Waernberg, Jan: Örlogsfartyg: svenska maskindrivna fartyg under tretungad flagg (Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek/Marinlitteratur, 2003)
• Insulander, Per/Ohlsson, Curt S.: Pansarskepp: från John Ericsson till Gustaf V (Falkenberg: Marinlitteratur, 2001)
• Steckzén, Birger (red.): Klart skepp: boken om Sverigeskeppen (Stockholm: Norstedts, 1949)

Jonas Hedberg, intendent | senast uppdaterad 2019-02-05

Share to