Sveriges koloni Saint-Barthélemy

Det sägs att ingen bodde på den 21 kvadratkilometer stora ön Saint-Barthélemy förrän fransmännen koloniserade den år 1648. Den lilla ön var för karg och ofruktbar för att ha lockat till bosättning tidigare i historien. År 1784 blev den en svensk koloni i utbyte mot franska handelsrättigheter i Göteborg. Så började svensktiden på Saint-Barthélemy som kom att vara fram till 1878 då ön såldes tillbaka till Frankrike. Sjöhistoriska museet har samlingar från den svenska tiden. På senare år har samlingarna fått en ökad efterfrågan i olika sammanhang, ofta när vår koloniala roll och vår delaktighet i slavhandel diskuteras och analyseras. Jag ska ge några exempel på nya rön i samband med att jag presenterar samlingar som vi har. Museet har tavlor, teckningar och fotografier.

Under slutet av 1700-talet och fram till cirka 1830 var Saint-Barthélemy en kosmopolitisk handelsplats för sjö- och handelsmän från Karibien, Europa och Nordamerika. Staden Gustavia med sin naturliga hamn blev en betydelsefull frihamn för alla nationer och som störst Sveriges femte stad med cirka 5 000 invånare. En av handelsvarorna var slavar. Under revolutions- och napoleonkrigen uppkom starka spänningar mellan olika grupperingar. I september 1810 uppstod oroligheter grundade i motsättningar mellan de svenska ämbetsmännen och den heterogena befolkningen. Ämbetsmännen sattes i husarrest och myteriet höll på att eskalera ytterligare. Sverige gav delvis efter och skickade dit en annan guvernör. En svensk militär kultur hade mött en maritim atlantisk kultur influerad av tidens radikala rörelser.

Efter 1810 togs redaktionen av öns tidning The Report över av en fri svart fri man vid namn John Allan. Han gjorde tidningen öppnare för satir, kritik och politiska diskussioner. På den närbelägna mycket större ön Haiti gjorde ett framgångsrikt slavuppror att den första svarta republiken bildades. Händelserna på Haiti sågs av den svenska styrelsen på Saint-Barthélemy som ett stort hot.

På Gåsinge kyrkogård i Gnesta i Sörmland är Evelina Cosby begravd. Hon föddes som slav på Saint-Barthélemy år 1810 och dog på Skeppsta gård i Gnesta 1900. Hennes öde har uppmärksammats på senare år. Evelina följde med sina ägare, senare arbetsgivare, dit de flyttade i Karibien och till flera olika länder i Europa.

I arkivet på museet har vi två samlingar akvareller gjorda på ön under 1800-talet. De har kommit till museet för länge sedan genom några kvinnors försorg: Edla, Anna, Ellen och Sigrid Ulrich samt Joan Middleship, född Haasum. De var alla släkt med svenska guvernörer på ön, nämligen Bror Ulrich och James Haarlef Haasum. Dessa personer levde på ön under den tid på 1800-talet då handeln i Gustavia minskade rejält liksom befolkningen.

Edla och Sigrid Ulrich
Edla Ulrich (1816–1897) var syster till guvernör Bror Ulrich och bodde på ön i tio år. Hon kom dit som guvernant till sina brorsdöttrar Anna, Ellen och Sigrid. 1878 såldes ön till Frankrike och familjen återvände med fregatten Vanadis till Stockholm. Sigrid levde ända till 1944. Ingen av de fyra kvinnorna gifte sig utan bodde efter hemkomsten tillsammans i huvudstaden. Under sina år på ön tecknade och skrev Edla i en så kallad scrapbook. Det är den som museet en gång fick i gåva av Sigrid Ulrich. Boken innehåller fina teckningar av hus, landskap och flora. Edla beskriver noga guvernörsbostaden och promenadvägar över den lilla ön med de hus, träd och växter som hon ser. Den som tittar noga kan också se små figurer. De är ofta spatserande och ridande vita män och kvinnor samt mörkhyade kvinnor som bär saker på sina huvuden.

Sverige avskaffade inte slaveriet på ön förrän 1847 så på 1870-talet måste slaveriet levt kvar i mångas minne. Saint-Barthélemy är en karg och varm ö och tillvaron för familjen Ulrich var lugn och enformig. Det blev välkomna avbrott när örlogsfartyg från Sverige besökte ön. Då blommade sällskapslivet upp med kavaljerer som flockades runt tonårssystrarna Ulrich. De bofasta svenskarna var inte många och det vanligaste språket i staden Gustavia där de bodde var engelska, medan franska var huvudspråk på resten av ön.

Archibald och Joan Middleship
Den andra samlingen akvareller som förvaras i museets arkiv har som upphovsman en läkare i brittiska marinen som hette Archibald Middleship. I hans tjänst ingick långa resor på brittiska örlogsfartyg. Vi har akvareller som han målade i Spanien, i Indien och även på Saint-Barthélemy. Enligt dokument i arkivet gifte han sig där med Joan Haasum, dotter till den svenska guvernören och bara tretton år gammal vid giftermålet. Jag har fått fram att hon föddes på ön 1840 och avled i Stockholm 1924. I hennes kvarlåtenskap fanns dessa teckningar från ön som hennes, troligen mycket äldre man, hade målat. Vi får en liten inblick i hennes liv genom att jag funnit henne i folkräkningar från 1880 respektive 1890. Hon bodde då i Stockholm som änka och lärarinna och hade 1880 en hemmavarande dotter som hette Harriet Middleship, född 1857 på Saint-Barthélemy.

Anton Molander
Den tredje samlingen akvareller från Saint-Barthélemy är några inramade tavlor som hör till museets tavelsamling. Upphovsmannen hette Anton Molander (1829–1908). Han var sjöofficer och under 1860-talet under några år batteriofficer på ön. Då var han ogift. Det var inte alls ovanligt att sjöofficerare var konstnärligt verksamma.

I fotoarkivet finns samlingar av fotografier från Saint-Barthélemy. Särskilt drar de till sig intresset som kan dateras till tidigt 1860-tal. Bland dessa finns sällsynta så kallade ambrotypier, en tidig fotografisk teknik som var efterföljare till daguerreotypin.

Julia Dinzeys samling
Julia Dinzey var den sista svenska medborgaren sedan Sverigetiden som bodde på Saint-Barthélemy. Hon dog 1959 och då var hon nära nittio år. Sju år innan sin bortgång skänkte hon en samling med 41 stycken visitkort till Sjöhistoriska museet. De föreställer människor och hus på ön. Fröken Julia Dinzey var lärarinna på ön och bodde i ett av öns äldsta hus. Köpmannafamiljen Dinzeys hus utgör ett exempel på hur de förnämsta köpmanshusen såg ut och lär fortfarande vara i gott skick. Med sin bottenvåning i sten och övervåning i trä anses de ha släktskap med de göteborgska landshövdingehusen som tillkom i ett försök att minska spridning av bränder. Dinzeys hus klarade sig också under en stor brand 1852.

Carl Constantin Lyon
I Sjöhistoriska museets arkiv finns fotografier från åren runt 1870 som kommit till oss från olika givare. Som upphovsman till flera av dem anges en ”C C Lyon, New York”. Enligt uppgift från Saint-Barthélemysällskapets hemsida hette densamme Carl Constantin Lyon och var född på ön år 1835, studerade i USA och återvände sedan 1865. Han arbetade också i New York som fotograf. Lyon har tagit några fotografier av människor på ön som känns väldigt verklighetsnära och därför väcker intresse.

Svarta försäljerskor var vanliga på stadens gator och här ovan ser vi en kvinna som verkar sälja alkoholhaltiga drycker. Den här typen av försäljning drevs främst av fria svarta kvinnor och under slavtiden ibland också av slavar som hade tillstånd av sina ägare. I domstolsprotokoll går det att läsa om många tvister runt den här verksamheten. Protokollen är den enda källa där slavar och fria svarta kommer till tals i direkt anföring. Kvinnors roll som försäljare på gatorna och i stadens krogar och nöjesetablissemang blir där tydlig.

På ön fanns en domstol som framförallt bestod av svenska, franska och engelsktalande handelsmän. Sverige och kolonins svenska tjänstemän betedde sig inte annorlunda eller bättre än andra kolonialmakter i Västindien säger svenska historiker. Svensk lag skulle i teorin gälla men förordningar lades till som reglerade slavars och så kallade ”fria kulörtas” liv. Rättsläget var osäkert. Kraven på bevis mot slavar var låga. Att statuera exempel ansågs viktigare än bevis. Men domstolen kunde vara kritisk mot slavägares brutalitet och slavar var inte alltid undergivna utan gjorde motstånd.

Sveriges roll inom slavhandeln på Saint-Barthélemy med omnejd saknar tyvärr i stor utsträckning källmaterial. Till exempel är bara en bråkdel av öns hamnjournaler bevarade. Dock har forskning på senare år fått fram en hel del och mycket forskning återstår dessutom.

En bred definition av den svenska slavhandeln är komplicerad, inkluderar flera verksamhetsformer och inbegriper både den transatlantiska och den interkaribiska slavhandeln. Öns första svenska guvernör von Rajalin påtalade nödvändigheten av att etablera ön som transitpunkt för den interregionala slavhandeln. Den nuvarande forskningen säger att troligtvis färre än 10 000 slavar skeppades under svensk flagg från Afrika till Karibien.

Här följer några exempel på resor: Briggen Stockholm seglade år 1795 från Gustavia på Saint-Barthélemy till Havanna på Kuba under befäl av kapten Ferdinand Deurer. Handelshuset hette Röhl et Hansen. Till Gustavia hade slavarna skeppats ombord på ett slavfartyg som ägdes av Svenska Västindiska kompaniets direktör Lars Rejmers P:son.

Ett svenskt fartyg vid namn Sveriges Wapen, med svensk kapten och svensk besättning, köpte år 1796 176 slavar i Västafrika. Skeppet kapades av engelsmän. 1801 förde det svenskflaggade fartyget Svea under befäl av kapten Peter Wallander, 98 slavar från St Louis i Senegal till den spanska ön Puerto Rico nära Saint-Barthélemy.

Gustavia var under åren 1804–1805 en av de ledande slavhamnarna i regionen. De flesta av de slavar som blev kvar på ön stannade i huvudstaden Gustavia. De arbetade i hamnen, på skeppen, som byggnadsarbetare och i hemmen. Några plantager på landsbygden anlades aldrig eftersom jorden var för dålig för att brukas. Bland svenskarna var det den svenska kronans och kompaniets representanter och anställda och de fåtaliga köpmännen som ägde slavar. Svenska sjömän, hantverkare och soldater gjorde det inte. Fria svarta kunde äga slavar.

Det var inte ovanligt att slavar rymde. De måste då snabbt försöka lämna den lilla ön för annars blev de snart hittade. I maj 1804 bordade en svart yngling vid namn Dick tillsammans med fyra andra slupen Little John. Båten sågs driva omkring utan att någon ombord kunde styra den. Den försvann spårlöst. Slavar runtom i Västindien gjorde ibland uppror, dödade plantageägare och stack plantagerna i brand. Vi vet att det 1736 under den franska tiden inträffade ett slavuppror också på Saint-Barthélemy.

Slaveriet och slavarnas öde på Saint-Barthélemy väckte sällan debatt i Sverige. Men andra länders engagemang i slavhandel kritiserades i Sverige som omänskligt och avskyvärt. Den 9 oktober 1847 proklamerades slaveriets upphörande på Saint-Barthélemy med kanonsalut. Svenska staten friköpte slavarna och de flesta flyttade snabbt från ön. År 1872 bodde knappt 2 400 invånare kvar, de flesta av dem var vita.

Det svenska myndighetsarkivet från Saint-Barthélemy, cirka 325 volymer som omfattar hela den svenska tiden 1784–1878, är bevarat i de franska kolonialarkiven Archives nationales d'outre-mer i Aix-en-Provence. Arkivet är delvis i mycket dåligt skick. Efter mångårigt och omfattande arbete av svenska historiker finns hela det arkivet som högupplösta bilder i datahallar på Uppsala universitet.

• Pålsson, Ale: Our side of the Water: political culture in the Swedish colony of St Barthélemy 1800–1825 (Stockholms universitet, 2016)
  
• Stening, Jenny: Gustavia, Saint Barthélemy: arkitekturhistorisk promenad (Göteborg: Berghede arkitektur och design, 2008)
  
• Thomasson, Fredrik: 32 piskrapp vid Quatre Piquets: svensk rättvisa och slavlagar på Saint Barthélemy (ur Historielärarnas förenings årsskrift 2013)
  
• Thomasson, Fredrik: Den karibiska skorpionen. Om digitaliseringen av det svenska Saint Barthélemy-arkivet i Aix-en-Provence (ur Historisk tidskrift nr 1/2018)
  
• Weiss, Holger: Slavhandel under svensk flagg: koloniala drömmar och verklighet i Afrika och Karibien 1770–1847 (Stockholm: Atlantis, 2016)

Text: Eva Hult, arkivarie