Anna Maria – en kriminalhistoria

Ända sedan 1950-talet har vraket i Dalarö hamn varit välkänt av ortsbefolkningen. Vraket kallades ofta Saltskutan och troddes vara resterna av en saltlastad pråm som sjunkit i slutet av 1800-talet. Idag är Saltskutans hemlighet avslöjad. Med hjälp arkeologisk dokumentation och noggranna arkivstudier har fartyget identifierats som flöjtskeppet Anna Maria, förlist 6 februari 1709. Med identifieringen avslöjades även en spännande historia om hur skeppet gick till botten.

Anna Maria, 38 meter lång och 8 meter bred, byggdes åren 1693–94 i Amsterdam på beställning av en grupp skeppsredare och handelsmän från Stockholm. Sin jungfruresa gjorde skeppet till Setubal i Portugal där hon lastades med salt för frakt till Stockholm.

I november 1708 hade Anna Maria i Stockholm tagit ombord en last som skulle levereras till Lissabon, men då man anlände till Dalarö gick det inte att fortsätta resan. Den ovanligt kalla vintern hade gjort att isen börjat lägga sig och skepparen tog beslutet att vinterlägga Anna Maria på plats.

Fem man ur besättningen lämnades på fartyget som vakter: matroserna Bewe, Erson, Sigfredsson och Simonsson samt kocken Hindersson. För att klara den stränga kylan eldades det friskt i fartygens eldstäder. Vakternas enda sysselsättning, förutom att ta hand om fartyget, var att sitta på den relativt varma krogen med de andra vinterliggarnas vakter och dricka billigt öl.

Efter morgonbön och frukost den 6 februari 1709 gick Bewe iland för att köpa brännvin, skorpor och kött. Dagen innan hade han varit på middag hos kamrater på en annan vinterliggare. Då bestämdes att Bewe skulle bjuda igen dagen därpå. När middagen ombord på Anna Maria var avklarad gick sällskapet till krogen, ”två muskötskott” från hamnen. De fyra övriga i besättningen lämnades på fartyget med förmaningen att vara aktsamma med elden. Det dröjde dock inte länge förrän även de lämnade fartyget och anslöt sig till sällskapet på krogen.

Där hade man druckit öl och samtalat i en timmes tid då ropet "elden är lös" hördes från hamnen. Vakterna från de andra fartygen hade upptäckt brandrök och slagit larm. Då kroggästerna springande nådde hamnen såg man att det var Anna Maria som brann. Elden hade fått ordentligt fäste i ett vedförråd mellan kajutan och mesanmasten och när akterluckan öppnades vällde tjock svart rök upp. Vakterna som upptäckt branden hade försökt släcka den, men skeppet kunde inte räddas. Anna Maria försvann med ett fräsande genom isen.

Vid den rannsakning som hölls ansågs de fem sjömännen ha försummat sin plikt då de alla lämnat skeppet utan att ha elden under uppsikt. Fartygets ägare bad rätten att inte döma männen till straff som skulle leda till ”nesa eller vanheder”, men som ändå skulle ge dem en viss näsbränna. Bewe, Erson och Sigfredsson fick som straff fyra dagars fängelse på vatten och bröd. Simonsson och Hindersson, som lämnat skeppet sist, fick åtta dagars fängelse på vatten och bröd. Straffen får anses mycket lindriga i förhållande till den skada som orsakats.

Text: Göran Ekberg

• Förlist: 1709
• Byggd: 1693–94
• Längd: 38 m
• Bredd: 8 m
• Djup: 16–22 m
• Typ: flöjtskepp

• Arkeologisk rapport 2009:11: Anna Maria – vård- och skyddsplan