Folkbåten

I slutet av 1930-talet var intresset för kappsegling i avtagande. Regelbåtarna var dyra och kanske ville seglarna ha mer utrymme i ruffen för semestersegling än vad de långsmala skärgårdskryssarna erbjöd? Ett världskrig stod för dörren och man hade säkert annat att tänka på än kappsegling.

Hur som helst togs initiativet till en ny båtkonstruktion av kappseglaren och skeppsredaren Sven Salén. Båten skulle vara byggd i inhemska material, riggen enkel och utrymme skulle finnas för en familj under semestersegling.

En mängd förslag från alla de stora nordiska båtkonstruktörerna strömmade in, men tävlingsjuryn blev inte helt nöjd med något av förslagen. Ingen förstapristagare utnämndes. I stället fick två förslag dela på andraplatsen.

För att ändå få fram en nordisk folkbåt vände man sig till den erkänt skicklige konstruktören Tord Sundén. Med utgångspunkt i de två andrapriskonstruktionerna ritade han vad som skulle komma att bli en av båtvärldens stora succéer, den nordiska Folkbåten. Båten var en entypsbåt, vilket betyder att alla båtar är byggda efter en och samma ritning.

Folkbåten kom i en tid då vanliga människor nyligen fått möjlighet till två hela veckors semester. Detta skyndade säkert på båtbeställningarna. Ungefär samtidigt köptes kustområden och skärgårdsöar upp av bland annat Stockholms stad för att där erbjuda lediga svenskar enklare stugor och campingmöjligheter till ett överkomligt pris.

Också brygganläggningar anlades på de platser där det fanns landförbindelse. På till exempel Gålö i Stockholms södra skärgård finns än idag bryggplatser som anlades vid denna tid.

Sven Salén ville gärna se att stadens hårt arbetande människor gavs möjlighet att verkligen njuta av seglingen på sin fritid. Istället för att tvingas ödsla tid på den långa transportsträckan genom innerskärgården ville han se Folkbåtar längs bryggorna i stadens uthamnar. Uthamnarna kunde nås med buss och med tanke på att lördagen ännu var arbetsdag var det säkert skönt att komma ut i skärgården snabbt.

För att sätta fart på byggandet beställde Salén själv de första 60(!) båtarna. Hans kupp lyckades och fler beställningar strömmade in till varven. För att ytterligare höja intresset lät Salén vännen Evert Taube låna en Folkbåt i reklamsyfte. Taube älskade båten och skrev Folkbåtsvisan som en hyllning till sin ”Carmencita”.

Så gott som alla fritidsbåtsvarv byggde Folkbåtar och snart var kappseglingen igång, liksom semesterseglingen. Längs bryggorna trängdes Folkbåtarna med skärgårdskryssare, Mälarbåtar, snipor och Petterssonbåtar. Än idag är Folkbåten en vanlig båt och kampen om SM seglas på olika platser i landet en gång om året.

Idag byggs Folkbåten i plast och betingar ett betydligt högre pris än då den var ny 1942. Den ursprungliga tanken var att båtarna skulle vara billiga och enkla, därav de inhemska materialen. De första Folkbåtarna hade därför ruff i ek och en del fick till och med ruffskott i masonit. Däcket skulle vara dukat och skrovet i furu eller möjligen lärk. Klinkbyggnadstekniken är också något lättare att bygga i, vilket ytterligare förenklade produktionen.

När Folkbåten var ny sågs den ibland som en ful ankunge av konservativa seglare i de långsmala båtar som dittills dominerat på kappseglingsbanorna. Dess ringa längd och stora akterspegel gav upphov till en del förtal. Elaka tungor talade om ”bäverhyddor” och ”staplade brädor”. Men trots detta slog Folkbåten igenom och blev en succé.

Det är också endast i en klinkbyggd båt du kan somna till det mjuka kluckandet mot bordläggningen!

Text: Eva Berglund-Thörnblom