Sjöhistoriskas båtsamling

Sjöhistoriska museets samling av originalbåtar innehåller fler än 150 båtar av alla sorter: här finns allt från jollar och kanoter till 1960-talets familjebåtar. De flesta är byggda i trä, men även båtar i stål och plast finns representerade.

Den del av samlingen som utgörs av fritidsbåtar visas sommartid i magasin på Rindö utanför Vaxholm, i Karlskrona och på Fritidsbåtsmuseet i Härnösand.

I dag kompletteras samlingen mest med fritidsbåtar av skilda slag men här finns också allmogebåtar, örlogsbåtar och arbetsbåtar. En liten knepighet i det sammanhanget är den uppdelning av ansvarsområden som i båtsamlandets barndom gjordes mellan Nordiska museet och Sjöhistoriska. Det bestämdes då att Nordiska skulle ansvara för allmogens båtar medan Sjöhistoriska tog ansvar för allt det övriga av det maritima kulturarvet. Trots denna uppdelning finns ett antal allmogebåtar i museets magasin.

Sedan några år tillbaka beslutas insamlingsärenden vid ett månatligt insamlingsmöte. Den ansvarige föremålsintendenten föredrar ärendet för mötet som därefter fattar beslut om eventuell insamling. Det finns en hel del kriterier som behöver diskuteras: hur passar båten in i samlingen, är den typisk för en epok, finns det känd proveniens, vem har ritat den o s v. Mötet resonerar också kring hur väl den aktuella båten representerar svenskarnas båtliv.

Det är omöjligt för den enskilde intendenten att alltid vara objektiv och insamlingsmötet är därför viktigt. Trender kommer och går i museivärlden precis som överallt annars och om man tidigare endast såg till själva föremålet ser man i dag till hela kontexten kring den aktuella båten. Inte minst människorna som byggt, brukat och ägt är numera viktiga i sammanhanget.

Det är svårt att lyfta ut och presentera några särskilt anmärkningsvärda och representativa exemplar bland alla dessa båtar, men några exempel ur båtsamlingen beskrivs här nedan.

När flottan lämnade Stockholm för att börja sin verksamhet på Muskö i södra skärgården fick Sjöhistoriska museet överta en mängd föremål som tjänat färdigt hos försvarsmakten. Bland dessa föremål finns en liten, oansenlig båt som inte gör mycket väsen av sig. Den har nummer SM 20308 och är en kraftigt byggd roddbåt som fungerat som hamnroddbåt på Galärvarvet.

En hamnroddbåt användes, som namnet antyder, till diverse arbeten i hamnen. Det var hamnroddbåten som tog emot de stora förtöjningstrossar som behövdes för tunga, stora fartyg. Det var också hamnroddbåten som användes vid arbeten med kajer och dykdalber i området. En riktig slitvarg alltså.

Sjöhistoriskas båt är också mycket sliten och har någon gång fått en skada på relingen. Kanske har den blivit klämd mellan kajen och en fartygssida? När den är byggd vet ingen. Men den är en av de båtar som haft en viktig funktion under den tid då Galärvarvet var ett förbjudet område för de flesta och kan, som sådan, vittna om en tid som få numera minns.

En motorbåt som oftast drar stor uppmärksamhet är mahognyracern Aavor SM 23190. Hon är byggd under vintern 1928–1929 och brukar tillskrivas Henning Forslund.

Forslund var en känd motorman och en av pionjärerna inom motorbåtssporten i Sverige. Han lär ha varit den första i landet som åkt fast för fortkörning i bil. Det hela utspelade sig på Strandvägen i Stockholm, och en polisman sägs ha varit tvingad att springa för att hinna ikapp fortköraren! Även när det gällde båtar ville Forslund att det skulle gå fort. Aavor är därför en linjeskön racer, från början med en Kermath-motor på 100 hästkrafter under fördäcket. Motorn kan dock ha varit i största laget och byttes mot en mindre redan efter ett par år.

Aavor är en ren dagtursbåt med en stor och bekväm sittbrunn. Sargen går från vindrutan och runt sittbrunnen i ett enda stycke mahogny. För att få rätt färg är allt trä i skrovet taget ur en och samma stock. Forslund arbetade ihop med Carl Albert Fagerman som troligen var den som renritade och färdigställde hans ibland yviga båtskisser. De två var verksamma vid Sjöexpress varv på Lidingö och var kända både för sin kunnighet och för sina båtars exklusivitet.

För ett antal år sedan ringde en man som råkat passera en skräphög utanför Penningby slott utanför Norrtälje. Bland bråten fanns två märkliga kanoter i plåt. Upphittaren förstod att det var något unikt han funnit och fick efter förfrågan lov att ta de båda båtarna. Kontakt togs med Sjöhistoriskas ansvariga intendent som blev eld och lågor. Snabbt gick färden upp mot Roslagen och de märkliga kanoterna.

Alla båtentusiaster som varit med ett tag känner till Sven Yrvind (tidigare Lundin). Han är känd för sina långa färder över världshaven i små egenkonstruerade båtar. Sjöhistoriska museet är stolta över att ha förvärvat en av dessa mytomspunna båtar, som seglades över Atlanten 1989.

Amfibie-Bris samlades in år 2001. I samband med insamlingen besöktes även Yrvinds båtlaboratorium utanför Lysekil, där han experimenterade fram fram sina konstruktioner. I anslutning till lokalerna fanns en provbassäng för krängningsprov och liknande. Olika byggnadsmaterial och tågvirke testades i laboratoriet.

En viktig slutsats som Sven Yrvind kom fram till var att en viss elasticitet i utrustningen är att föredra framför stumhet i skrov och rigg. Vantskruvar var, till exempel, bannlysta ombord på Svens båtar. Han menade att hållbarheten blir betydligt högre om en viss rörlighet tillåts. I stället för vantskruvar användes därför tamp i flera varv vid vantinfästningar och stag.

Båtarnas framdrivning sker så klart i första hand med segel men också med åror. För Amfibie-Bris finns även en anordning för kortare sträckor på land med hjälp av hjul och cykelpedaler. Storleken på skrovet är anpassat för att passa i en standardcontainer vid längre transporter över land. Amfibiebris har nummer SM 28297 i föremålsregistret.

En av Sveriges vanligaste och mest älskade segelbåtar är IF-båten. Genom ett tips fick Sjöhistoriskas intendent veta att båt nummer 1 var till salu i Stockholm för en billig peng. Eftersom IF-båten stått på museets önskelista i flera år togs beslut om insamling omgående.

I samband med detta bestämdes också att en dokumentation om IF-segling skulle genomföras. Intendent och fotograf var därför närvarande och deltog vid sjösättningen i klubbhamnen, där båten låg. För dokumentationen gjordes flera intervjuer med tidigare och nuvarande IF-seglare och i samband med dessa samlades också fotomaterial in.

Efter höstens upptagning väntade en rejäl rengöring och genomgång av alla lösa föremål som hörde till. Skicket på IF-båten lämnade en del övrigt att önska och det bestämdes att en utvändig renovering var nödvändig. Åtskilliga lager färg slipades bort från hela skrovet. Alla beslag avlägsnades och det halkmönstrade däcket slipades ner.

Genom kontakt med konstruktören Tord Sundéns son Sture fick vi hjälp med bilder och uppgifter om båtens originalutseende. En kunnig båtrenoverare anlitades för att återge IF:en sitt ursprungliga utseende och efter hans många slitsamma timmar kunde IF-båt nummer 1 slutligen ställas ut på båtmässan ”Allt för sjön” i Älvsjö. IF-båtens föremålsnummer är SM 30068.

Text: Eva Berglund-Thörnblom

• Om fritidsbåtar och fartyg i samlingarna på Sjöhistoriska museets hemsida

• Om fritidsbåtens historia på Sjöhistoriska museet hemsida

• Fritidsbåtsmuseet i Härnösand