Sjöhistoriska utställningar från förr

När föreningen Sjöhistoriskas Vänner ville få en större inblick i museets utställningshistoria fick Sjöhistoriska museet 2022–2023 uppdraget att dokumentera denna.

Vi valde att koncentrera oss på utställningsdokumentation från det äldsta material som finns i fotoarkivet, vilket är från 1914 då museet låg på Skeppsbron 46 och därefter på Strandvägen 58 i Stockholm.

Utställningsdokumentationen bestod då av bara några få fotografier. Idag dokumenteras utställningsverksamheten mycket mer generöst. Genom den digitala tekniken kan vi ta mängder av fotografier snabbt och billigt. För att begränsa uppdraget valdes sekelskiftet 1999/2000 som slutpunkt.

Både de permanenta och de tillfälliga utställningarna dokumenteras. Metoden att dokumentera utställningar har över tid i princip varit densamma. En fotograf från myndigheten eller ibland pressen har fotograferat utställningen, ibland med besökare på plats, men oftast utan. En hel del fotografier från vernissagetillfällen finns också i dokumentationen. Kungligheter, museidirektörer, invigningstalare och andra prominenta gäster fångades på bild. Fotografier där vi ser personal arbeta inför utställningar dyker också upp.

Tekniskt sett dominerar svartvita fotografier. Några enstaka färgfotografier finner vi först vid utställningen Tatueringar 1992. Osäkerheten kring färgfotografiets hållbarhet bidrog till att museet inte litade på teknikens beständighet, farhågor som till viss del har besannats.

När det gäller utställningar kan vissa trender urskiljas. Inte oväntat går dessa hand i hand med samhällsutvecklingen, liksom museets och samlingarnas historia.

Under museets första år ligger fokus på örlogshistoria och fartygsmodeller. Utöver interiörbilder från tiden innan museibyggnaden tillkomst finns det dokumentationer av två tillfälliga utställningar: Rederiaktiebolaget Sveas monter på Svenska mässan 1927 och KSSS utställning i Svea Rike som en del av Stockholmsutställningen 1930. Utställningarna består mestadels av föremål, fartygsmodeller och konst.

De tidiga lokalerna var trånga och belysningen enkel – egentligen bara dagsljus från fönster och den befintliga takbelysningen. Föremålen står placerade ganska rörigt och fritt i lokalerna. Någon tanke på estetik tycks inte finnas. Några förklarande eller pedagogiska texter syns heller inte till.

I och med den nya museibyggnaden blir utställningsytan betydligt mer generös, över 3 000 kvadratmeter. Dokumentationen visar både uppordnande och det färdiga resultatet av utställningarna i museets nya lokaler.

En del invigningsfotografier från 1938 finns bevarade. De nya utställningarna känns enkla och rena med föremål uppställda i rader, både i och utanför montrar. Utställningarna blir mer systematiska och kronologiskt utformade. Museet visar ämnen som Svenska örlogsflottans historia, handelssjöfart, konst, varvsverksamhet, skeppsbyggeri, rederi, fartygsmodeller samt navigation.

Nyheten är uppbyggda miljöer, till exempel Amphions akterskepp som än idag imponerar på besökare. Den elektriska belysningen är sparsam och ljuset flödar in från de stora fönstren. Här hittar vi också en bild på museets första interaktiva installation: en världskarta där besökaren med hjälp av nummerskivan från en telefon kan se hur transporter av varor färdas längs olika rutter.

Först på 1940-talet börjar man regelbundet producera tillfälliga utställningar. I början av decenniet färgas utställningarna av hotet från det pågående världskriget. Tillfälliga utställningar med titlar som Sjömannagärning i allvarstid och Svenska livräddningsväsendets verksamhet samt en minnesutställning om Ulvenkatastrofen visas.

Andra utställningar är av mer klassisk karaktär. Här finns Nautiska utställningen, Varvs- och skeppsbyggeri, en nyförvärvsutställning, utställning om Sveriges sjökarta och en utställning om amiralen och marinmålaren Jacob Hägg.

Den senare delen av årtiondet präglas av att svenska folket börjat få sommarsemester. Under efterkrigstiden blir också uttrycket i utställningarna mer lättsamt. Museet visar till exempel en utställning om sjösport och en om dykeri och bärgning. Skeppsbyggeriet presenteras med en utställning om Stockholms rederi AB Svea. Utställningarna är klassiskt uppbyggda. Lokalerna fylls med föremålsmontrar och textskyltar på ett sätt där ytan känns öppen och generös för besökaren.

På 1940-talet ville man skapa ett Ostkustmonument liknade statyn Kvinna vid havet av Ivar Johnsson som finns vid Sjöfartsmuseet i Göteborg på västkusten. En tävling anordnades och bidragen visades i en utställning 1945. Vinnare blev Nils Sjögren med sitt bidrag Sjömannen som nu står vid museets södra gavel.

1950-talets utställningar känns lite mindre stela och en aning mer formmässigt genomtänkta.

En stor satsning görs på en varvsutställning. Invigningen av Ostkustmonumentet, som kommer på plats 1953, dokumenteras. Sjöfynd från regalskeppet Vasa dyker upp för första gången och ställs ut tillfälligt 1956.

Antalet tillfälliga utställningar ökar stort under 1960-talet. Ett 30-tal utställningar produceras och dokumenteras nogsamt. Utställningar med föremål från Vasa dyker upp mer frekvent. Anders Franzén hade inlett sitt letande 1954 och två år senare hittades skeppet. Då togs bara enstaka föremål upp till ytan, men efter bärgningen 1961 tog arkeologerna vid. Allteftersom föremål konserverades kunde de börja visas för publik.

1960 produceras utställningen Svenska skeppsbyggeriets historia. Andra utställningar under decenniet är till exempel Lots- och fyrutställningen, Framtidens fritidsbåt – en utställning med tävling för ungdomar med syfte att attrahera den yngre publiken – samt en utställning om af Chapmans Architectura Navalis Mercatoria. Det är dags för ytterligare en nyförvärvutställning, en utställning om isbrytare och för filatelisterna en utställning kallad Fartyg och frimärken.

Tillfälliga utställningar utanför den egna arenan är till exempel När ångbåten kom på Skansen och båtutställningen på Teknorama. Nytt för tiden är att konstutställningar ökar markant i antal under 60-talets andra hälft.

Formmässigt dominerar skärmutställningar. Samma skärmar återanvänds, likaså belysningen. Den flyttbara utställningsbelysningen blev en nödvändighet då museets fönster med tiden mörklades för att förhindra dagsljusets nedbrytningseffekt på de utställda föremålen. Innehållsmässigt ändrar utställningarna karaktär under decenniet. Även ämnen som inte har en direkt koppling till sjöfart och örlog börjar ta plats.

Under 1970-talet ligger antalet utställningsaktiviteter på topp. Museet gör nu skillnad på den permanenta basutställningen, där baskunskaperna i ämnet presenteras, och tillfälliga utställningar som ger mer utrymme åt aktuella vinklingar och perspektiv.

I fotoarkivet finns inte mindre än 90 dokumenterade utställningar under årtiondet. En stor satsning var en utställning om modern sjöfart, vilket låg i tiden då handelssjöfarten var mer betydande än någonsin.

Temat på de tillfälliga utställningarna var varierat och hade titlar som Finnboda varv, Kungliga seglare, Marinarkeologi, Sjön suger och Kvinnor i hamn. Fortfarande visades en hel del konst. Enskilda konstnärer som visades är Folke Sjögren, Harald Lindberg, Sture Lundgren och många fler. Ibland kunde museet kännas som ett konstgalleri.

1980-talets dokumenterande är grundligt utfört, i de flesta fall av museets husfotograf Gunnel Ilonen. I april 1987 fotograferar hon basutställningarna noga.

Arvet från föregående decennium lever kvar, men antalet utställningsaktiviter minskar till nästan hälften.

Barnrummet Bryggan byggs och invigningen dokumenteras 1982. Museets medverkan på båtmässan Allt för sjön i Älvsjö dokumenteras 1985 och 1987.

Det stora modellbygget av Vasa-modellen visas på Hobbymässan 1989.

Konstutställningarna är fortfarande förhållandevis många.

Även 1990-talet är grundligt genomgånget. Med uppbyggda miljöer produceras utställningar som Titanics skatter och Sjörövare för att locka en bredare publik.

Dokumentationen visar medverkan utanför huset på Allt för sjön (båtmässan i Älvsjö) samt vid evenemanget Vår roliga historia i Kungsträdgården i Stockholm.

Den sista dokumentationen innan sekelskiftet 2000 innehåller utställningen Människor och båtar i Norden. En stor satsning som turnerade runt hela Norden ombord på ett fartyg. Det är också den första utställningen med ordet ”Människor” i titeln. Från att fokusera på föremål utvecklas utställningarna mot att snarare lyfta fram individer, tendenser och händelser.

Av fotodokumentationen kan vi utläsa att utställningarnas formspråk genomgående är ganska homogent. Föremål i montrar uppdelade i kategorier med textskyltar och skärmutställningar är dominerande. Utställningsmaterial så som skärmväggar, montrar och belysning återanvänds under seklets första hälft.

Inte förrän på 1970-talet känns formspråket något friare, men den traditionella utformningen av utställningarna består i stort. Skärmväggarna finns kvar men är mer inpassade i utställningsmiljön. Några uppbyggda miljöer i tillfälliga utställningar dyker upp som till exempel i Hans namn var Frithiof Andersson, en utställning om Evert Taube 1976. Det mesta är egenproducerat. Museets personal står för både innehåll och utformning men gästspel utifrån förekommer.

Vi kan även utläsa att själva arbetet med att bygga upp en samling dominerar under den fösta tiden. Föremål placeras huller om buller utan vidare kontext. Från och med att den nya museibyggnaden stod klar 1938 blir utställningarna mycket mer uppordnade i både kronologisk och tematisk ordning. Med tiden blir innehållet mer immateriellt.

Att olika museichefer har haft olika ambitioner och inriktning märks tydligt. Museet första chef Gerhard Albe tillsattes först 1945. Tidigare delades organisationen mellan intendent och föreståndare, där intendenten mellan 1925 och 1945 varit just densamme Albe. Han riktade främst in sig på att färdigställa de permanenta utställningarna och att samla in föremål. Efterföljande chef, Hans Hansson, fokuserade på det enorma Vasa-projektet. Hans efterträdare Per Lundström prioriterade samlingsförvaltning och tillfälliga utställningar för att öka publiksiffrorna. 1980–90-talets chefer jobbade vidare i samma anda: att locka besökare till museet.

Vi kan också se att utställningarnas grundkoncept inte förändrats särskilt mycket över tid. Idén om att en besökare går en bestämd runda, tittar på föremål, film eller annan information för att erhålla såväl förströelse som kunskap består än idag. Den största förändring som skett är tillgången till museets verksamhet genom förmedlingen och tillgängligheten i de digitala kanalerna. Idag kompletterar digitala besök och upplevelser de fysiska utställningarna.

I och med detta uppdrag att skanna och publicera tidigare utställningsdokumentation kan vi nu alla ta del av museets tidigare utställningshistoria. Ca 1 600 nya fotografier i ämnet är publicerade på DigitaltMuseum. Varje utställningsaktivitet som förekommer med material i fotoarkivet fram till år 2000 är representerad med minst ett foto, oftast flera.

Att studera dessa bilder ger oss nu en inblick och kännedom i dåtidens utställningstankar. ”En bild säger mer än tusen ord”!

Text: Anna-Sofia Tarukoski