Bilar i Tekniska museets samling

Under 1930-talets början var bilen i princip färdigkonstruerad med en kraftig bärande ram, motorn fram och bromsar på alla hjulen. Andra världskriget bromsade upp personbilsutvecklingen. Många länder satsade på de militära fordonens utveckling. Först i mitten av 1940-talet kom helt nya modeller som präglades av sina självbärande karosser med svepande linjer och ofta strömlinjeformade. I Sverige ökade antalet fordon snabbt under 1950-talet. Allt fler kunde bli bilägare tack vare den stora mängd relativt billiga småbilar som tillverkades i ett stort antal europeiska länder. Även Sverige hade konkurrenskraftiga småbilstillverkare som Volvo och Saab. 1960-talet präglades av en mångfald bilmärken och ett stort antal importerades till vårt land. Tillverkarna satsade på och konkurrerade nu med säkerhet och komfort. Det ökade antalet bilar har tyvärr medfört en allvarlig miljöförstöring. Framtidens transportmedel måste utnyttja mer miljövänliga drivmedel och utnyttja dem mer effektivt. Ett spännande exempel på detta är utvecklingen av den svenska hybridbilen ”Solon” (TM44210).

Tekniska museet har i första hand ambitionen att visa svensk biltillverkning genom åren och exempel på andra länders epokgörande fordon som till exempel T-Forden och Volkswagen. I museets samling ingår även ett stort antal biltillbehör och bildelar.

Bilen har utvecklats på olika sätt, både vad gäller teknik och design, i varierande takt under hela 1900-talet. Vi har här valt att grovt karaktärisera utvecklingen under de första decennierna och ge exempel ur samlingen.     Kring sekelskiftet 1900 och fram till 1910 var bilen att betrakta som ett ”sportredskap” för de rika. De första bilarna bestod av en eller två sköna skinnklädda länstolar på en enkel, lätt ram och tre eller fyra hjul med trä- eller stålekrar. Något tak eller annat skydd för vädrets makter, till exempel vindruta, fanns inte. Motorn var svag, på två till fyra hästkrafter, och bilarna måste vara så lätta som möjligt. Fram och baklyktor behövdes inte om man inte körde i mörker. Bilarna var ofta med på tävlingar för att provas och ge god reklam för ett bilmärke.

1907 kom kravet på att bilen skulle vara registrerad och att man behövde ett ”kompetensbevis” för att få framföra den, en föregångare till körkortet.  I samlingen finns det ett tiotal representanter som visar den tidiga tekniska utvecklingen. (TM6831)

Under 1910-talet blev motorerna starkare och därmed ökade farten. Ett stort antal bilfabriker etablerades över hela världen. Fortfarande var karosserna oftast öppna. Det gällde att klä sig väl inför en bilfärd. En bilköpare kunde välja mellan att köpa en bensindriven, ångmaskindriven eller batteridriven bil. Den möjligheten fanns en tid in på 1920-talet då intresset för ång- och eldrivna försvann. Bensinmotorn hade utvecklats och självstarten, den eldrivna startmotorn, hade blivit pålitlig. Belysningen var i slutet av 1910-talet oftast elektrisk.  Gas- och fotogendrivna lyktor som använts tidigare, gav ett sämre ljus.

1920-talets bilar var ofta tillverkade i stora serier. Ford var ett dominerande märke med modell T som tillverkades fram till 1927. En T-Ford kostade 2 900 kronor 1922. Motorerna var från mitten av 1920-talet så starka att de orkade med en täckt, tyngre kaross med två, tre eller fyra dörrar. Flera bilmärken byggdes efter ett löpande-band-system, likt det som Henry Ford hade infört redan 1913.  Med mycket få undantag var karosserna mycket kantiga i formgivningen. Man steg på den tiden ”upp” i bilen och satte sig i en ombonad tygklädd miljö som hemma. Tekniskt sett så hade alla bilar elbelysning, elektrisk startmotor och mot slutet av 1920-talet också bromsar på alla fyra hjul. Ett stort märke var Chevrolet som 1929 kom med en sexcylindrig motor med toppventiler. I museets samling finns en T-Ford och ett par svenska brandbilar, från Tidaholm och Volvo. (TM27473)

1930-talets bilar hade täckta karosser om man inte ville ha en i cabrioletutförande med sufflett. Ford kom 1932 med V8-motorn för att ta tillbaka marknaden från Chevrolet. Några år in på 1930-talet började den helpressade stålkarossen bli vanlig. Det byggdes strömlinjeformade, flygplansinspirerade karosser med runda, bulliga och fartfyllda former. Amerikanska bilar dominerade världsmarknaden. Ford, Chevrolet och Plymouth var bästsäljare i Sverige. En tvådörrars Ford med en 60 hk V8 kostade 1937 inte mer än 3 975 kronor. I samlingarna finns representanter för engelsk bilbyggartradition samt ett par större strömlinjeformade från USA, en Cadillac och en Lincoln.

Under 1940-talets första hälft dominerade världskriget och bilindustrin var inställd på produktion för krigsmakterna. De få personbilar som tillverkades var lite mer kromtyngda än 1930-talsmodellerna. Motorerna var bensinslukande sex- eller åttacylindriga. De modeller som kom direkt efter andra världskrigets slut 1945 var i stort sett förkrigsmodeller. Först kring 1948 – 1949 kom de nya efterkrigsbilarna med helt nya ”pontonkarosser”. Formgivarna hade vunnit över teknikerna. Bilens inre doldes av ett enhetligt utformat skal utan fristående skärmar och framträdande motorhuv som kunde föra tanken till gångna tiders automobiler. Bilarna, särskilt de amerikanska, blev större och tyngre. Bensinen var ju billig ännu. En Lincoln 1938 hade en V12-motor på 110 hk och bilen vägde 1 730 kg. Inredningen var fortfarande i tyg med bekväma soffor. 1940-talet representeras i museets samlingar av en Volkswagen och en Volvo PV 444. Egentligen representerar dessa bättre nästa decennium...

1950-talet, som var folkbilarnas tid. 1950 rullade 252 500 personbilar på de svenska vägarna, 1959 drygt en miljon bilar. De europeiska tillverkarna började lansera småbilar. 1959 nådde denna utveckling sin fulländning i England med den lilla fyrkantiga ”Hundkojan”, bilen med ett hjul i varje hörn. Märkesfloran var större än någonsin och bekräftade det nya välståndet. De amerikanska bilarna stod fortfarande för drömmarna, stora bilar med starka färger, spetsiga fenor och mycket krom. Inredningen var nu plast- eller galonklädda stolar eller soffor, plastdetaljer som instrumentbräda och fönsterramar. De engelska bilarna hade dock traditionsenligt skinnklädsel på stolarna. Representanter i samlingarna är en Volvo Amazon och en italiensk Lancia.

Under 1960-talet började det dyka fler framhjulsdrivna. I USA fortsatte man tillverka tunga, bensinslukande bilar. Bensinen var fortfarande billig där. I Europa var man mer inriktad på mer ekonomiska familjebilar. Undantaget var extrema sportbilar från i första hand Italien. Vår miljö började komma i fokus och man började experimentera med till exempel elbilar igen men utan större framgång.

Läs mer:

• Elg, Per-Börje. Bilens århundrade, Design, historik och nostalgi.  Forum, 2005
• Stålbrand, Gunnar – Ekström, Gert. Svenska bilar 1842 – 1997. Forum, 1997
• Borgenstam, Curt. Bilens historia. Winbergs Förlag, 1990
• Ekström, Gert – Elg, Per-Börje. Stinkestånka och hatobjekt. Winbergs Förlag, 2005

Museets samling bilmodeller är inte så stor men innehåller ändå ett antal mycket intressanta fordon historiskt sett och en del av dem har ett fint detaljutförande. I samlingen finns också ett par unika objekt i form av modeller med fungerande motorer i miniformat. När de allra första ångdrivna landsvägsfordonen i början av 1800-talet skulle utprovas byggdes ofta en modell för att undersöka om det fungerade och förbättra dem. Modeller av bilar användes senare också vid formgivnings- och vindtunnelprov.

Genom att göra en modell kunde en bilhandlare lättare visa för en köpare hur en bil var konstruerad. Modellbilar som leksaker har genom åren utvecklats till att bli skalenliga modeller jämfört med de gamla leksakerna av litograferad plåt och lackerat trä.