Elektriskt universallok, SJ D 101 (1925) | Tyst i täten

Västra stambanan mellan Stockholm och Göteborg öppnas för elektrisk drift i maj 1926. Den svenska järnvägen har blivit topp­modern. Helt tyst är det väl inte, men jämfört med de frustande ångloken är det en milsvid skillnad.

Inga stopp för lokbyte eller påfyllnad av kol och vatten så restiden kan kortas. Den mest påtagliga förbättringen för personalen är den rena miljön i lokhytten, för att inte tala om den slitsamma rollen som eldare som för­vandlats till lokbiträde.

Noggrant genomtänkt samarbete

Elektrifieringen har föregåtts av en av SJ samman­satt expertgrupp som gjort noggranna studier i utlandet. Loken som tagits fram för Malmbanan skulle inte fungera för stambanorna i södra Sverige när fart ska gå före kraft.

Samarbetet mellan SJ och tillverkarna som legat bakom dem är däremot något som kommit för att stanna och även utvecklas. ASEA och Vagn- och Maskinfabriken i Falun tar fram de första, men även Nohab och Motala Verkstad kommer att vara delaktiga i de nya elloken under lång tid.

D-lokets konstruktion bygger på dubbla elmotorer på sammanlagt 2 000 hästkrafter, kuggväxel, blindaxel och koppelstänger.

Modell av SJ D 101 i skala 1:10. Foto: Jan Carlsson, Järnvägsmuseet/SMTM | CC BY-SA

Serieproduktion

Lok 101 är det första i en lång rad av D-lok i olika varianter som länge är världens största elloksserie. Den lådliknande korgen förses med teakklädsel som är standard på personvag­narna.

Den första serien om 50 lok ska ta över trafiken på Västra stambanan. De ska kunna användas för både person- och godstågstra­fik och kan därför växlas för olika hastigheter och dragkraft. Men det är inte bara att byta växel rätt upp och ner. Här gäller det att välja en gång för alla då det måste vara en fast kuggväxel. Några lok blir således växlade för snabba persontåg och andra för godståg som kräver större dragkraft. D 101 är efter sista ombyggnaden växlat för godstågshastighet, 70 km/h.

Det är en stor effektivisering att begränsa antalet loktyper och en huvud­anledning till det stora antalet tillverkade enheter. Från 1930-talet byggs samma grundkonstruktion med stålkorg. Vid Järnvägsmuseet finns två D-lok med stålkorg, nr 344 och 432 i olika ut­föranden och skick. Sammantaget blir det en enorm serie av så kallade universallok som vidare­utvecklas ända in på 1960-talet via Da-typen till de gigantiska Dm3-loken för Malmbanan.

SJ D 101 på sin första provfärd vid Kiruna, juni 1925. Fotograf okänd, Järnvägsmuseets arkiv | Public domain
Ett annat D-lok, Ds 104, blev 1926 det första elektriska tåget vid Stockholm C. Fotograf okänd, Järnvägsmuseets arkiv | Public domain
D-lok på sträckan Kiruna-Vassijaure-Riksgränsen. Fotograf okänd, Järnvägsmuseets arkiv | Public domain

Lok 101 är färdigt året innan Västra stambanan ska öppnas. I väntan på att banan ska bli klar fraktas loket till Malmbanan för provkörning mellan Luleå och Narvik. Provet faller väl ut och D 101 har därmed banat väg för sin och efter­följarnas succe på de svenska järnvägarna.

Text: Robert Sjöö

Mer om SJ D 101 på DigitaltMuseum

Fler D-lok på DigitaltMuseum

Läs mer

Fler fördjupningsartiklar på DigitaltMuseum

Share to