Galjonsbild till lustslup byggd för Gustav IV Adolf.
Galjonsbild till lustslup byggd för Gustav IV Adolf. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)

Utsmyckning ombord

Sedan urminnes tider har människan älskat att pryda sina farkoster med målade och snidade bilder. Samtida avbildningar av egyptiska, feniciska, grekiska och romerska handelsskepp och krigsfartyg visar hur magiska och religiösa föreställningar och idéer utgjort drivkrafter och inspirationskällor. Det var viktigt att försäkra sig om gudarnas skydd under långa sjöresor och riskfyllda krigståg till sjöss. Bilder av gudarna eller av föremål och djur som förknippades med dem fick följaktligen pryda skeppens stävar. Under Väst- och Nordeuropas tidiga medeltid var förhållandet detsamma.

Detalj, modell av Osebergsskeppet. Foto: Karolina Kristensson, SMTM Attribution (CC BY)

Från den skandinaviska vikingatiden känner vi såväl genom samtida avbildningar som genom bevarade skulpturer och hela fartyg hur skeppens stävar pryddes med figurrik reliefdekor, med motiv ur gudasagornas och myternas värld, och hur förstäven kröntes av ett skräckinjagande drakhuvud eller någon annan djursymbol.

Exempel är de norska Gokstads- och Osebergsskeppen från 800-talet. Genom att återge symboler för gudarnas makt och inflytande ville man göra intryck på fienden samtidigt som man var angelägen om att försäkra sig om gudarnas beskyddande inverkan på det egna skeppet.

Under högmedeltiden kom de hedniska motiven att ersättas av kristna symboler: korset, Mariabilder, helgonfigurer etcetera, en sedvänja som i det katolska Medelhavsområdet levde kvar långt ned i nyare tid.

Renässans och barock

Skulpturer på modell av Vasa. Foto: Karolina Kristensson, SMTM Attribution (CC BY)

Från 1500-talet och framåt, i takt med att Europas nationalstater började ta fastare form, när de stora nationella örlogsflottorna byggdes ut och krigiska förvecklingar i religionsmotsättningarnas tecken ökade, skapades nya förutsättningar för fartygens utsmyckning.

Skedet sammanfaller med renässansens genombrott. Den nya synen på människan som alltings mått, svärmeriet för antikens filosofi, historia, konst och kultur sätter nu sina tydliga spår i skeppens figurrika dekor. Med hjälp av ett till synes outtömligt förråd av symboler och sinnebilder förstår tidens furstar att forma utsmyckningen efter sitt eget kynne och göra den till ett vältaligt uttryck för sina syften.

Det är bilden av den suveräne fursten på höjden av sin makt, styrka och visdom som lyfts fram, den bild som fursten vill att omvärlden skall göra till sin. Regalskeppet Vasa med sin yppiga skrud av skulpturer från 1620-talets senare del är ett lysande exempel på detta. Denna tendens når sin höjdpunkt under senare hälften av 1600-talet, hos de stora sjönationerna England, Holland och Frankrike, likaväl som i Sverige och Danmark.

Akterspegel till ett tredäckat örlogsskepp. Utförd av miniatyrmålaren Étienne Compardel efter ritningar av Jean Berain, ca. 1694. Foto: Sjöhistoriska museets arkiv Public domain mark (CC pdm)

Ett enklare formspråk

Den snidade, målade och förgyllda utsmyckningen av de stora skeppen drog stora kostnader och tog lång tid att fullborda. De många skulpturerna och ornamenten tyngde och bidrog ofta till att göra fartygen svårmanövrerade. Man började på allvar inse det opraktiska i att fortsätta i gamla hjulspår.

Utvecklingen under 1700-talet gick följaktligen mot en minskning av såväl örlogs- som handelsskeppens tunga skulpturprakt – och nu liksom tidigare följde utvecklingen i Sverige ett internationellt mönster. Vid seklets slut inskränkte sig dekoren på svenska örlogsskepp huvudsakligen till en ståtlig galjonsfigur i fören och inramande lister, små figurpilastrar, dekorativa kartuscher och maskaroner på den breda akterspegeln och de rudimentära låringsgallerierna i aktern.

Galjonsbild på samtida modell av skärgårdsfregatten Lodbrok (1771), ritad av F H af Chapman. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)
Chapmans utkast till galjonsbild för linjeskeppet Hedvig Elisabeth Charlotta (1781). Fortfarande är galjon och galjonsbild kraftigt markerade. Sjöhistoriska museets arkiv Public domain mark (CC pdm)
Akterspegel till 80 kanoners linjeskepp, 1799 (af Chapman). Utsmyckning och ornamentik är kraftigt förenklade jämfört med barockepoken. Foto: Sjöhistoriska museets arkiv Public domain mark (CC pdm)
af Chapmans utformning av galjonen på det här linjeskeppet (1799) är mycket nättare än tidigare under seklet. Sjöhistoriska museets arkiv Public domain mark (CC pdm)
Ornamenterat krön till akterspegel. Teckning av F H af Chapman. Sjöhistoriska museets arkiv Public domain mark (CC pdm)
Styrbords låringsgalleri på 1700-talsfartyg. Teckning av F H af Chapman. Sjöhistoriska museets arkiv Public domain mark (CC pdm)

Det nya idealet illustreras väl av den store fartygskonstruktören Fredrik Henrik af Chapman som 1799 säger att spegelns och galleriernas dekor bör inskränkas till lister och pilastrar men att det därvid är viktigt att dessa får rätta proportioner och passande profiler.

Syftet är, menar Chapman, att låringsgallerierna skall ha en vacker kontur och en väl träffad ordonance, samt att akterspegeln skall få ett glatt och otvunget utseende. Och han framhåller att om man följer den regeln kan mer omfattande bildhuggeri undvikas. Men han tillägger också att ett ornament eller en figur högst upp på spegeln eller på låringsgalleriet inte behöver medföra någon betydande merkostnad eller ta någon längre tid att utföra. Chapmans rekommendation blev vägledande för utsmyckningen av de stora svenska örlogsfartygen under 1800-talets första hälft.

Med hjälp av fartygsmodeller, målningar, teckningar, konstruktionsritningar och annat bevarat originalmaterial kan vi få en ganska god bild av hur de stora skeppen i äldre tid var smyckade interiört. Genom fyndet av Vasa har vi fått en bild av hur kajutan till ett örlogsfartyg från tidigt I 600-tal var inredd. Med sina snidade väggpaneler indelade av hermpilastrar visar sig kajutan var inredd på samma sätt som samtida slottsgemak.

Interiören från Amphions kajuta finns bevarad på Sjöhistoriska museet. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)
Detalj av interiörmålning från Amphions kajuta. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)
Detalj av interiörmålning från Amphions kajuta. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)
Amphions kajuta. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)

Kunglig prakt

Annars är det just den konstnärliga inredningen inombords hos fartygen vi har svårast att få en god uppfattning om, i varje fall vad gäller tiden före 1700-talets andra hälft. Från seklets senare del finns emellertid ett strålande exempel bevarat, nämligen kajutan till Gustav III:s lustfartyg skonerten Amphion från 1777. Tillsammans med lustfartygets bevarade akterspegel i blått och guld utgör kajutan en av Sjöhistoriska museets verkliga pärlor. I dess fasta inredning möter rokokons lekfullhet den gustavianska smakens stränghet och lagbundenhet: väggarnas strama indelning med förgyllda och räfflade pilastrar och kupolens regelbundna kassettindelning står effektfullt mot de pärlgrå väggpannåerna målade motiv med svävande putti i rosa, grått och gult.

Amphion var ett kungligt lustfartyg, med akterspegelns utsmyckning och kajutans inredning följaktligen anpassad till sin höge byggherre och hans smak. Hon fick sina efterföljare i några andra, samtida och senare kungliga lustjakter och slupar, där såväl den påkostade inredningen som exteriörens snidade, målade och förgyllda utsmyckning skulle vittna om för vems räkning de byggts och utrustats.

Amphions bevarade akterspegel på Sjöhistoriska museet. Foto: Maria Ljunggren, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)
Roddsluparna Galten och Delfinen byggdes för Gustav III med inspration från venetianska gondoler. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)
Galjonsbild, drakhuvud (förstäv) och drakstjärt (akterstäv) till slup byggd efter ritning från 1797. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)
Den kungliga slupen Vasaorden byggdes ursprungligen 1774. Originalet förstördes i en brand och ersattes 1923 av den här exakta kopia. Foto: Maria Ljunggren, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)

Från trä till stål

Under decennierna kring 1800-talets mitt sker så de stora förändringarna. De stora träbyggda örlogsfartygen börjar sjunga på sista versen, ångan ersätter seglen och ett stycke in på andra sekelhalvan gör stålfartygen sin entré. Därmed sätts punkt för den mångtusenåriga traditionen med en rik skrud av snidad och målad utsmyckning av fartygen.

På 1880-talets pansarskepp är det endast ett litet riksvapen på förstäven, tillverkat i zinkplåt och målat i guld och andra färger, som erinrar om den storhetstid som gått i graven. I stället är det andra faktorer som storlek, tekniska prestanda, bestyckning och snabbhet som blir de yttre tecknen på nationellt storhetstänkande och militär kapacitet.

På den civila sjöfartens område gör under seklets sista decennier de stora transatlantiska passagerarångarna sin entré. Drivkrafterna bakom deras tillkomst är en önskan att snabbt kunna korsa de stora världshaven och föra avlägsna kontinenter närmare varandra. Förutsättningarna är ekonomisk högkonjunktur i Europa, ett ökat resande för de besuttna och inte minst den begynnande emigrationen till det stora landet i väster.

Däcksalong på passagerarångfartyget Borgholm. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv Public domain mark (CC pdm)

Storlek, snabbhet, rymliga utrymmen och kapacitet att ta emot många ombord är faktorer som präglade tidens stora passagerarångare. Fartygens interiör och inredning återspeglade tidens klassamhälle. För besuttna förstaklasspassagerare fanns utrymmen i form av spatiösa hytter, rymliga matsalar, bekväma salonger och bibliotek, luxuösa simbassänger och andra utrymmen for diverse aktiviteter. Det handlade om påkostade inredningar, präglade av elegans, dyrbart material och konstnärlig design där lösenordet var lyx och komfort.

Samhällseliten under "la belle epoque" skulle under sin resa känna sig som om de var hemma i sin invanda miljö. För andraklasspassagerarna var utrymmena mindre spatiösa och med en inredning och konstnärlig utsmyckning som stod i proportion därtill. Och de mer penningsvaga passagerarna i tredje klass fick hålla till godo med trånga och enkla utrymmen längst ner i fartyget.

Flytande klenoder

Från atlantångarna kan steget synas långt till de betydligt med blygsamma passagerarfartyg som alltifrån 1800-talets slut och långt ned i vår egen tid trafikerat och delvis fortfarande trafikerar de svenska kusterna, skärgårdarna och de större insjöarna. Även om de ekonomiska och sociala förutsättningarna för deras existens och användning gradvis förändrats eller helt upphört i takt med bilismens utveckling har många av dem bevarats till eftervärlden. Som kulturmärkta objekt, väl omhändertagna av entusiaster, framstår dessa "flytande klenoder" i dag som en viktig del av Sveriges maritima kulturarv.

I vad mån bestod man dessa farkoster med en påkostad inredning till de resandes förnöjelse? I vilken utsträckning försåg man exteriör och interiör med konstnärligt utformade detaljer? Svaret på frågan är att inte mycket skedde i den vägen. Men några exempel är värda att uppmärksammas.

Ejdern vid kaj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)
Salongsinterör från Ejdern. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)
Exteriör av Ejdern. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)

S/S Ejdern byggdes på Göteborgs Mekaniska Verkstad 1880 och anses vara världens äldsta, ännu i bruk varande, propellerdrivna och koleldade ångfartyg. Exteriörens konstnärliga accenter inskränker sig dels till den rörliga och oregelbundna växtslinga som inramar fartygets namn på ömse sidor av förstäven dels till de profilerade och svagt svängda överstycken som kröner mellandäckets sex fönster och som kom till i samband med en större ombyggnad av Ejdern år 1893. Till detta kan läggas den enkla inredningen i aktersalongen som var avsedd för de "fina" passagerarna, med väggar, eller skott, prydda med dekorativa listverk. Salongen är vidare utrustad med stoppade och klädda bänkar som tillsammans med väggdekoren bidrar till att höja salongens status.

Motala Express vid kaj. Foto: Erling Klintefors, Marinmuseum/SMTM Attribution (CC BY)

Från 1895 stammar den cirka 36 meter långa Motala Express, byggd vid Jönköpings Mekaniska Verkstad och avsedd för trafik på Vättern. Fartyget, som har Askersund som hemmahamn har sedan gammalt smeknamnet "Vätterns fånge" då dess ansenliga längd inte tillät passage genom Göta Kanal och dess slussar utan förblev "instängd" i den stora sjön. Ur konstnärlig synvinkel har Motala Express mer att ge jämfört med Ejdern. Såväl exteriört som interiört erbjuder fartyget intressanta exempel på dekorativa utsirningar. Sålunda flankeras fartygets och hemmahamnens namn på akterspegeln av förgyllda slingrande delfiner och små målade sköldar med vapnen för städerna Askersund och Motala.

Mellandäckets sju högrektangulära fönster på varje sida har breda, räfflade och brunbetsade omramningar som upptill kröns av en polykrom vapensköld, representerade någon av de städer kring Vättern som Motala Express anlöpte på sina regelbundna turer. Vapensköldarna, som är utrustad med en murkrona, stöttas av kraftiga, profilställda delfiner med drakliknande huvuden, slingrande kroppar och breda fiskstjärtar, allt detaljerat skuret i trä.

Går vi så ombord möter vi en elegant aktersalong med vitmålade och räfflade pilastrar och på den förliga kortväggen en väldig spegel med skuren ram i frodig renässansstil, prydd med räfflade pilastrar som upptill avslutas med utbuktande akantusprydda konsoler. Spegelramens praktfulla krön slutligen upptar en infälld klocka. Materialet är ett slags mahognyimiterande träslag. Av aktersalongens möblemang kan nämnas ett antal stolar med höga ryggar och utförda i en sorts jugendstil. Stolsryggarnas övre del har fartygets namn under en stor stjärna. Aktersalongen till Motala Express uppvisar följaktligen en relativt påkostad interiör, typisk för tiden kring sekelskiftet 1900, med dess blandning av det sena 1800-talets nyrenässans och den nymodiga jugendstilen.

Motala Express. Foto: Erling Klintefors, Marinmuseum/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)
Motala Express. Foto: Erling Klintefors, Marinmuseum/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)
Interiör från Motala Express. Foto: Erling Klintefors, Marinmuseum/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)
Motala Express. Foto: Erling Klintefors, Marinmuseum/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)
Motala Express. Foto: Erling Klintefors, Marinmuseum/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)
Motala Express. Foto: Erling Klintefors, Marinmuseum/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)
Motala Express. Foto: Erling Klintefors, Marinmuseum/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)

Vill man avslutningsvis nämna ett skärgårdsfartyg som genom sin avsaknad av konstnärlig dekor och sin strama enkelhet kontrasterar mot de ovan nämnda kan man välja s/s Blidösund. Hon byggdes 1911 på samma ställe som Bohuslän och gick fram till 1960 i trafik mellan Stockholm och Blidö norra skärgården. Efter det hon tagits ur reguljär trafik fick fartyget förfalla men räddades i sista stund och är i dag alltjämt i bruk.

Det stora akterdäcket var från början öppet men byggdes redan första vintern in för att kunna erbjuda passagerarna mer av komfort och trevnad. Däcket – det är kanske förmätet att kalla utrymmet för "aktersalong" – uppvisar total enkelhet med sina brunfernissade väggfasta bänkar och fönsterbågar. För ett mer dekorativt inslag står de lösa bänkarna i rummets mitt, ett slags parkbänkar, med konstnärligt formade armstöd i gjutjärn. Här är avståndet stort till äldre tiders praktfullt utsmyckade örlogsfartyg och ostindiefarare.

S/S Blidösund. Foto: Karolina Kristensson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)
Före detta rökhytten på Blidösund. Foto: Karolina Kristensson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)
Fo183191-12DIG Foto: Karolina Kristensson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)
Fo183191-45DIG Foto: Karolina Kristensson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)
Fo183191-8DIG Foto: Karolina Kristensson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)
Fo183191DIG(30) Foto: Karolina Kristensson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)

Text: Hans Soop. Ursprungligen publicerad i Sjöhistorisk årsbok 2006–2007.

Fler fördjupningsartiklar på DigitaltMuseum

Share to