Antarktiska undsättningsexpeditionen

En av de tidiga sydpolarexpeditionerna var den Svenska Antarktisexpeditionen 1901–1903. Polarforskaren Otto Nordenskjöld och hans besättning gav sig av från Göteborg den 16 oktober 1901 med destination Sydpolen. Men livstecken från expeditionen upphörde allteftersom månaderna gick. Vad hade egentligen hänt?

Antarktis är den kallaste och blåsigaste kontinenten på vår jord. Vintertid är medeltemperaturen mellan 50 och 60 minusgrader och under flera månader råder totalt mörker. Det är endast möjligt att segla dit under den korta sommaren mellan november och februari. Men upptäckarlust och erövringsbehov har trotsat stormar och extrem kyla för att utforska områdena runt södra ishavet.

Antarktis, land- och havsområdena kring Sydpolen, är den sist upptäckta världsdelen. Men teorier om en stor kontinent i syd fanns bland geografer och filosofer redan under antiken. På 1700-talet fanns föreställningar om att den sydliga kontinenten hade ett tropiskt klimat där ”lyckliga människor som inte arbetar” bodde.

Den brittiske upptäcktsresanden James Cook var den som först korsade den södra polcirkeln under världsomseglingen 1772–1775. Han beskrev ett ogästvänligt hav med stora isberg, rikt på sälar, valar och fåglar. Helt tvärtemot den utopiska bild som rådde. Dessutom fanns ingen kontinent menade Cook.

Flera försök att nå den eventuella sydliga kontinenten gjordes efter Cook, men hindrades av det upproriska havet och det kalla klimatet.

Rykten började på 1830-talet att sprida sig bland världens länder om att en stor kontinent trots allt fanns vid Sydpolen. Flera länder skickade därför iväg forskningsexpeditioner med förhoppningen att upptäcka nya landområden. Vem som först såg fastlandet på Antarktis vet vi inte. Men de som först landsteg på kontinenten var de sju besättningsmännen på det norska sälfångstfartyget Antarctic, som 1895 anlände till fastandet. Matrosen Carsten Borchgrevink skyndade som första person i land på ”sydkontinenten”. Intresset för Antarktis ökade och en lång rad expeditioner började nu utforska de stora okända polartrakterna söderut.

En av de tidiga sydpolarexpeditionerna var den Svenska Antarktisexpeditionen 1901–1903 (även kallad Svenska Sydpolarexpeditionen). Polarforskaren Otto Nordenskjöld, systerson till den berömde polarforskaren Adolf Erik Nordenskiöld, med en besättning på 32 man gav sig av från Göteborg den 16 oktober 1901 med Sydpolen som mål. Besättningsmedlemmarna var svenskar, norrmän och en argentinare.

Antarctic, som var en tremastad bark byggd för valfångst 1871 i Norge, ansågs lämplig även för denna färd och fick därför återigen resa söderut. Syftet med expeditionen var att studera områdets geologi, geografi och isförhållanden. Man ville även undersöka fauna och fossil från växt- och djurlivet.

Besättningen anlände i februari 1902 till ön Snow Hill, där de byggde en vinterstation. Nordenskjöld och fem andra forskare skulle stanna på ön och ägna sig åt forskning. De övriga på Antarctic skulle utföra naturvetenskapliga arbeten runt Falklandsöarna, Sydgeorgien och Eldslandet. Från Snow Hill gjorde forskarna långa slädfärder för att leta fossil och göra mätningar.

När Antarctic skulle återvända till Snow Hill för att hämta Nordenskjöld och hans grupp gjorde is- och väderförhållandena det omöjligt att ta sig fram. Tre män sattes därför i land för att med släde försöka komma fram till Snow Hill. Men de måste ge upp även det. Istället tvingades de tre männen bygga en enkel hydda i en vik för att klara vintern. Platsen gavs senare namnet Hoppets vik (Hope bay på engelska, Esperanza på spanska) efter att de tre expeditionsmedlemmarna under mycket svåra förhållanden övervintrade där 1902–1903.

Ungefär samtidigt fastnade Antarctic i packisen och träffades av ett väldigt isflak. I mer än en månad kämpade besättningen med att försöka få loss fartyget och täta luckor, men den 12 februari 1903 sjönk hon. Stora delar av de forskningsresultat, fotografier, fossil, kläder och proviant försvann i djupet.

Den skeppsbrutna besättningen gick, släpandes på den utrustning de orkade ta med sig, i 16 dagar över isen. Till slut kom de fram till Paulet-ön där de byggde en stenhydda att övervintra i. Expeditionens medlemmar var nu splittrade och befann sig på tre olika platser, ovetandes om var de andra befann sig och tvingades övervintra ännu ett år. Ingen av dem hade utrustning att klara en övervintring till. Den norske sjömannen Ole Wennergaard dog den 7 juni.

De tre männen vid Hoppets udde livnärde sig på pingvin och säl under den hårda antarktiska vintern. Efter sju långa och svåra månader blev vädret under våren gynnsammare och de lyckades ta sig till Snow Hill. Ungefär samtidigt blir vattnen isfria kring Paulet-ön och några av de som övervintrat där lyckades också ta sig till Nordenskjöld och de andra. Expeditionsmedlemmarna var nu återförenade.

Hemma i Sverige förstod man att något gått snett då inga livstecken hörts från den nordenskjöldska expeditionen. En undsättningsexpedition började därför organiseras. Den fick både statligt anslag och privata bidrag, bland annat från Nordenskjölds mor.

Sjöofficeren Olof Gyldén (1867–1943), som hade erfarenhet av arktiska resor, utsågs till befälhavare för den svenska antarktiska undsättningsexpeditionen. Det norska fartyget Frithjof hyrdes in och den 18 augusti lämnade fartyget Skeppsholmskajen i Stockholm för att påbörja sin långa färd.

Argentina och Frankrike skickade också var sitt fartyg och ett samarbete mellan de tre länderna inleddes. Det var meningen att Frithjof, först av alla svenska fartyg, skulle utrustas med den då nyuppfunna trådlösa telegrafen. En andra uppsättning var tänkt att installeras ombord på den argentinska expeditionens fartyg Uruguay för att man skulle kunna ha förbindelse med varandra, men så skedde inte.

Vid passerande av linjen söndagen den 4 oktober fingo vi självfallet mottaga besök av H.M. Neptun och hans hovstat. (….) Vår jättelike eldare, tjocke Svensson, var Neptun och liknade med sitt väldiga blånskägg på pricken dåvarande amerikanske minister i Stockholm Mr. W W Thomas. Krona, gjord av en tom konservburk, hade han också och treudd i handen; efter honom kommo alla de andra svärtade, målade och tillklutade på traditionellt gammalt sjömansmaner. …. Sedan kom turen till djuren, även de stod på Neptuns lista och i tur och ordning uppropades “hunden Frippe”, “taxen Resi” och “grisen Nassnass”. Som emellertid Neptun inte bestod sig med någon livveterinär sluppo de undan med bara badning – ja, det vill saga, det vore synd att påstå att stackars Nassnass slapp undan; han bröt nämligen sitt ena bakben och måste slaktas, så av den grisen blev det aldrig några julskinkor! Katten hade det bäst, han slapp både badning och medicin.

I Buenos Aires skulle de tre olika räddningsexpeditionerna mötas upp. Men när Gyldén med besättning kommer fram har det argentinska fartyget Uruguay, med kapten Irizar, redan lämnat staden.

Officiellt kallades det hela ett samarbete, men det blev i själva verket en tävling om vem som skulle hinna först och vinna äran.

Klinckowström beskriver landskapet och känslorna inför de andra ländernas expeditioner när de är på väg mot Ushuaia, världens sydligaste stad, belägen 324 mil söder om Buenos Aires:

I den mån timmarna skredo blev landskapet vildare; berg tornade upp över berg, branter över branter. Överallt stupade fjällsidorna rakt ned i havet medan bäckar i mängd strimmade dem med silverband på sin brådstörtande färd mot fjorden. I dalarna var det grönt; där växte den antarktiska boken i täta, snårvuxna urskogar och ett par tre gånger sågo vi ute på uddarna röken av Yagaindianernas lägereldar. Här hade säkert varit byte att förvärva för våra etnografiska samlingar: dock vi voro inte ute för att samla utan för att rädda Nordenskiöld – undan det fatala ödet att bli räddad av den sympatiske Charcot eller arvfienden Don Julian Irizar.

Den 4 december 1903 såg den svenska undsättningsexpeditionen ön Snow Hill på håll. Fartyget kunde inte gå ända fram till ön på grund av packisen. Tre män – Klinckowström, Blom och Bergendahl – skickades för att gå i land.

Klinckowström beskriver vad som mötte dem:

"Rakt nedanför oss låg en liten tjärn full av halvsmält snösörja och där bortom, ett drygt skotthål ifrån oss, vinterstationen, tyst, ödslig, övergiven. Runt kring det lilla huset lågo i virrvarr kringströdda lårar, flaskor, tomma konservdosor. Pingvinkroppar och sälhudar hängde på väggen och med det svaga vinddraget kom en äcklande lukt av tran och ruttet kött. Och vart vi vände ögat ingenstädes liv. Alltså för sent! Tysta spände vi av oss selarna, lämnade släden upp på åsen och vandrade sakta ned över dälden och upp mot stationen. På nära håll tog sig det hela än ödsligare ut än på avstånd. Det mörka huset, de kringströdda tomma konservburkarna, instrumentstativen, allt tycktes berätta en hemsk saga om en hjältemodig men fruktlös kamp mot övermäktiga naturmakter. Vi voro framme vid huset; utanför knuten låg en död hund, den siste överlevande måhända.

… Dörren stod på glänt, alltså in, dit in där gåtans lösning väntade. En mörk förstuga halvt dold av yrsnö, så åter en dörr, även den på glänt. Vi stodo i samlingsrummet, trångt, lågt, belamrat av instrument och redskap. Plötsligt faller någons öga på bordet i salen; på den gulvita vaxduken står i stora bokstäver skrivet: 'Huset evakuerades den 10 november 1903 kl 10h 45 a.m / Gösta Bodman, S.A Duse, K.A Andersson, E. Ekelöf, José M Sobral.'"

En månad tidigare hade alltså expeditionsmedlemmarna räddats. De män som var kvar på Paulet-ön hämtades också av den argentinska expeditionen och så begav de sig till Buenos Aires där de togs emot och hyllades som hjältar.

På vinterstationen fanns även några dokument inrullade i glasflaskor. Två stycken var till Geografiska sällskapet i Stockholm och innehöll observationsjournaler. Ett brev var adresserat:

"Till Chefen för den svenska undsättningsexpeditionen! Den argentinska marinångaren ”Uruguay” med chef kapten Irizar anlände hit igår den 8 november, med särskilt uppdrag från sin regering att undsätta oss. Samtidigt meddelar han att en expedition för samma syfte utrustats i Sverige under ledning av af kapten Gyldén. Emellertid har han ännu den 25 oktober ej erhållit någon underrättelse om att den expeditionen afgått från Sverige."

I brevet ber Nordenskjöld Gyldén att hämta de samlingar av växtfossil i stenhyddan i Hoppets vik och andra samlingar i Port Stanley på Falklandsöarna som expeditionen lämnat.

Frithjof med besättning begav sig till Hoppets udde men hittade inte stenhyddan. Istället hittade Klinckowström pingvinägg på ön, som han tog med sig för att studera pingvinembryon.

Som om inte nederlaget var stort nog, höll Frithjof på att förlisa i en svår storm på väg från Snow Hill. Vatten läckte in och besättningen pumpade i två dygn för att hålla fartyget flytande. Klinckowströms vetenskapliga utrustning och material blåste bort i stormen – fågelhjärnor, insekter och pingvinembyon, allt sjönk till havets botten.

Nordenskjölds önskan att svenskarna skulle hämta det insamlade materialet på Falklandsöarna hörsammades inte. Kanske på grund av problem med vädret och fartyget, kanske på grund av ilska och besvikelse.

I början av april 1904 återkom Frithjof till Sverige. I svensk press rapporterades negativt om Gyldén och expeditionen, som man menade hade misslyckats med sitt uppdrag och skadat den nationella prestigen. Därefter har mycket lite skrivits om den svenska antarktiska undsättningsexpeditionen som man helst låtit falla i glömska.

Bland arkivhandlingarna från undsättningsexpeditionen finns en bok med rapporter från resan. En rapport till Konungen beskriver ankomsten till vinterstationen:

Kl 4 påföljande morgon mojnar brisen något och kl 9.30 afgingo löjtnant Blom, reservlöjtnant Bergendahl åtföljda av Baron A. Klinckowström utrustade för 24 h till vinterstationen för att ? erhålla underrättelse om den nordenskjöldska expeditionens öde. Efter en ansträngande marsch och 4 h uppehåll vid vinterstationen återkom de med den glädjande underrättelsen att icke blott öfvervintringspartiet? vid Snow Hill utan även hela Antarctics besättning blivit bergade, hvad de senare angår åtminstone mycket sannolikt.

Andra handlingar skildrar mer öppet Gyldéns tankar och känslor inför kapten Irizar och den argentinska expeditionen. Carlos Rogberg, som var svensk konsul i Montevideo och vän med Olof Gyldén, skickade några brevkort till Gyldéns fru Yvonne Hédal. Rogdahl skriver att ”Gyldén var […] förargad öfver att den argentinska expeditionen redan afgått” och att […] ingen av argentinska expeditionens medlemmar har sett is annat än i konjaks eller whiskeyglasen."

I ett brev från Gyldén till generalkonsul Christophersen går att läsa:

"På grund af förhållandena till den argentinska expeditionen samt att jag ej besökte Port Stanley kan en del explikationer komma att erfordras i Stockholm, där jag i tidningarna redan blifvit skarpt klandrad för det, särskilt den senare, saken. Jag vågar därför hos Herr Generalkonsuln anhålla dels om att få veta ankomstdatum och timma för den engelska postbåten (Royal Mail från Southhampton) som enligt turlistan skulle afgå från Southhampton den 11 sept 1903 och ankomma till Buenos Aires omkring den 3 oktober 1903. Med denna båten har nämligen det bref till Irizar (Don Julian Irizar) måst gå, hvilket han förnekat hafva erhållit före sin afresa från Buenos Aires."

Ett brev från Klinckowström till Gyldén inleds: "Min kära Olle! […] Det tycks besanna sig att Lagerheim ej telegraferat till argentinska regeringen om vår afresa. Tänk om Blom blott i Berlin uppvaktat argentinska ministern – hur olika hade ej nu allt varit!"

Kom telegrammet någonsin fram till den argentinske befälhavaren Irizar? Eller agerade han bara efter vad han trodde var riktigt? Eller handlade det om att hinna först för att vinna ära och berömmelse?

Den svenska expeditionen till Antarktis var en av Sveriges mest betydelsefulla polarexpeditioner när det gäller de insamlade vetenskapliga resultaten, trots att mycket av materialet försvann i djupet.

Bland annat gjordes sensationella fossilfynd. Några av de intressantaste är benfossil som härstammar från en pingvinart som var nära två meter hög och vägde 130 kg.

De geografiska upptäckterna gjorde att kartorna för området runt Antarktiska halvön måste ritas om.

Den svenska undsättningsexpeditionen anses inte vara någon bedrift värd att minnas. Men arkivmaterialet och fotografierna ger oss en bild av ett äventyr full av förväntan, glädje, dramatik och besvikelse.

Huset på Snow Hill står kvar än idag och är skyddat som kulturminne. Men det hotas av klimatförändringarna. En argentinsk-svensk forskningsexpedition, (Cultural Heritage Antarctica 2020, eller CHAQ 2020) har studerat och dokumenterat de historiska lämningarna av den svenska Antarktisexpeditionen 1901–1903.

Huset på Paulet-ön står också kvar. På ön finns också ett kors som markerar den norske sjömannens grav. Där vilar han i sällskap med tusentals pingviner.

På Sjöhistoriska museet visades 2005 utställningen ”Mandom, mod och morske män” om undsättningen av Nordenskjölds expedition. 2002 visades också utställningen ”Drama i isen – Otto Nordenskjölds Antarktisexpedition 100 år”.

Text: Melissa Rydquist

• Nordenskjöld, Otto/Andersson, J Gunnar/Larsen, C A/Skottsberg, C: Antarctic: två år bland Sydpolens isar (Stockholm: Bonnier, 1904)
• Klinckowström, Axel: Klinckans minnen: skildringar och erinringar från mitt forskar- och färdeliv i när och fjärran, del 1–2 (Stockholm: Bonnier, 1933–34)
• Karlqvist, Anders: Sweden and Antarctica (Stockholm: Stockholm Swedish Polar Research Secretariat, 1985. ISBN 91-970769-0-2)
• Lainema, Matti, : Ultima Thule: arktiska upptäcktsfärder (Borgå: W Söderström, 2001. ISBN 951-0-25650-1)