Amphion

Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM

Ända sedan museet invigdes utgör akterspegeln från Gustav III:s lustjakt Amphion det mest iögonenfallande inslaget i Sjöhistoriskas utställningar. Fartyget, som ritades av skeppskonstruktören Fredrik Henrik af Chapman, byggdes för nöjesturer på Mälaren men sattes också in i roller som hon aldrig var avsedd för.

Gustav III i svenska dräkten. Skulptur av Johan Tobias Sergel, 1784. Foto: Nationalmuseum

I början av juli 1778 befann sig Gustav III tillsammans med sitt följe i Karlskrona. Bland det som kungen ville passa på att visa upp för sina gäster fanns det nyss färdigställda lustfartyget Amphion.

Den tvåmastade skonerten, som byggts på Djurgårdsvarvet i Stockholm, var en utveckling av de så kallade turuma-fartyg som varvschefen Chapman hade ritat för skärgårdsflottan. I enlighet med kungens önskemål saknades tyngre beväpning, och delar av Amphions interiörer var slösande rikt utsmyckade.

Ombord på det festliga fartyget gav Gustav III supé för sina kungliga gäster på däck under suntältet. Den allmänna entusiasmen var stor och kungen bestämde sig, trots hovmarskalkens invändningar, för att ändra sin planer och resa tillbaka till Stockholm sjövägen.

Modellen av Amphion byggdes av J G Carlström 1902–1904. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)

En vådlig sjöresa

Torsdagen den 2 juli embarkerade Gustav III tillsammans med sex utvalda hovmän. Enligt Fredrik Axel von Fersen hade man "(…) mycken möda att förmå konungen att taga med sig ombord en officer af amiralitetet, för att leda manövern med denna nya chebeque, som ej hade någon annan befälhafvare, än en gammal copvardiekapten, hvars skicklighet och uppförande voro föga kända."

Berömmet för Amphions inredning och utsmyckning motsvarades inte av några lovord om fartygets seglingsegenskaper. Resan till Stockholm skulle komma att bli ett äventyr och det stod snart klart att Amphion inte var lämpad för färder på öppet hav. Hon var ju av konstruktören i första hand tänkt att seglas på Mälaren.

Motigheterna började redan vid starten: man kom inte ut ur hamnen utan fick ankra upp och invänta fredagsmorgonen. När man då lättade kom en vindil som knäckte storseglets gaffel. Kungen lät sig inte avskräckas utan efter nödtorftiga reparationer gick man till sjöss.

När Amphion närmade sig Stockholms skärgård höll resan på att sluta illa. På kvällen den 4 juli, när man befann sig nära Landsort, fick en plötslig vindby fartyget att kränga över och förvirring utbröt både bland passagerana och den ovana besättningen. En kastby från motsatt håll tycks ha hjälpt fartyget att resa sig och så småningom kom man in på lugnare vatten. Kungen, som nu hade hunnit tröttna på sjölivet, gick i land redan vid Dalarö och tog sig sedan landvägen till Drottningholm.

Amphion framför Drottningholms slott. Fotomontage: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)
Carl Michael Bellman porträtterad av Per Krafft d.ä., 1779. Foto: Nationalmuseum

22 juli samma sommar firades drottningens namnsdag med festligheter på Drottningholm. Flera fartyg, bland dem Amphion, låg på viken utanför slottet med "alla tåg klädda med differenta flaggor."

Hedvig Elisabet Charlotta berättar i sin dagbok:

"Efter spektaklets slut gafs det supé och illumination, under vilken i synnerhet kungens utmärkt vackra fartyg Amfion visade sig i all sin glans; detta fartyg är dock en så dålig seglare, att kungen knappast vågar företaga någon resa på detsamma."

Amphions dåliga rykte som seglare var tydligen vid det här laget grundmurat, och fartyget sägs i folkmun ha kallats för ”den förgyllda träskon”. Vid samma namnsdagsfest förekommer Amphion även i en dikt av Bellman, ett hyllningskväde till drottningen där skalden tecknar en ljuvlig sommarstämning vid Drottningholm: "Morgon-Solen prägtigt glimmar/Skogen dagas långt ifrån/Och på vattnet Amphion/Med sin gyllne lyra simmar/Under trumslag, sång och skott."

I mitten av september skulle Gustav III flytta över till Gripsholm och han önskade göra den sju mil långa färden ombord på Amphion. Det blev verkligen en resa med förhinder: dåligt väder fördröjde seglatsen och först efter fyra dagar var det kungliga följet framme. Hedvig Elisabeth Charlotta bidrar som vanligt med en kommentar: "Jag hoppas, att kungen för framtiden undviker detta verkligen farliga och obehagliga sätt att färdas, ty det kan lätt en vacker dag hända någon olycka, så osäkert som hans fartyg Amfion är i synnerhet vid vissa vindar."

Interiör från Amphions kajuta Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)

Ett lustfartyg drar ut i krig

En period då Amphion ofta skymtar i memoarlitteraturen är under kriget mot Ryssland 1788–1790. Fartyget fyllde då under långa perioder den viktiga funktionen som kungligt residens och kansli. Det var kungens avsikt att i juni 1788 resa över till Finland på sitt kära lustfartyg. Men som så många gånger tidigare satte fartygets bristande sjövärdighet hinder i vägen och det blev till slut jakten Amadis som fick föra majestätet över Ålands hav.

Amphion tog sig emellertid så småningom över och den 2 juli anlände hon till Helsingfors. Ombord befann sig då konungen med svit och besättning som tillsammans utgjorde 150 man. Hur det dagliga livet gestaltade sig ombord har drastiskt tecknats av en av dem som var med, Jan af Sillén. I hans En månad på Amphion berättas om de obekväma förhållandena på det egentligen för lustfärder avsedda fartyget:

"(…) under tiden drickes kaffe i kavaljerssalen, som under dessa timmar måste ensam hysa hela staben, särdeles under regniga dagar, då däcket ej kan tjäna till utrymme. Och månne detta är allt? Nej! Var och en medhar sin dräng, varjämte finnas ombord 30 soldater, förutom sjöfolk och underofficerare. Många kvadratfot kunna alltså icke komma på varje person. Kort sagt, vi bo,så trångt möjligt är."

"Konung Gustaf III:s afresa ifrån skärgårdsflottan den 18:e Aug. 1790". Oljemålning av Johan Tietrich Schoultz. Foto: Cecilia Nordstrand, Sjöhistoriska museet/SMTM

En annan dagboksförfattare, J.A. Ehrenström, kan berätta många detaljer om Amphions öden under denna kritiska period. Ständigt förekommer fartyget i hans anteckningar om audienser och andra dagliga händelser.

Också i många av krigets mest dramatiska ögonblick var det Amphion som bildade bakgrund till viktiga skeenden. I augusti 1788, när de sammansvurna officerarna i Anjalaförbundet öppet visade sitt missnöje med kriget, drog sig kungen tillbaka på sitt skepp och lät dra in landgången. I den eleganta kajutan på Amphion meddelade han natten till den 3 juli 1790, inför det andra slaget vid Svensksund, sitt beslut om att ta strid mot ryssarna. Och när segern den 22 juli på drottningens namnsdag firades med Te Deum, salut och utdelande av ordnar fick Amphion fylla en viktig funktion: efter ceremonierna dukades en festmåltid för femtio personer upp på däck, där Gustav satt under en tronhimmel draperad av flaggor.

Amphion saknade grövre bestyckning, men var ändå närvarande vid båda slagen vid Svensksund. Då var emellertid inte kungen ombord – det ansågs alltför riskabelt eftersom fartyget med sin uppseendeväckande eleganta utstyrsel kunde väntas bli föremål för de fientliga kanonernas speciella intresse.

Amphions galjonsfigur utfördes troligen av Pehr Ljung (1743–1819). Foto: Oliver Lindkvist, Sjöhistoriska museet/SMTM

Sin mest dramatiska passering upplevde Amphion i samband med utbrytningen ur Viborgska viken. Den kunglige sekreteraren Ehrenström var med ombord och har i livliga ordalag beskrivit händelserna. Amphion, som tillsammans med kungliga jakten Esplendian befann sig ungefär i mitten av den långa kolonnen av svenska skärgårdsfartyg, klarade sig relativt lyckosamt undan. Endast en man dödades och fockmasten sköts av i huvudhöjd strax efter att Ehrenström lämnat sin position strax intill. Men runt omkring brann och dånade allt, fartyg sprang i luften, förkolnade vrakdelar och människorester föll ned dovt plaskande i vattnet, de vita däcken färgades överallt blodigt röda. Till natten tvingades Amphion av mörker och storm att tillsammans med en del mindre skepp söka skydd under Aspöskären.

Nästa morgon satte den lilla eskadern kurs mot Svensksund. Men när Amphion i den hårda vinden inte kunde komma till önskad kurs beslöt man att överge och förstöra skeppet efter att de ombordvarande och det värdefullaste av inventarierna förts over på andra fartyg. Amphions befälhavare, löjtnant Eschelsson, ville emellertid inte acceptera ett så bittert öde for sin vackra skonert. Han stannade med en del folk kvar ombord, lyckades förhala skeppet till en gynnsammare postion och kunde sedan segla ut på öppet vatten alldeles under näsan på den ryska eskadern. Amphion sköt triumferande en förmodligen helt ofarlig salva med sina nickhakar och kunde lyckligt inlöpa till Svensksund – till och med tidigare än de fartyg som medförde de dyrbara inventarierna.

Alldeles helskinnad hade Amphion emellertid inte klarat sig från kriget. Det förstår vi av Hovjaktvarvets räkenskaper, som för år 1791 tar upp betydande reparationsposter. Bland annat hade galjonsbilden, som framställde Amphion själv, förlorat sina armar och sin lyra. Dessa fick skulpteras på nytt av bildskäraren Lars Lindgren. Och när fartyget vid andra Svensksundsslaget utrymdes och kungasvitens förgyllda speglar bland mycket annat plockades bort, tycks man i brådskan ha farit oförsiktigt fram. Spegelmakaren Nicolas Meunier i Stockholm fick i samband med reparationer leverera både facettslipade och plana glas samt nyförgylla spegelramar.

Från kungajakt till flytande logement

Amphion som logementsfartyg. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv

Det var helt naturligt under den gustavianska epoken som Amphion upplevde sin glansperiod. Räkenskaperna visar visserligen att fartyget även i fortsättningen bibehölls som kunglig lustjakt; men den nya tiden lämnade inte plats for den fest och det överdåd som man gärna vill förknippa med ett fartyg av så lyxbetonad karaktär. Memoarerna tiger om Amphion, endast i inventarier, räkenskaper och rutinmässig korrespondens kan vi följa hennes fortsatta existens.

Amphion verkar mesta tiden ha legat uppdragen på Skeppsholmen i ett för fartyget 1786 byggt skjul. 1829 rustades hon emellertid som chefsfartyg för storamiralen kronprins Oscar (den blivande Oscar I) som i augusti detta år ledde övningar med en eskader av roddfartyg i Stockholms norra skärgård. Även kungaparet, Karl Johan och Desideria, lär i detta sammanhang ha gått ombord för en kortare tur – Amphion fick då bogseras av ett ångfartyg mellan Kaknäs och Manilla på Djurgården.

På 1850-talet blev Amphion degraderad och fick inte längre göra aktiv tjänst. 1853 finner vi henne som karantänsfartyg i Furusund och två år senare berövas hon epitetet kunglig. 1868 togs hon ut som logementsfartyg och förlades efterhand till olika platser i Stockholms skärgård. Från 1875 användes hon som kasernfartyg vid varvet och 1885 beseglades hennes öde definitivt genom beslutet om upphuggning. Efter 106 år hade hon tjänat färdigt.

af Chapmans skiss till ett "et Turroma Fartyg, för hans Kongelige mayestät at bruka på Mälaren" godkändes av kungen i augusti 1777. Chapman, Fredrik Henrik af / Sjöhistoriska museet Public domain mark (CC pdm)

Ett praktfullt blickfång

Som tur var kunde akterspegeln och galjonsfiguren räddas och vid Sjöhistoriska museets invigning 1938 fick resterna av det kungliga fartyget bli blickfång i den nya byggnaden.

Akterspegeln i fransk rokokostil – fartygets mest utsmyckade del – hade redan hunnit visas på allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. I den så kallade Flottans paviljong fick den bli "fonddekoration".

När arkitekten Ragnar Östberg några decennier senare ritade sitt förslag till ett sjöhistoriskt museum på Djurgården i Stockholm placerade han in Amphions akterspegel i museets mest centrala och iögonenfallande del. Så fort man stigit in genom entréportarna blickade man in i vad som då kallades Trofésalen, där Amphion tronade.

"I rikaste förgyllda skulptering mot en väderbiten och vågsköljd botten strålar tjusarkungens fartyg, lockande oss till sig. (...) Glansen av detta i hela världen enastående museiföremål är så stark, att den kommer de i svenska sjötåg erövrade troféflaggor och vimplar, som hänga ner från salens tak, att förblekna." (Tidskriften Ute och hemma, 1937).

Amphions akterspegel i Sjöhistoriska museets minneshall. Foto: Maria Ljunggren, Sjöhistoriska museet/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)
Foto: Maria Ljunggren, Sjöhistoriska museet/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)
Foto: Gunnel Ilonen, Sjöhistoriska museet/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)

Fortfarande utgör akterspegeln fond på samma plats i salen, som idag kallas Minneshallen. I huvudfältet ovanför fönstren finns ett förgyllt huvud omgivet av solstrålar. Antingen föreställer detta Amphion – son till guden Zeus i den grekiska mytologin – eller solguden Helios. Känt är att Gustav III beundrade och hämtade inspiration från den franske "solkungen" Ludvig XIV, som kan ha influerat symboliken i fartygets utsmyckning.

Ovanför detta parti finns centralt Gustav III:s namnchiffer i en krönt sköld. På vardera sida om denna ses, tillsammans med blomgirlander och volut, en sköld med lilla riksvapnet, d v s tre kungliga kronor.

Enligt uppgifter i en anonym handskrift på Kungliga Biblioteket snidades både akterspegel och galjonsbild av ornamentsbildhuggaren Pehr Ljung (1743–1819). Han hade en egen verkstad och blev lärare vid Konstakademien 1778, samma år som Amphion byggdes. Sina viktigaste arbeten utförde Ljung på Stockholms slott och i Strängnäs domkyrka, där han förfärdigade predikstolen.

Så kallad stratigrafi utförd i samband med restaurering 1936–37. T h syns den patinerade limfärgen från 1937, t v det ultramarina oljefärgslagret från 1897. Det mindre fältet till vänster visar en klarare blå nyans. Foto: Susanna Allesson Nyberg, Sjöhistoriska museet/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)

Lager på lager av färg

Liksom de allra flesta fartyg har Amphion genomgått en rad renoveringar, lagningar, färgskrapningar och påmålningar under den period då hon brukades aktivt. Åren 1936-37 utförde konservator Alfred Nilsson en noggrann undersökning och kunde konstatera att originalfärgen troligen varit en ljusblå blandning av preussiskt blått och blyvitt.

Akterspegeln var då målad i en klar ultramarin nyans i linoljefärg som troligen tillkommit inför 1897 års stockholmsutställning. Helt i tidens anda målade Nilsson över denna med ett lager ljusblå limfärg med patinering för att "återställa" originalskicket.

Idag går det inte att frilägga akterspegelns originalfärg, som endast finns bevarad till mindre än 20 procent. I början av 2000-talet avlägsnades istället det då nästan sjuttio år gamla färgskiktet eftersom det bundit stora mängder damm och smutspartiklar, vilket utgör en risk för det underliggande virket.

Text: Stig Fogelmarck, Susanna Allesson Nyberg, Jonas Hedberg.

Huvudtexten är en bearbetad version av Stig Fogelmarcks artikel "Amphion: konungens skonert" i Sjöhistoriska museets årsbok 1959–60.

Mer om Amphion på DigitaltMuseum

Fler fördjupningsartiklar på DigitaltMuseum

Läs mer

Share to