Ubåten Hvalen – en fläkt från Medelhavet

1904 hade den första svenska ubåten, Hajen, tagits i bruk. En liten men för sin tid oerhört modern ubåt, byggd på Galärvarvet i Stockholm. Hon var av så kallad Holland-typ, döpt efter den irländsk-amerikanske ingenjören John Philip Holland. Eftersom Hajen ansågs lyckad och ubåtar tillhörde framtiden försökte man hitta ytterligare konstruktioner som skulle passa för svenskt bruk.

Från Italien kom under den här perioden flera framgångsrika ubåtstyper och särskilt Cesare Laurentis konstruktioner väckte internationell uppmärksamhet. År 1907 beställde Kungliga Marinförvaltningen en ny ubåt från det italienska varvet Fiat-San Giorgio i La Spezia. Hon byggdes efter ritningar av Laurenti och sjösattes den 16 februari 1909 med namnet Hvalen. I La Spezia gjordes provturer med personal från varvet och svenska representanter ombord. När allt verkade i sin ordning togs Hvalen över av Kungliga Flottan och den svenska örlogsflaggan kunde hissas i aktern den 9 juli 1909.

Nu påbörjades hemresan, ut från Medelhavet via Gibraltar sund, genom Engelska kanalen och hem till svenska vatten. Detta var någt av ett vågspel med en så pass långsmal och liten ubåt. Hvalen var 42,5 meter lång och 4,3 meter bred. Hon drevs fram av tre stycken 12-cylindriga bensinmotorer, som rätt ofta kunde krångla eller till och med ta eld. När det senare skedde under hemresan lät man motorerna gå, skickade upp besättningen på däck, stängde alla luckor och lät elden kväva sig själv!

Den 17 man starka besättningen var också van att vistas på däck eftersom utrymmet knappt räckte till i ubåtens bullriga inre. Inombords fanns alltid en explosionsrisk, både på grund av bensinen och de många batterierna som kunde avge vätgas. Alltså fick all mat fick tillagas på ett spritkök uppe på däck.

Utanför den holländska kusten havererade rodret, men man lyckades nödtorftigt lappa ihop det och komma in till hamn. Resan blev mycket omskriven, även internationellt. Längs hela hemvägen uppmärksammades det lilla örlogsfartyget med sin tappra besättning och i oktober 1909 kunde Hvalen till sist förtöja vid Stockholms Örlogsstation på Skeppsholmen.

De första ubåtarna var mer att betrakta som dykfartyg än rena ubåtar. De kunde dyka helt under ytan men batterikapaciteten var begränsad och givetvis tillgången på syre ombord. Dessutom var inte periskopen så värst utvecklade så bäst var att möta en fiende på ytan, skjuta sina torpeder och därefter söka skydd nere under ytan. Både Hajen och Hvalen kunde dyka till 30 meters djup, ett tillräckligt skydd mot dåtidens motvapen.

På ritningen från varvet kan man se hur maskineriet var uppställt, den otroliga mängden batterier, var torpedtuberna satt och också att där inte fanns mycket plats för besättningen. Eftersom man inte lärt sig lyssna under vatten fanns heller ingen tanke på att göra ubåtarna tysta vid undervattensgång. Man dök med flaggan hissad, relingen uppsatt, skeppsklockan på sin plats och ibland även en jolle surrad på däck.

Hvalen var modern och hade med sig en ihopfällbar jolle som kunde stuvas ner genom en av luckorna. När man ser denna bräckliga lilla farkost i museets samlingar förstår man att den nog mer var för enkla transporter eller nöje snarare än att fungera som en livbåt. Senare ubåtar förvarade istället livbåtarna under luckor i däcket.

Hvalen kom att få ett par efterföljare av samma typ. Bensinmotorerna byttes senare ut mot lite driftsäkrare, och kanske brandsäkrare, dieselmotorer. Men redan 1919 utrangerades hon och slutade sina dagar genom att sänkas som skjutmål på Hårsfjärden i Stockholms skärgård.

Den svenska utvecklingen av ubåtar har därefter varit såväl omfattande som världsledande. Först med HMS Sjöormen som sjösattes 1968 kan man säga att flottan fick en renodlad undervattensbåt, endast avsedd att verka under vattenytan. Hvalen är den enda av svenska flottans ubåtar som byggts i utlandet och hennes italienska ankare finns idag att beskåda bakom Sjöhistoriska museet.

Text: Hans-Lennart Ohlsson