Skeppsporträtt: del 4

I den fjärde och avslutande artikeln med nedslag i Sjöhistoriska museets stora samling av skeppsporträtt tittar vi närmare på verk från 1800-talets andra hälft.

Peter Christian Holm (1823–1888) arbetade i Altona, nära Hamburg, från 1854 till 1883. De flesta målningar är samarbeten med antingen brodern Lorentz eller med brorsonen Heinrich Petersen, enstaka är gjorda enbart av hans hand. Museets övriga fyra målningar av P. C. Holm är sådana samarbeten.

Gustaf II Adolf byggdes 1855 på Lindholmens verkstad för Ångfartygs AB i Göteborg och var deras första leverans och gick de två första åren mellan Göteborg och Hamburg. Ångaren fick ett långt och brokigt liv med många ombyggnationer, reparationer och olika ägare. Alla hade de svårt att få någon lönsam trafik med henne på olika trader runt svenska kusten, omväxlande till Tyskland samt Finland. Till slut såldes hon 1911 till Turkiet där hon 1933 skrotades efter ett ovanligt långt liv. I målningen ser vi fartyget avbildat utanför Helgoland och med Hamburgs stadsvapen i flaggan.

Arnold Plagemann föddes i Gustavia 1826, i den då svenska kolonin Saint Barthélemy. Han började som sjöman 1842 och kom första gången till Sverige 1844. Han trädde i örlogstjänst i USA 1847 där han deltog i kriget mot Mexiko. Återkommen till Sverige började hamn måla och blev elev till marinmålaren Anton Melbye i Köpenhamn 1850–1851. Plagemann tjänstgjorde 1852–1853 som extra kadett på fregatten Josefina. Han bodde sedan i Göteborg och Stockholm till 1859. År 1860–61 gick han åter igen i amerikansk örlogstjänst och deltog i inbördeskriget på nordstaternas sida och fick kaptens grad. Han återvände 1861 till Göteborg och dog året därpå. Museet har ytterligare tre fartygsporträtt i olja och några teckningar gjorda av Plagemann.

Hjulångaren Svea byggdes på Motala varv i Norrköping och levererades till rederi Schön & Co i Stockhom 1858. Tavlan målades 1859 och skänktes till fartygets kapten Per Gustaf Nylén 1859 av A. O. Wallenberg, R. Morris, J. Dudgeon, W. Lindberg och J. Davis.

Otto Renner (1836–1880) var en svensk fotograf och konstnär, bror till fotografen Gustaf Renner. Båda bröderna var döva och reste och fotograferade ofta tillsammans. Renner studerade vid Konstakademien i Stockholm 1860 och 1862–1863. Någon skeppsporträttör i egentlig mening är han inte, men stilen ligger nära de samtida inom facket. Som konstnär och fotograf representerar han den glidande övergången till fotografiet som nu börjar ta allt större del av fartygsporträtterandet.

Götha byggdes på William Lindbergs Mekaniska verkstad, Södra varvet, Stockholm 1854 för eget rederi. Hon gick turer runt Stockholm och de södra orterna.

Engelsmannen T. G. Dutton (ca. 1819–1891) arbetade i akvarell och olja, men är för eftervärlden kanske mest känd för sina litografier. Dutton hade sin ateljé på Fleet Street i London och samarbetade med firman Day & Haghe, som gav ut ett antal litografier med hans marina motiv.

Det tremastade skonertriggade ångfartyget Corcyra byggdes i Stockton 1862 för rederiet Palgrave & Murphy i Dublin.

Richard Ball Spencer (1812–1897), verksam i London, målade stora mängder skeppsporträtt, enkelporträtt, i olja – ofta med Dovers vita klippor i bakgrunden.

Ernst Merck byggdes på Nyköpings Mekaniska Verkstad 1858, konstruerad av G W Svenson och K. Agerskow. Bygget initierades av redaren Johan Holm, men finansierades av den österrikiske bankiren Ernst Merck. Hon var byggd av stål och hade såväl vattentäta skott som dubbel botten. Till hjälp vid lastning och lossning var hon utrustad med en lokomobil (en hjulförsedd ångmaskin) som gick på räls på fartygsdäcket. Fartyget, som var Nordens största ångfartyg och det största "järnångskepp” som dittills byggts i Sverige, fick namnet Ernst Merck, men kallades allmänt "den svenska Leviathan”. Namnet anspelade på den samtida S/S Great Eastern, en engelsk oceanångare av gigantiska proportioner som konstruerats av Isambard Kingdom Brunel. På en resa med en last av järnvägsvagnar till Rio blev Ernst Merck det första svenska ångfartyget att korsa ekvatorn.

Under den första resan fick man problem med att skrovet sprungit läck. Vintern 1861–62 om- och tillbyggdes Ernst Merck vid W. Lindbergs varv i Stockholm. En salong inreddes för 30 passagerare och i rummen bereddes plats för 600 personer eftersom man planerade att sätta fartyget i emigranttrafik. Maskinen förbättrades för att kunna ge en fart av 8 knop. Hon fick en 4:e mast från att tidigare ha haft 3. Den tidigare på däck placerade lokomobilen borttogs och i stället insattes en "Donkeypanna” för vinscharna.

Sommaren 1864 förhyrdes Ernst Merck för att transportera svenska emigranter till Nordamerika. Redaren Johan Holm hade fått ekonomiska problem och gick i konkurs. Fartyget såldes 1865 till J. Tomson, T. Bonar & Co i London. Ernst Merck förliste 1868 i Medelhavet under namnet Cambria.

Sjöhistoriska museet har ytterligare ett fartygsporträtt målat av R. B. Spencer, föreställande fullriggaren Odin.

Jacob Vermaas (1834–1882) var verksam i Rotterdam. Briggen Dalkarlså är avbildad tillsammans med en lotskutter från Vlissingen. I toppen har briggen Sjömannaföreningens flagga 151 och Godenius rederiflagga. Kan det vara kapten Nilsson själv som står uppe på däckshustaket?

Dalkarlså byggdes i Dalkarlså 1863 för Häggström. Från 1866 redades hon av Godenius & Co med hemmahamn Stockholm och seglades under befäl av Anders Nilsson fram till åtminstone 1870. År 1879 var en annan för oss välbekant kapten befäl för henne: C. Hartzell.

Sjöhistoriska museet fick tavlan 1914 av f.d. sjökaptenen Anders Nilsson tillsammans med ett par andra fina skeppsporträtt. I gåvan ingick målningen av Anna Sophia ovan och en av barken Henriette, även det ett fartyg Nilsson varit befäl för (1864, med Godenius & Co som redare). Även en bit av en maskstungen bordläggningsplanka från barken Odin, som Nilsson varit befäl på, ingick i gåvan och visar hur angripet fartyget varit innan det förhyddes med koppar 1881. Skeppsmasken var något som alla fartyg som gick på saltare vatten drabbades av och fick förhålla sig till.

Heinrich Petersen (1834–1916) var tillsammans med sin far Lorenz en av Tysklands bästa skeppsporträttörer, verksam i Altona 1853–1872 och Hamburg 1872–1900. I många porträtt har Heinrich Petersen samarbetet med sin farbror P. C. Holm (se ovan). Museet har tre målningar gjorda i ett sådant samarbete och ytterligare två där H. Petersen ensam står som konstnär.

Wilhelm Tersmeden byggdes 1851. Hon ingick i ett av Stockholms vid tiden största rederier, Ludvig Tydén & C:o, fram till 1864. Det är sista året briggen förekommer i Sveriges skeppslista, då är Johan Holm hennes redare och J. A. Nordblom (som namngivits i porträttet) hennes kapten.

J. F. Loos ingick i en släkt med flera skeppsporträttörer verksamma i Antwerpen under 1800-talets andra hälft.

Loos har avbildat Eric Andreas dels med alla segel satta, yngre unionsflagg på fockmast och under gaffel och namnvimpel på stormasten, dels under rasande storm med brutna master. Den tvåmastade råsegelskonaren var byggd 1858 och redades av Hoffman & Co, Stockholm. Befälhavare var Robert Ternström.

Johan Christian Berger (1803–1871) skiljer sig från de traditionella skeppsporträttörerna genom sin akademiska utbildning. Som många konstnärer under 1700- och 1800-talen började han på den militär banan, där en stor del av utbildningen ägnades åt teckning. Han övergick till att studera vid Konstakademien i Stockholm 1825. Berger gjorde studieresor till Holland och England, och kom att ägna sig åt framför allt marina motiv och landskap. Sjöhistoriska museet och Marinmuseum har ett sjuttiotal teckningar, akvareller och målningar av honom.

Hjulångaren Götha ritades av konstruktören Kai Ageskov och byggdes vid Södra varvet i Stockholm 1854. Hon hade en maskin på 80 hästkrafter och hade sin hemmahamn i Stockholm. När målningen utfördes 1866 var Nikolaus August Djurberg (1828–1905) fartygets befälhavare och hade varit så i närmare tio år.

Målningen med ångaren Transit No. 3 är signerad Hasse Bergman 1869. Vem denne konstnär var har vi inga uppgifter om. Däremot vet vi mer om fartyget och dess ägare.

Transit No. 3 byggdes vid Motala varv 1856 för AB Svenska Kanal Transito-Ångfarten England-Ryssland. År 1869, då målningen gjordes, var ångaren nyligen moderniserad och förlängd och gick sedan några år mellan Stockholm - Södertälje - Visby - Borgholm - Kalmar, en trad som snart förlängdes till Göteborg. Hon ägdes då av Ångbåtsbolaget Transit, ett O.A. Wallenberg-ägt rederi. Transitbolaget hade flera ångbåtar, alla med namnet Transit. Dessa var ursprungligen byggda för trafik på Göta kanal för den trafik mellan öst- och västkust som kanalen byggdes för i syfte att undgå Öresundstullen. Denna tull, med extrakostnaden den medförde, upphörde 1857 varefter betydelsen av kanaltrafiken förlorades och nya trader fick uppsökas. Transitbåtarna kom att gå utmed svenska kusterna, som längst till Göteborg och i något fall till Köpenhamn.

Ångaren slutade sina dagar 2:a november 1916 då hon under namnet Bror Oscar torpederades av ett tyskt krigsfartyg och sjönk. Besättningen räddades men fartyget kunde inte bärgas.

Lars Petter Sjöström (1820–1896) är vår mest kända svenska fartygsporträttör. Han föddes i en fiskarfamilj i Råå och arbetade som ung som fiskare och kock på ortens segelskutor. Som 16-åring mönstrade han på ett amerikanskt skepp och gjorde bland annat en världsomsegling med fullriggare och seglade i trafik runt Australien och Amerika. Som 25-åring avlade Sjöström examen i navigation vid Malmö navigationsskola. En tid arbetade han som galjonsbildhuggare, riggare och fartygsporträttör vid ett varv i London men återvände till hemmahamnen i Råå. Där arbetade han som hamnkapten och senare hamnfogde fram tills dess han pensionerades 74 år gammal. Hans storhetstid som fartygsporträttör var mellan åren 1869 och 1891. Museet har ett 30-tal porträtt gjorda av L. P. Sjöström.

Sjöström fick redan under sin livstid epitetet "Havets allmogemålare" och blev en av segelflottans största porträttörer med omkring 2 000 målningar. Ett kännetecken för Sjöströms tavlor är att alla fartyg visar styrbordssidan och seglar åt höger, med några få undantag i lätt vind med alla segel satta. Ofta kan man också hitta ett fartyg vid horisonten som är likt huvudmotivet, liksom en udde med ett slott liknande Kronborgs slott utanför Helsingör. Hans konst består av marinmålningar och fartygsporträtt utförda i akvarell eller gouache där fartygen seglade i lätt vind med alla segel satta. Han återgav vanligen mindre fartyg som yachter, slupar, galeaser och skonerter medan större fartyg som skepp, briggar och skonertskepp blivit underrepresenterade, vilket beror på de fartygstyper som angjorde Malmö och Råå hamnar.

I porträttet av passagerarångfartyget Södra Sverige syns slottet Kronborg utanför Helsingör i bakgrunden. Ångaren byggdes på Bergsunds mekaniska verkstad 1871 för det nybildade Ångfartygsbolaget Södra Sverige. Hon gick på på traden Stockholm-Västervik-Oskarshamn-Kalmar-Karlskrona-Ronneby-Karlshamn-Ystad-Trelleborg-Malmö-Landskrona-Helsingborg-Göteborg. Fartyget ombyggdes fullständigt, förlängdes och fick ny inredning 1895. Den 24 september samma år grundstötte hon vid Franska stenarna i Stockholms södra skärgård och sjönk på 56 meters djup. Passagerarna och besättningen räddades. Ångaren ansågs omöjlig att bärga men genom en stor insats av bärgare med hjälp av den sk Wallerska tuben, ett 52 m långt rör med en innerdiameter på 0,65 m, kunde vraket lokaliseras och därefter bärgas våren 1897. Det drogs in till land nära Stavsnäs där all skadad inredning och diverse bråte hivades överbord. Till Stockholmsutställningen 3/21.6 1897 visades vraket upp för besökarna som ett prov på skicklig bärgnings- och ingenjörskunskap. Därefter reparerades Södra Sverige och insattes i trafik igen. Efter många äventyr skrotades fartyget 1949 i Haifa, Israel.

Lotsångfartyget Ring byggdes för Kungliga Lotsstyrelsen på Motala varv 1874. På porträttet ses hon med tretungad örlogsflagga och -vimpel, i bakgrunden fyrtorn. Längst till höger i bild seglar en skonert och en brigg. Ring blev vrak vid Örskär utanför Gräsö i Uppland 12 december 1898.

På Sjöströms målning av barken India ses Kullens fyr längst till höger. På aktre masten vajar namnsignalen HFBT . Längre ned på gaffeln syns unionsflaggan och på stormasten namnvimpeln. På förmasten fladdrar Sjömannaföreningens flagga nr. 59. India hörde vid tiden för porträttet hemma i Norrsund på Väddö och ägdes av en P. Persson. Hon var byggd i Törefors, Norrbotten år 1857 för James Paton & Co i Stockholm.

William Gay Yorke (1817– ca.1888) var en skeppsbyggare som började måla fartygsporträtt i olja efterhand övergick helt till måleriet. Yorke föddes i Kanada och flyttade 1855 till Liverpool där han främst avporträtterade fartyg för amerikanska beställare. 1871 flyttade han med sina klienter till New York. Han var far till den mer välkände William Howard Yorke.

William Gay Yorke (1817– ca.1888) var en skeppsbyggare som började måla fartygsporträtt i olja och kom så småningom att helt övergå till måleriet. Yorke föddes i Kanada och flyttade 1855 till Liverpool där han främst avporträtterade fartyg för amerikanska beställare. 1871 flyttade han med sina klienter till New York. Han var far till den mer välkände William Howard Yorke.

Porträttet av barskeppet Signe köptes in 1934 och tillhör därmed museets tidiga samling. Det är ett exempel på den typ av målningar som samlades in till det nya museets öppnande. I porträttet är fartyget avbildat med Liverpool i bakgrunden. Fartyget, som byggdes i Liverpool 1859, ses i porträttet lämna staden för sin nya hemmahamn Piteå. Den nye ägaren var handlaren och redaren Karl Emil Elfgren, som även kunde titulera sig nederländsk vicekonsul i Piteå.

Hjulångaren Gauthiod byggdes 1873 vid J. & W. Dudgeons varv i London för Rederi AB Svea. Hon var avsedd för passagerar- och styckegodslinjen Stockholm – Lübeck. Ursprungligen hade Gauthiod en compoundångmaskin på 250 nominella hästkrafter. År 1888 byggdes hon om till propellerångare.

Fotografiet förekommer som svart-vitt vykort och bör vara taget vid tiden då fartyget var relativt nybyggt och insatt i trafiken mellan Stockholm och Lübeck på våren 1874. Fartygsporträttet är ett av de äldsta fotografiska i museets föremålssamling. Tekniken sammanfaller med ångfartygens snabbt växande dominans bland fartygen och avbildar främst sådana. Fotografnamnen är okända för dessa tidiga foton.

1914 chartrades Gauthiod av Alfred Nobel för att medverka i den så kallade rysstrafiken i början av första världskriget. Flera fartyg var då i bruk för att forsla hemvändande ryssar. Vid krigsslutet användes fartyget för att föra hem franska soldater. 1932 överlämnades Gauthiod till flottan för att användas som målfartyg och sänktes 10 oktober samma år i under en skjutövning från pansarskeppen Gustav V och Drottning Victoria i Danziger Gatt, nordost om Landsort.

Tavlan skänktes till museet redan 1928 av dåvarande direktören för Sveriges Redarförening, Erik Indebetou.

Anna Palm de Rosa (1859–1924) hör inte till de traditionella fartygsporträttörerna. Här får hon representera kvinnor som målar fartyg, eller vänporträttörer. Hon växte upp i ett hem med ett stort konstnärligt umgänge. Pappan, Gustaf Wilhelm Palm, var landskapsmålare och lärare vid Konstakademien (då Fria konsternas akademi). Modern var dotter till konstnären Johan Gustaf Sandberg. Anna Palm målade vanligen i akvarell. Motiven hämtades ofta från Stockholm även efter hennes giftermål och flytt till Italien 1901, då med fotografier tagna av Frans Gustaf Klemming som förlagor.

Elis Nordahl, den kapten som tavlan är dedikerad till, föddes 1849 i Lärbo på Gotland. Redan som 14-åring skrevs han in i Visby sjömanshus, mamman var då skepparänka. 1870 nämns han i husförhörslängden som sjökapten. 1880 flyttade Nordahl till Köping. Ett par år tidigare hade Askur bytt hemmahamns från Stockholm till just Köping och Kolsva bruk. Elis Nordahl blev nu fartygets befälhavare och förblev det tills ångaren såldes tillbaka till Stockholm år 1885.

Fartyget hade samma ägare som Kolsva bruk; först bergsingenjören Magnus Lindberg och därefter dennes bror Carl Petter. Under Magnus tid experimenterade man bland annat med förbättrade färskningsmetoder vid bruket, som fick ett gott anseende både inom och utom landets gränser. För brukets behov fraktades bland annat kol över Mälaren, och möjligen användes Askur för dessa transporter. Det är kanske vid en sådan koltransport Anna Palm fångat sin vän och dennes fartyg. Namnet Askur kan associera till ask och urträdet Yggdrasil i tidens nationalromantiska anda.

Ångaren bytte ägare flera gånger. 4 mars 1915, på väg mellan Haugesund och Hull med en last sill, sprang Askur läck och sjönk i Nordsjön. Besättningen räddades av danska Normand.

Om konstnären E. H. Kittoe är det svårt att få fram några uppgifter. Han skall ha varit engelsman och tycks främst ha avporträtterat ångfartyg. Museet har två akvareller av honom som visar Presto från 1881 och den danska tågångfärjan Christian IX från 1887. På nätet kan man hitta målningar från 1870- till 90-talen. Främst är det frågan om akvareller och gouacher, men Kittoe skall också ha arbetat i olja.

Presto byggdes 1875 vid Bergsunds mekaniska verkstad i Stockholm som skonertriggat skruvångfartyg på 130 hästkrafter för Stockholms ångfartygsrederibolag. Hon hade under åren flera olika ägare, men Oscar Wilhelm Abenius (1842–1909) var henne trogen som befälhavare. Han förde Presto från hennes första år till sitt eget sista levnadsår, 1909, bland annat på turer till London och Antwerpen. Abenius dog ogift men med flera utmärkelser; bland andra Vasaorden och Kungliga Patriotiska sällskapets medalj. Presto gick fortfarande i trafik 1935 (sista året i Lloyds register of Ships).

Från 1860-talet dyker flera fartygsporträtt utförda av kinesiska målare upp. Museet har en handfull sådana, alla osignerade.

Hilda byggdes 1879 på Framnäs varv i Sundsvall för Framnäs Varfsbolag, företrätt av C. J. Löfgren. Hon var byggd helt i ek och redan från början förkopprad. I registren för åren 1887 och 1889 är A. O. Afzelius hennes befälhavare. Han måste ha övertagit befälet tidigt 1885 och målningen är alltså utförd någon gång under hans första år på Hilda, på resa till Kina. Sista året som Hilda förekommer i Sveriges skeppslista är 1891.

Luigi Roberto (1845–1910) var en fartygsporträttör verksam i Neapel. Han arbetade främst i gouache och akvarell, någon gång även i olja. Han var mycket produktiv och hans beställare kom från hela världen.

Ett ofta förekommande arbetssätt är att avporträttera fartyget i par, som i detta fall; en målning med fartyget i stilla vatten och ett i mer upprört.

Svea byggdes 1873 på Bergsunds mekaniska verkstad för Hudiksvalls Ångfartygsbolag. Hon hette under sina första år Norra Helsingland och gick traden Stockholm - Hudiksvall - Sundsvall. Från 1881 ägdes hon av Ångfartygsbolaget Södra Sverige, byggdes om och döptes till Svea och trafikerade Stockholm–Göteborg. Från 1887, det år hon avbildades utanför Neapel, och 22 år framåt skall hon ha gått traden Göteborg - Stockholm - Härnösand - Umeå. År 1910 övertogs Svea av Stockholms Rederi AB Svea och byggdes om till lastångare vid Göteborgs mekaniska verkstad. Hon omdöptes till Ellida och ombesörjde flera linjers godshantering utmed kusten. 17 april 1936 grundstötte hon vid Dämmans fyr och blev vrak efter att gods och en del inredning räddats.

Tavlorna skänktes till museet 1928 av en C. Silversparre. År 1887, då fartyget avporträtterades, hittas i Sveriges skeppslista en uppgift om att en C. Silfversparre (ibland skrivet C J A W) var fartygets befälhavare. Denne Silfversparre är antagligen identisk med sjökapten Klas Isak Adolf Vilhelm Stellan Silfversparre, född 1826 i Stockholm och vid sin död 1898 bosatt på Narvavägen i Stockholm.

Fartygsporträttören Gaetano D'Esposito (1858–1911) var verksam på Malta från ca 1881. Han målade både segelfartyg, ångare och krigsfartyg i den typiska medelhavsstilen: exakt och detaljerad teckning av fartyget med en färgrik palett. Vallettas hamn är ofta förekommande i bakgrunden.

Bärgningsångaren Herakles levererades 1897 från varvet i Helsingör (Helsingør Skibsværft og Maskinbyggeri) till Bergnings- och Dykeriaktiebolaget Neptun. Huvudredare var Edward Liljewalch (son till Carl Fredrik Liljewalch, se avsnittet om briggen Bull). När hon under sina första år (1899–1902) klassades av Lloyd låg hon i Malta och var utrustad med moderniteter som elektricitet och motorer för diverse redskap ombord.

H. P. Jensen är en av de sista fartygsporträttörerna. De få uppgifterna om honom visar att han var dansk, verksam i Sunderland i England. Han arbetade i akvarell och gouache i en enklare stil, framför allt ska han ha avbildat danska skonare.

Briggen Flandern

J. R. Österman är troligen den Johan Reinhold Österman som hittas i sjömanshusliggarna från Gävle och Karlskrona, född 1854-07-02. Hans karriär går att följa från att han i april 1873 mönstrade på som kock på skonerten Clara Josefina från Furusund till att han 16 år senare mönstrade på samma fartyg men nu som befälhavare med styrmansbrev. Han var med få undantag trogen denna skonert. 1899 är han dock befälhavare på den utanför Sunderland förolyckade briggen Flandern, därefter tycks han ha gått iland. Från att i folkräkningen stått som skeppare står han år 1900 som hemmansägare i Oxhalsö på Blidö.

Text: Ingrid Ulfstedt, intendent