Stockholms rodderskor

Stockholms gator var länge i uselt skick och broförbindelserna var få. Det var därför både enklare och bekvämare att ta sig fram sjövägen. De som rodde människor och varor över vattnet mot betalning kallades rodderskor och roddtrafiken blev en viktig del av Stockholms ”lokaltrafik”. Rodden gick mellan stadens allmänna roddartrappor, men kunde även gå långt in i Mälaren och ut i skärgården. Rodderskorna förblev en yrkesgrupp fram till mitten av 1800-talet då modernare båtar och andra färdmedel ersatte roddtrafiken.

Roddtrafiken i Stockholm har funnits i någon slags organiserad form sedan slutet av 1500-talet. Staden hade båtar som användes för hamnarbete och för att ro ut till större skepp. Även lustresor till staden omgivningar ordnades.

Rodden sköttes från början av både kvinnor och män, men från 1700-talets början utvecklades det till ett kvinnoyrke. De kallades för rodderskor, roddarmadammer, roddaregummor och roddarepigor. Arbetet som rodderska var tungt och hamnen och båtar var vanligtvis männens område. Trots det ansågs kvinnor lämpliga för arbetet.

För att få ro mot betalning krävdes tillstånd. Myndigheterna gav tillstånd främst till fattiga kvinnor som inte kunde försörja sig på annat sätt. Det fanns ingen förordning om att kvinnor skulle ha företräde, men det var ett sätt att inte belasta fattigvården.

Kvinnorna ägde ofta sina båtar, som sedan gick i arv från mor till dotter. I många fall rodde de själva, men det var inte ovanligt att de anlitade andra rodderskor för att ro. Det krävdes två rodderskor per båt och de arbetade därför i par och delade på lönen.

Roddbåtarna skulle vara tillgängliga hela året utom då isen gjorde det omöjligt att ta sig fram. Rodderskorna arbetade från att det var ljust tills att det blev mörkt. Sommartid var arbetsdagarna mycket långa. Vintertid, när isen låg tjock, tillverkade många rodderskor istället drev (repat tågvirke som används för tätning i fartyg) för att dryga ut lönen.

Till en början fanns inga exakta rutter, båtarna skulle finnas tillgängliga när som helst då någon önskade åka med – i princip vart som helst i staden och dess omgivningar. Under senare delen av 1700-talet inrättades så kallad passrodd (linjetrafik) mellan bestämda stationer, som kallades roddaretrappor. Några viktiga linjer var Riddarhusgränden–Röda Bodarna (Klara), Ragvalds bro (Södermälarstrand)–Tackjärnsvågen (Munkbron) samt Stenhuggeriet (Gustav III:s staty)–Slaktarehuset (Nationalmuseum).

För att få ro mot betalning krävdes alltså tillstånd. Detta söktes hos Handelskollegiet, som bestämde vem som fick driva företag i staden. Länge gavs tillstånd, så kallad roddaresedel eller båtbrev, till änkor eller gifta kvinnor vars make var sjuk eller av annan anledning inte kunde försörja familjen.

Timmermän och manliga hamnarbetare försökte emellanåt få tillstånd att ro. Men rodderskorna lyckades behålla sin ensamrätt fram till 1830. Däremot var ”svartåkare”, så kallade biroddare, som rodde utan tillstånd och inkräktade på rutterna, inte ovanliga.

Under 1800-talet blev det vanligare att tillstånden bytte ägare genom arv eller köp av båt. Rättigheten att bedriva rodd följde nämligen med båtköpet. Men även de som köpte båt med tillstånd var i huvudsak fattiga arbetarkvinnor.

Strikta regler gällde för rodderskorna, både vad gällde skötseln av båten men också uppträdande. Rodderskorna riskerade böter och indraget tillstånd om de bröt mot reglerna.

I Sjöhistoriska museets arkiv finns ett tillståndsbevis (1954:001) från 1807 för ”Enka Maria Söderberg och Fabriksarbetare Frisks hustru Christina Ekberg” att bedriva rodd vid Tackjärnswågen (Munkbron)."

För Maria Söderberg och Christina Ekberg gällde bland annat följande: "(...) Därjemte åligger dem, at föra et stilla fridsamt och nycktert lefverne, samt så laga, at de hafva nycktert och beskedligt folk till betjening vid rodningen på Båten, så at den som behöfver Båt, med höflighet och beskedlighet varder bemött och att de med sina Kammerater förlikas, samt ej utbrista emot hvarandra i trätor och svordomar."

Rodderskorna beskrevs ofta som manhaftiga kvinnor som svor, skällde och söp. Ibland sågs de till och med som en särskild kvinnotyp, långt ifrån hur en kvinna borde bete sig.

I Sjöhistoriska museets arkiv finns en bok som innehåller tidningsurklipp om skärgårdsbåtar men även några artiklar om rodd. I ett klipp ur en okänd tidning från 1940 skrivs i något raljant ton om rodderskornas språkbruk:

"Det är nu 50 år sedan de sista 'roddargummorna' lade upp sina åror vid Stockholms kajer. De hade anor från 1600-talet och voro under några hundratal år de enda som uppehöllo trafiken på huvudstadens vattenleder. I ur och skur fingo 'roddarmadonnorna' stå på pass antingen till 'passrodd' eller till 'långrodd'.

Ville någon icke invänta avgångstiden kunde man bli rodd mot dubbel avgift. Båtens styrande överläts i regel åt någon av passagerarna. Då roddturen var över hörde det till god ton att säga: 'Väl rott, madamer'. Det kunde emellertid hända att detta tack kom olämpligt, exempelvis då båten med kraft stött på bryggan eller då 'roddargummorna' trasslade in sig i varandras åror. Då sparades icke på skällsorden. Ja, deras språk var så starkt att böter för deras bråk måste instiftas. Det var förbjudet att föra oväsen i hamn eller vara otidiga mot dem, som dem om rodd anlita, eller dem emellan."

De som skrev om rodderskor i tidningar och litteratur kom sällan från samma klass eller förhållanden. Att en rodderska själv fick komma till tals var inte lika vanligt.

I ett tidningsklipp ur Nya Dagligt Allehanda från april 1941 berättar Johanna Sofia Asplund om sitt och sin mors arbete som rodderska:

"(...) Men än lever en roddarmadam, en kvinna, som själv var med om att upprätthålla förbindelsen mellan Djurgården och den övriga staden, som själv satt vid årorna i ljusa sommarnätter med närgångna herrar som passagerare och som bättre än de flesta känner till 1800-talets hårda kvinnoyrke. Johanna Sofia Asplund, 89 år gammal och äldst på Djurgården kunde nog snäsa av en karl, så att han höll sig på sin plats, när så behövdes.

Många decennier har förflutit sedan Johanna Sofia Asplund satt vid årorna tillsammans med sin mor. Hon var omkring 25 år på den tiden, men modern höll på till sin 70-årsdag eller till 1875, då den sista roddbåten lades upp.

89-åringen berättar med gott minne om hur hennes mor försörjde sig och alla tre barnen, varav hon själv var den yngsta, genom att ro sjöfolk och flyttlass mellan Djurgården och Söder och mellan de på Strömmen ankrade båtarna och Räntmästaretrappan. Hon minns även hur modern kunde komma hem med kjolarna frusna så att de stodo som ett horn omkring henne. När isen varken bar eller brast fingo roddargummorna slå sig genom den med årorna.

- Ville det sig, slogos gummorna även sinsemellan med årorna, ty många av dem tittade alltför djupt i glasen. Men mor min, hon tålde inte ett glas öl ens, så hon höll sig litet för sig själv. Förresten hyrde hon båten av en gumma på Östermalm, vilken skulle ha en tredjedel av förtjänsten. De andra hyrde i allmänhet av Handelskollegiet, berättar fru Asplund, som har ett enastående minne för fakta och detaljer. Själv etablerade hon sig aldrig som självständig roddarmadam. Men om somrarna blev hon sin mors hjälpreda och att det var knogigt vittna de ännu kvarvarande valkarna i händerna om."

Stadens välbärgade borgare började vid 1800-talets början skaffa egna båtar för att kunna resa i staden eller ut på landet. Båtarna, så kallade vevslupar, drevs av skovelhjul som vevades manuellt. Båtägarna anställde kvinnor från Dalarna som tagit sig till Stockholm för att söka säsongsarbete. I Dalarna var det vanligt att både män och kvinnor rodde till kyrkan, så många var vana att ro. Eftersom kvinnorna var billigare att anställa föredrogs de framför männen. Båtarna började kallas kullbåtar och de dalkullorna som rodde dem arbetade klädda i folkdräkt. De framställdes ofta som vackra och glada i kontrast till de manhaftiga och oförskämda rodderskorna.

Kullbåtarnas turer annonserades ut i tidningarna. Till att börja med gick de på sträckor som inte trafikerades av roddarmadamerna, vid Kungsholmen och Liljeholmen. Men ganska snart började de få tillstånd att gå även ut till Djurgården, som var en av rodderskornas viktigaste linjer. Rodderskorna protesterade kraftigt, men detta ledde ingen vart.

De första ägarna av kullbåtar var nästan uteslutande borgare. Senare fick även timmermän och lägre tjänstemän möjlighet att bli båtägare.

Kullrodderskorna var mycket friare. De skulle trafikera vissa bestämda sträckor, men båtägarna kunde bestämma priserna själva. Båtägarna kunde också bli av med tillstånden, men de riskerade inte böter som rodderskorna.

Det finns en schablonbild av att dalkullorna konkurrerade ut rodderskorna som inte stämmer. Dalkullorna och deras vevslupar innebar naturligtvis viss konkurrens. Men antalet traditionella roddbåtar ökade till och med när vevsluparna etablerades. Rodderskornas verksamhet fortsatte även i mer än tio år efter det att kullrodden upphört.

Kampen om utrymmet på vattnet var hård. Rodderskorna hade ständigt konkurrens av timmermän och sjömän som rodde utan tillstånd. 1841 fick ett bolag av timmermän tillstånd för sina vevslupar att trafikera Djurgården. Flera rodderskor gick ihop och klagade till flera olika instanser.

Det var inte ovanligt att rodderskor samlade protestskrivelser mot att timmermän bedrev rodd utan tillstånd eller att tillstånd getts till andra rodderskor. Att läsa och skriva var inte någonting självklart, men skrivelserna är undertecknade av dem själva och ibland även skrivna av någon av dem. En del rodderskor var alltså skrivkunniga och kunde på så sätt föra sin talan.

Ytterligare en konkurrent var de nya ångslupar som gjorde entré under andra hälften av 1800-talet. Den första ångslupslinjen till Djurgården invigdes 1839. Till en början drogs ångbåtarna med problem och de kunde sällan hålla tidtabellen. Men från 1850-talet flöt trafiken på utan några större problem och ångbåtarna var överlägsna i snabbhet. Kvinnor ansågs inte lämpliga att arbeta på den här typen av båtar, istället anställdes män och unga pojkar.

Rodden hade mot mitten av 1800-talet börjat bli överflödig, men upphörde inte helt och hållet utan blev mer ett komplement till ångtrafiken. Transporter till och från större fartyg blev ett vanligt uppdrag för rodderskor, liksom att ro passagerare sena sommarkvällar när ångsluparna slutat gå. Den här typen av rodd kom att skötas mer och mer av manliga roddare. Vad som under flera århundraden varit ett kvinnoyrke övergick nu till att domineras av män.

Huvudstaden växte, standarden på gatorna blev bättre och nya broar som förband stadsdelarna med varandra byggdes i sekelskiftets Stockholm. Lokaltrafiken till lands växte medan den till sjöss minskade i takt med att staden moderniserades.

Text: Melissa Rydquist, arkivarie

• Bladh, Christine (red): Rodderskor på Stockholms vatten (Stockholm: Stockholmia, 2008)
  
• Ling, Sofia: Konsten att försörja sig – kvinnors arbete i Stockholm 1650–1750 (Stockholm: Stockholmia, 2016)